När jag gick i skolan för 100 år sen hade vi religionskunskap. Ett fantastiskt trist ämne eftersom det bara verkade handla om mantlar, tempel av guld och plattityder typ "Det är bra att vara snäll...". Men det fanns ett inslag som räddade hela lektionen och som jag hade svårt att låta bli att bli fascinerad av. Det var dessa profeter. De som siade om framtiden och vad som skulle kunna hända? Klart som korvspad att det var något som jag som 10-åring sög åt mig. Är det något man vill veta i den åldern är det just om framtiden.
Idag 100 år senare är det precis tvärtom med mig. Idag vill jag helst inte ens veta vilket väder det blir - Jag vill bli överraskad! Det vill jag ofta bli när jag ser film också, även om jag där kan tillerkänna mig att även vilja lyxa till det lite med en viss dos av förutsägbarhet i kompotten också. Ja, som en god berättelse ska vara!
Jag har nyligen gjort en mainstream film som heter "Sune i Grekland" och om jag någon gång skulle vilja bli profet själv så var detta tillfället. Idag är nämligen den Svenska filmbranschen lika förutsägbar som helgmålsringningen på TV. Det är liksom en kyrka och det hörs ljud av klockor. Jag behövde inte Leif GW Perssons skarpsinne för att förstå att folk skulle bli lite förvånade över mitt val av projekt. Sedan skulle detta följas av ilskna nätkommentarer i stil med att man minsann inte tafsar på denna gamla raritet som "Sunes sommar". Vid premiären skulle kritiken bli sval med en lätt kantring åt "dåligt" och till slut, och på denna punkt var jag själv mest amatörprofetisk, skulle det kanske bli en mindre publikframgång. Och vet ni vad... Så blev det också! Dock med en viss förhöjning.
De hatiska kommentarerna på nätet nådde ordval jag inte riktigt var beredd på som att jag "ska dö" och "torteras" och liknande. Den s.k. hatkampanjen mot stackars Morgan Alling i rollen som pappa Rudolf var väl också av beteckningen massiv med tanke på att underlaget var skralt. Vad gäller den dåliga kritiken har jag nog aldrig blivit så sågad... Haha! Med några få lysande undantag i form av de begåvade pionjärerna Hans Wiklund och Ronny Svensson, civilkuragets beskyddare. Den smärre publikframgången blev årets mest sedda Svenska film 2012 och på toppen av verket kom ett fint litet publikpris. Det var ju skoj!
Men... Och detta är viktigt, det var samtidigt så outsägligt, vansinnigt skittråkigt! Jag själv har aldrig varit med om maken till mainstream-mottagande av en mainstream-film. Här ränner filmjournalister och kritiker omkring och ylar om förnyelse medan de själva är så konserverade att en mumie skulle framstå som färsk tomat på torget. Amatörer som Johan Croneman i DN, lallare som Hannes Dükler i GP och töntar som Jan Söderqvist i SVD gör precis som flera andra kritiker - ränner åt samma håll! Ynkryggar! Opportunister! Trista traditionalister! Fegisar och erbarmligt dåliga företrädare för "god smak"!
Tänk den dagen när en större publik hittar till de av kritikerna hyllade filmerna. När de filmer som publiken går på även kan hyllas av kritiker och när Baggegalor och andra filmpartaj slutar vara så jävla hysteriskt knallpretentiösa och sprider sitt utbud av prisvinnare istället som för nu när Baggen fungerar som ett äktsvenskt jävla tröstpris att trycka ner i halsen på folk som biopubliken oftast aldrig hört talas om tidigare och säkert inte kommer höra av efter heller! Tänk när viktiga filmer ses av fler och fler mainstream filmer anses fylla den viktighet som de onekligen äger. Tänk när allt inte behöver vara så irriterande och kliande förutsägbart. Tyvärr skulle jag själv behöva bli profet för att se om det någon gång skulle ske och det är ju som jag sa - ett ganska trist jobb.
Hannes Holm
