Sune i Grekland - All Inclusive 2012

I filmen från 1993 åkte Sune och hans familj på husvagnssemester med smått kaotiska resultat. Här har självfallet samtliga skådespelare bytts ut och oväntat nog har Hannes Holm satt sig vid regirodret. Det är ett underligt val av genre för Holm, som efter uppbrottet med parhästen Måns Herngren gjorde den smått underhållande "Underbar och älskad av alla" och senast minnesvärda "Himlen är oskyldigt blå". Hans talang känns dock illavarslande frånvarande här.

Historien tar vid inför sommarlovet och Sune (William Ringström) har skippat simlektionerna då familjen planerat ännu en husvagnssemester. Hopplösa pappa Rudolf (Morgan Alling) lyckas dock fixa en jobbrelaterad resa till Grekland och väl där träffar de på mamma Karins (Anja Lundkvist) gamla bekant - gift med Sunes simlärare och med en söt dotter som Sune ska testa sina tjejtjusarkrafter. När Rudolf (som i hemlighet tvingats punga ut för hela resan själv) får reda på att resan är "all inclusive" tvingar han familjen att utföra så många aktiviteter som möjligt för att få valuta för pengarna.

Storyn är som ni hör på nivå med en sitcom - faktum är att valfritt avsnitt av TV-serien "Sunes jul" var mer fyndigt. Det har alltid funnits en lågmäld charm och sympatisk underdog-känsla hos Jacobssons och Olssons minderåriga hjälte. Här är det dock svårt att falla för honom, eller någon av hans familjemedlemmar. Troligen för att de är ett gäng stereotyper som riktigt osar 90-tal.

Alling och Lundkvist lyckas dock med konststycket att ersätta Peter Haber och Carina Lidbom med hedern i behåll. Deras scener tillsammans snuddar på fin komisk tajming och träffsäkerhet men dessvärre är deras figurer - en make besatt av pengar och en fru som tävlar med en förmögen väninna - tröttsamma könsroller. Samma gäller lillebror Håkan som bara vill äta chips och storasyster Anna (närmast begränsad till statist) som bara vill träffa killar. Ringström gör sitt bästa som Sune men ska sanningen fram så lämnar både han och övriga barnskådespelare en del att önska. Krampaktiga försök till glimten i ögat dödas av övertydlighet - såsom de ständiga scener där Sune flirtigt blinkar mot både kamera och tilltänkt tjejtjusningsoffer.

Humorn är helt enkelt för billig och även om man fnissar ibland så är det oftare salongen ekar tomt under ansträngda försök till skratt, inklusive en del riktigt dålig slapstick. Den undermåliga, spretiga historien (som inkluderar ett slags triangeldrama värre än "Sex and the City"-Carries tjatiga äventyr) får dessutom filmen att kännas mycket längre än den är.

Men visst glimtar det till här och där. Det är stundtals småputtrigt underhållande och för målgruppen kanske till och med direkt roligt i vissa scener. Pappa Rudolf är fortfarande en fantastiskt älskvärd tönt och Alling bevisar att han har vad som krävs för att roa på vita duken. Men för att komma från regissören till guldkorn som "Adam & Eva" och "Klassfesten" så är det en klar besvikelse. Som gammalt Sune-fan ser jag hellre om julkalendern - eller öppnar en gammal bok.