"Är snubben hög eller vad? Den här filmen marknadsfördes som finalen i Halloween-franchisen och de hade inga planer på en film om seriens två ikoniska huvudkaraktärer Laurie och Michael? Ibland undrar jag vad fan som pågår där borta i Hollywood".
Så lyder en av kommentarerna under artikeln om hur David Gordon Green bemöter kritiken som har riktats mot "Halloween Ends", hans polariserande trilogi-avslutare som nyligen landade på bio. Även om det finns en relativt stor skara (inklusive undertecknad) som älskar den så har den här typen av utspel om filmen fullkomligt haglat in. Det räcker med att kika in i vilket kommentarsfält som helst för att få en känsla för tempen - folk är arga, besvikna och känner sig snuvade på konfekten.
Konfekten i det här fallet är den film som "alla" ville ha, en två timmar lång uppgörelse mellan Laurie Strode och Michael Myers, avslutningen på den blodiga fajt som har utkämpats plikttroget i över tio filmer sedan 1978 års odödliga original. Det var den filmen som många fans såg framför sig och längtade efter. Även jag trodde att det var det som väntade när jag slog mig ner i biosalongen så överraskningen blev påtaglig när det visade sig att den biten avhandlas i den avslutande halvtimmen, medan resten av speltiden vigs åt något helt annat.
En tematisk trilogi
"Är snubben hög eller vad?". Mycket möjligt! David Gordon Green är sannolikt inte blyg för att röka lite gräs då och då (han är ju trots allt hjärnan bakom stoner-favoriten "Pineapple Express" och räknar Seth Rogen och Danny McBride till sina nära vänner, resten kan man räkna ut själv) men det är nog inte nödvändigtvis det som har dikterat riktningen för hans "Halloween"-filmer.
För mig är det uppenbart att han helt enkelt har lagt störst vikt vid att göra en tematiskt sammanhållen trilogi snarare än en plotmässigt sammanhållen trilogi, och det fungerar alldeles utmärkt.
I "Halloween" väcks en vilande ondska till liv igen, i "Halloween Kills" sprider sig den ondskan i Haddonfield och i "Halloween Ends" transformeras ondskan och tar nya uttryck. Trilogin är en utforskning av hur rädsla och paranoia kan sätta klorna i ett helt samhälle och växa till något monstruöst som är långt mycket farligare än det som rädslan först grundades i (Myers). Den röda tråden är glasklar och "Ends" passar in friktionsfritt i den treaktsstrukturen.
Dessutom gillar jag konceptet med en bespottad, trakasserad och felaktigt anklagad ung man som plågas så pass hårt av Haddonfield att han blir mottaglig för Myers nästan kosmiska ondska. Han smittas av den och blir ens sorts kärl för den.
Man skulle till och med kunna argumentera för att Strode vs. Myers-kampen faktiskt är det centrala i filmen, eftersom Corey (Rohan Campbell) och Allyson (Andi Matchiak) agerar proxys för dem. Deras dynamik må vara lite väl framstressad, men det förtar inte den förförande elektriciteten som pulserar genom många av scenerna de har tillsammans.
När allas vår Michael Myers väl är med används han effektivt och oförtusägbart. Det faktum att han är totalt manglad och sargad efter mobb-attacken i "Kills" trots att det har gått flera år tycker jag är intressant, att filmen tvetydigt gör honom mänsklig samtidigt som den bygger vidare på det övernaturliga "boogeyman"-spåret. Gordon Green förstår att Myers fungerar bäst som en gåta av nästan mytologisk karaktär.
Finns det något tråkigare än status quo?
Som nämnt ovan räknar jag mig också till alla de som blev väldigt överraskade av riktningen i "Halloween Ends". Filmen jag fick var sannerligen inte filmen jag förväntade mig, så långt är det ingen skillnad på mig och de som avskyr den.
Det är i reaktionen vi skiljer oss åt. Få saker kan slå känslan av att se något riktigt oväntat, oförutsägbart och avvikande och det är mycket sällsynt att jag reagerar negativt på det. När en filmskapare verkligen tar mig på sängen blir jag upprymd och imponerad snarare än arg och besviken. Jag välkomnar risktagande, lös kontinuitet (besattheten kring det är hopplös), krossade franchiseregler och karaktärsporträtt som utmanar det vi har sett tidigare.
När man konsumerar så pass mycket filmer och serier som jag gör blir det väldigt tydligt att det största brottet en filmskapare kan begå är att göra en tråkig film, snarare än en dålig - och vad kan vara tråkigare än status quo?
Marvelfieringen av franchisefilmer och fankultur har gjort att många suktar efter det trygga, det bekväma och det som passar in perfekt i en kronologisk linje från film till film. Internetdetektiver får total panik om det som berättas om en karaktär i en film sedan inte stämmer i nästa, eller om årtalen inte går ihop. Ett så bedövande tråkigt och kreativt fientligt synsätt.
Det viktigaste måste vara att varje enskild film engagerar och har någon form av existensberättigande som är högre än "44:e filmen i fesljummen franchise".
En film kan givetvis vara dålig ändå, även om den tar en oväntad riktning. Den totala pannkakan "Jurassic World: Dominion" kunde exempelvis inte räddas av att den till allas förvåning handlade om enorma gräshoppor snarare än dinosaurier, problemen var mycket djupare än så. Men idén om att varje franchise-filmskapare har en edsvuren skyldighet att servera en viss sorts upplevelse, som följer stelbenta A-Ö-regler och plikttroget levererar på de löften som tidigare filmer uttalade, den gränsar mot infantil.
Omfamna det oväntade!
Många andra popkulturella giganter har gått samma öde till mötes som "Halloween Ends" på sistone. Streamingsiffror visar att "Andor", som är det överlägset bästa i "Star Wars"-sagan sedan 80-talet, drar färre tittare än samtliga andra serier som har gått ut på Disney+.
Att Tony Gilroy tar tiden att bygga en komplex berättelse med vikt och karaktärer man faktiskt bryr sig om får vissa fans att kalla den för "seg" och andra tycker att den "inte känns som Star Wars" för att det inte svingas med lightsabers var tionde minut. Sorgligt, rent ut sagt. En "Star Wars"-serie som inte är exakt samma gamla stela kopia av det vi har sett hundratals gånger genom åren var precis vad franchisen behövde, inte fler Skywalker-berättelser.
Även "She-Hulk" och "The Matrix Resurrections" är andra exempel från det senaste året där online-responsen har varit fullständigt brutal (och missriktad, om man frågar mig). Båda använde meta-element för att leka med tonen och stilen i sina respektive världar på riktigt spännande vis och vände upp-och-ner på de förväntningar som många hade. "She-Hulk" stökade av sin superhjälte-origin på en halvtimme och siktade sedan på lättsamhet och glimten i ögat-humor, och "The Matrix Resurrections" dök ner i romantiken mellan Neo och Trinity. Båda är värda att hyllas, om inte annat för hur unika de är.
Man får såklart tycka precis vad man vill om alla de titlar jag har nämnt, men "jag fick inte exakt den filmen eller serien jag hade föreställt mig på kammaren" duger helt enkelt inte som argument.
Det är dags att släppa snuttefilten nu, det är dags att släppa strypgreppet om barndomens och ungdomens favoriter innan all kärlek och allt liv har slocknat. Tiden är inne för öppenhet, för experimentation och för transformation. Det oväntade är vackert - omfamna det!
Tyck gärna till i kommentarerna nedan!
