Jag såg om alla ”Scream”-filmerna – 10 ögonblick som fortfarande ger mig gåshud

I 30 år har Ghostface med vänner både roat och skrämt oss i mina favoritslashers. En omtitt fick mig att älska dem ännu mer.

Publicerad:

Som tonårig skräcknörd var ”Scream” bland det bästa som kunde hända: en modern, påkostad slasher av skräckmästaren Wes Craven och med nya, heta stjärnor.

Det bästa var att det var så mycket mer än någon ordinär skräckfilm. Den var dessutom både smart och kul, med rapp meta-dialog signerad av popkultur-geniet Kevin Williamson.

Filmens framgång hos såväl publik som kritiker lyckades återuppväcka slasher-filmen som länge ansetts död. Både Ghostface och Sidney Prescott blev snabbt ikoniska karaktärer inom genren.

Inte oväntat fick vi en hel franchise av uppföljare men till skillnad från andra, ökända skräckserier så var samtliga av förvånansvärt hög kvalitet.

Efter sex filmer har ”Scream” blivit min absoluta favoritfranchise där till och med de svagaste delarna fortfarande är underhållande nog att se om.

Bland blodiga mord och fyndiga filmreferenser är det några specifika stunder som verkligen fångade mitt morbida hjärta.

10. ”White Lotus”-drottningen, fräck som alltid – Scream 3

Många må ha upptäckt Parker Posey i tredje säsongen av ”White Lotus” men hon blev en indiefavorit redan på 1990-talet. Med sin komiska tajming och säregna utstrålning var hon perfekt att gestalta den självupptagna skådespelaren bakom Gale Weathers i ”Stab”-filmerna.

Posey har visserligen ingen specifik scen som sticker ut men däremot gott om citatvänliga repliker. Med sin knasiga, stirriga blick och lagom överspel sticker hon ut på bästa sätt i uppföljaren som få gillar och stjäl varje bildruta hon medverkar i. Om hon ändå hade fått komma tillbaka som hon själv ville…

9. Ombytta roller när jägare blir byte – Scream VI

Franchisen har med få undantag hållit sig till sina egna regler, som vilka publiken tryggt anpassat sig till: offer dödas i inledningen, en eller fler mördare avslöjas i finalen. Därför var det extra kul att James Vanderbilt och Guy Busick, som tog över efter Craven i del fem, vände på steken i sjätte delen.

Efter att vår stackars scream queen Samara Weaving avrättats i en gränd inledningsvis avslöjas mördaren som psykotiske studenten Tony Revolori – innan denne själv mördas av en annan, ännu brutalare Ghostface. Kreativt, oväntat och perfekt när en franchise behöver lite uppdatering.

8. Dumpa honom! På bårhuset… – Scream (2022)

När filmserien gjorde comeback efter över tio års uppehåll hade man lätt kunnat utsätta Sidney för ännu en omgång Ghostface-terror. Istället valde man befriande nog att introducera en ny, minst lika tuff final girl i Samantha Carpenter (Melissa Barrera).

Sams största skelett i garderoben var att hennes hemliga pappa var originalfilmens mördare Billy Loomis (Skeet Ulrich), som hemsöker henne med uppmaningar att få utlopp för sina mordiska impulser. Det infinner sig därför en skön känsla av girl power när Sam i finalen effektivt gör slarvsylta av sin pojkvän Richie (Jack Quaid), som visat sig vara den ena mördaren.

7. Mördande maraton – Scream 4

”Stab”-franchisen – de påhittade filmerna som skildrade Ghostface-morden – har sedan dess introduktion i del två varit en väsentlig del av ”Scream”. Medvetet dåliga rysare som bjudit på självironiska cameos av alla från Tori Spelling till Kristen Bell.

I fjärde delen anordnas ett maraton av filmerna där vi får en repris av första ”Stab”-filmen där Heather Graham med glimt i ögat parodierar Drew Barrymores kända inledningsscen. Det är en kärleksfull hyllning till nördiga skräckfans, utklädda till karaktärer och som kan dialogen utantill.

6. Djävulsk déjà vu i filmstudion – Scream 3

Resan för vår ständiga utsatta final girl Sidney, i Neve Campbells stabila gestaltning, har nästan alltid varit huvudfokus. Bara i de första filmerna fick hon acceptera sin egen mamma som första offer, sin ena pojkvän som mördaren, sin andra brutalt mördad och flera vänner i graven.

Därför var det en extra känslosam sekvens när hon besöker inspelningsplatsen för ”Stab 3: Return to Woodsboro” och kliver rakt in i en studio med en kopia av huset från originalfilmen. Melankolisk nostalgi eskalerar snart i mardrömslika tillbakablickar innan riktiga Ghostface dyker upp. Ett perfekt bevis på både Sidneys styrka som hjältinna och Campbells engagerande insats, förhöjd av Marco Beltramis ikoniska musik.

5. Skvallerreporter blir slagpåse – flera filmer

En av de bästa och mest roande sidointrigerna i franchisen har tveklöst var den invecklade hatkärleksrelationen mellan Sidney och skrupelfria reportern/författaren/TV-personligheten Gale Weathers (Courteney Cox). Ögonblicket som tåls att ses om och om igen är när Sidney belönar en ivrig Gale med en snyting som ekar genom hela Woodsboro.

Ett tillfredsställande slag som upprepas flera gånger genom serien. I del två gör Gale samma misstag medan det i trean är det Dewey som får en smäll av Jennifer, varpå Gale själv ger tillbaka omgående. Senast var det systarna Carpenter som dängde till Gale i del sex. Vi älskar Gale – men ibland är det befriande att se hennes respektlösa beteende få sig ett straff.

4. I biosalongen kan alla höra dig skrika – Scream 2

Craven och Williamson stod med den första uppföljaren inför en enorm utmaning – att matcha eller till och med överträffa den briljanta öppningssekvensen i originalfilmen. Att sätta den nya inledningen i en biograf som visar ”Stab” – en lite mer korkad variant av Drew Barrymore-scenen – var både ett kul och fyndigt genidrag.

Jada Pinkett är dessutom ett lämpligt kaxigt offer som går ett både skrämmande och hjärtskärande öde till mötes när hon brutalt mördas inför en hel publik av jublande biobesökare. Att man dessutom kryddat med små, subtila filmreferenser till ”Psycho”, gimmick-kungen William Castle (filmen visas i Stab-O-Vision) och 80-talsrullen ”Han vet att du är ensam”.

3. Jäktig jakt utan ljud – Scream 2

Ingen ”Scream”-film utan en riktigt bra jaktscen och där är det svårt att toppa Gales äventyr i Windsor-universitets isolerade ljudstudior. Från att mördaren överraskar Gale och Dewey i en föreläsningssal till knivattacken på den sistnämnda är det fullt ös medvetslös.

Det är svettigt, nervpirrande adrenalin när vår älskade antihjältinna, ofta med bara några sekunders försprång, smyger runt i lokalerna och med hårsmån undviker Ghostface som är hack i häl henne. Ett fantastiskt exempel på Cravens tajta regi, återigen upphöjd av Beltramis pulserande musik. Men också på Cox dramatiska förmågor och välförtjänta status som en ovanlig final girl.

2. Livsviktiga regler – alla filmer

En av de främsta meta-aspekterna i filmserien har absolut varit de berömda reglerna för hur man överlever en skräckfilm och dess uppföljare. En av originalfilmens höjdpunkter var att se hopplöst nördiga filmfantasten Randy (Jamie Kennedy) förklara de tre grundreglerna – undvik sex, alkohol och droger samt säga ”jag är snart tillbaka” – för en grupp berusade festdeltagare.

Traditionen fortsatte i uppföljarna innan facklan delades över till Randys minst lika nördiga systerdotter Mindy (Jasmin Savoy Brown). Att låta karaktärer i en skräckfilm prata om hur man överlever just en sådan är fortfarande ett lika smart som underhållande grepp. Men som skräcknörd själv har man sällan känt sig så sedd och uppskattad.

1. När allt började… – Scream (1996)

Williamsons introduktion till staden Woodsboro och Ghostfaces dödliga busringningar är inte bara en av de mest minnesvärda scenerna inom slasher-genren utan även en av de bästa inledningsscenerna någonsin. Från sekunden att Drew Barrymore svarar i telefonen inleds ett samtal som sakta men effektivt eskalerar från oskyldigt flirtande till ren skär terror.

Williamson baserade scenen på en egen erfarenhet när han, efter att ha hört om en seriemördare på rymmen, låste alla dörrar och en bekant frågade ut honom om skräckfilm på telefon. Med ekon av 70-talsklassikern ”Rösten inifrån”, det skrämmande scenariot med en hotfull främling i luren när man är ensam hemma och Barrymores imponerande soloprestation blir denna inledning en franchise-start som andra bara kan drömma om.