Sunes sommar (1993)

Tjejtjusaren Sune (Andreas Hoffer) ser, liksom resten av familjen, fram emot en idyllisk semester i Grekland men ett missöde på resebyrån sabbar de ekonomiska förutsättningarna och resultatet blir en budgetresa med husvagn. Saker verkar dock ljusna när campinggrannarnas dotter är en söt, jämnårig blondin som Sune får upp ögonen för.

Anders Jacobssons och Sören Olssons böcker om tjejtjusaren Sune och hans bravader var ett obligatoriskt inslag i en mellanstadiegrabbs uppväxt och julkalendern som följde var en av sin tids bästa. När filmen dök upp var förväntningarna höga och inte oväntat infriades de inte. Precis som med andra filmer i TV:s kölvatten så är det svårt att få en långfilm att kännas lika tajt och underhållande som en välskriven halvtimme.

Här är det stora problemet att det blir lite för fånigt, även för sin unga målgrupp. Det är ofta överdriven, halvdan slapstick som gäller och upplägget med familjen och dess klantiga pappa i täten på semester gör jämförelserna med kultfilmen "Vi hade i alla fall tur med vädret" oundvikliga. Däremot finns det mycket gott att hämta också.

Den härliga igenkänningshumorn, som gjorde böckerna till en njutning för en litteraturföraktande 10-åring, är markant filmen igenom och lyfts till stundtals höga höjder av de fina skådespelarna. Hoffer är en charmig, sympatisk barnskådespelare, och Carina Lidbom och Gabriel Odenhammar är utmärkta som mamma Karin och Håkan-Bråkan. Men självfallet är det Peter Haber - innan han blev poliskommissarie ni-vet-vem i en till synes aldrig sinande filmserie - som stjäl alltihop med sin tacksamt pinsamma men välmenande katastrof till svenssonfarsa.

Sen finns inte så mycket historia att berätta. Sune vill ha en söt tjej som inte bara kommer från en rik familj och har en egen mobiltelefon (90-talets motsvarighet till att ha en egen butler) utan är en riktig torrboll. Poängen med storasyster Anna är fortfarande att hon vill ragga tuffa killar (i detta fall flickidolen Göran Gillinger från "Rederiet"!). Det är som sagt inget mästerverk men ett alldeles lagom tillfälle för lite nostalgiska fniss och åsynen av Haber när han fortfarande var rolig.