Quentin Jerome Tarantino har slutligen nått gubbålder. Fast hans filmografi sprudlar fortfarande av häftig underhållning: där rollfigurer trampar i moraliska gråzoner med fräna dialogutbyten och syltas i blodigt övervåld samt intertextuella referenser till populärkulturen.
Erövringen av Hollywood har aldrig varit mer inspirerande för aspirerande filmskapare. För detta är framgångssagan om det maniska videobiträdet som var cineast på heltid – och konsumerade allt ifrån godtagbara mainstreamfilmer till obskyra exploateringsfilmer. Under 1990-talets independentfilm-boom i USA blev han den mest ikoniska och inflytelserika filmskaparen och gav det cinematiska språket en ny definition på coolhet.
I över trettio år har Tarantino underhållit publiken på sitt vis. Han har låtit Michael Madsen dansa och skära av ett polisöra för honom. Återupplivat John Travoltas karriär bara för att få honom skjuten i skithuset. Låtit Uma Thurman glänsa i rollen som hämnarbrud och hacka sin väg till vedergällning med samurajsvärd. Han har förändrat historien genom att avliva Hitler och avstyra Manson-mordet på Sharon Tate. Är inte detta minnesvärd filmhistoria så säg?
Utan argumentation är Tarantino den fräsigaste auteurregissören aktiv idag. Den excentriska potpurrin till filmskapande är ett resultat av mixade influenser från diverse regissörer, filmer och genrer från olika tidsperioder och kulturer – där både hög och lågkultur från väst till öst varit viktiga inspirationskällor i skapandet av filmpersonan.
Under karriärens tre decennier har hans excentriska stil än så länge stöpts i flertalet genrer såsom gangsterfilm, blaxploitationfilm, kampsportsfilm, exploateringsfilm, biljaktsfilm, krigsfilm, (spaghetti)västern. Och han kittlar fortfarande publiken med spänd förväntan inför den tionde filmen som förväntas avsluta filmkarriären.
Dyrkad av vissa. Ansedd överskattad av andra. När Tarantino nämns lämnas ingen utan åsikt. Det är mannen, myten, filmlegenden vars namn blev synonym med en egen genre.
60-årsdagen till ära presenteras här fakta, påståenden och reflektioner om Quentin Tarantinos filmskapande som sannerligen förknippas med en ojämförlig auteursignatur.
Tittut, ingen gör filmer som jag.
En unik kreatör i filmbranschen
Sedan genombrottet med första långfilmen ”De hänsynslösa” 1992 står det klart att Tarantino tillhör den skara auteurregissörer lyckligt lottade att utveckla egna projekt med full kreativ kontroll utan ”en åt mig och en åt dem”-metoden. För Tarantinos del är det ”allt för mig” som gäller då han gör filmer åt sig själv som huvudsaklig publikgrupp, alla andra är inbjudna.
Att Tarantino erhållit full kreativ kontroll över sin filmografi är ingen konstighet eftersom han härstammar från independentfilmen som tillåter större konstnärlig frihet i utbyte mot mindre budget.
Eftersom flertalet av hans filmer genererat lysande ekonomiska vinster – ”Death Proof” är ett undantag – tillåts han fortfarande fritt spelrum för sin unika vision, alltmer som budgetarna blivit högre i samarbeten med större mäktiga filmbolag.
En ung Tarantino i filmdebuten "De hänsynslösa" (1992)
Alternativ narrativ struktur
Tarantino är en gedigen bokslukare vilket format hans filmstil. Användningen av en icke linjär intrig (likt böcker) med kapitelindelning, där skeenden presenteras framåt och bakåt i tidslinjen ansågs nyskapande i de tidiga filmerna ”De hänsynslösa” och ”Pulp Fiction”.
Även om flertal filmer före på olika sätt tillämpat bruten struktur (till exempel D.W. Griffiths ”Intolerance” från 1916 samt Orson Welles ”Citizen Kane – En sensation” från 1941) är det inte ett traditionellt filmberättande som annars förlitar sig på en mer linjär intrig – dock har flashbacks existerat sedan stumfilmen.
Spänning och förväntan uppnås på detta sätt eftersom tittaren antingen ligger efter eller har mer information än rollfigurerna om vad som hänt eller ska hända i Tarantinos redan oförutsedda händelseutveckling.
Idag är det inte ovanligt att seriers tidiga minuter (kallad cold open) eller hela episoder hoppar framåt och bakåt i tiden för att fördjupa rollfigurer, eller för att skapa spänning i syfte att hålla kvar tittaren. Tarantino var inte först, och absolut inte sist, men visst var det en säregen stil fräsch för sin tid.
Gänget i stilbildande "Pulp Fiction" (1994)
En enfant terrible i finrummet
”Våld är en av de roligaste saker att titta på”, har stjärnregissören uttalat. Det fascinerande med Tarantino är hur han personifierat element från den tidigare svärtade exploateringsfilmen i sin estetik, och projicierat in den till finfilmrummet bland kritiker och prisgalor.
En liberal hållning till vapen, våld, droger och svordomar finns i filmografin. Dock har Tarantino kritiserats för, och tvingats försvara, sin gestaltning av överdrivet våld och bruk av det kränkande n-ordet – och betraktas fördenskull något av en enfant terrible i skilda kretsar.
Emellertid har inte kritiker stoppat framgångarna för denna wunderkind. På Oscarsgalorna genom åren har han inte suttit utan nomineringar eller vinster.
Tarantino har vunnit guldgubbar två gånger för bästa originalmanus med ”Pulp Fiction” och ”Django Unchained”, och fått ytterligare två manusnomineringar med ”Inglourious Basterds” och ”Once Upon a Time in Hollywood”. Han har nominerats till bästa regissör tre gånger med ”Pulp Fiction”, ”Inglourious Basterds” och ”Once Upon a Time in Hollywood”. Samt fått den sistnämnda nominerad till bästa film.
Dessutom erhöll ”Pulp Fiction” den hedervärda Guldpalmen i Cannes 1994, trots en missnöjd protesterare som den kaxiga filmmakaren schasade bort med ett djärvt långfinger. Episkt!
Tarantino går inte till historien som den mest prisbelönta eller nominerade filmmakaren, trots en mycket imponerande meritlista. Men allt som allt inte helt tokigt för en regissör som än så länge gjort nio oförglömliga långfilmer, vilka cementerat honom som en av de mest framstående filmskaparna i USA.
Pam Grier är coola "Jackie Brown" (1997)
Tarantinodialogen
Han utnämnts ofta till kungen av dialogskrivning. Ja, till och med termen Tarantinodialog existerar. Det speciella med Tarantinodialogen – utöver långa dialogscener och (komiskt) fyndiga repliker kryddad med svordomar och referenser till populärkulturen som bygger en stegrande spänning – är hur rollfigurernas moral, värderingar och livsfilosofi synliggörs genom genial undertext, som många olyckligtvis antar är slappt ändlöst pladder.
Tipset som manusgurus ger till aspirerande manusförfattare är: ”Försök inte härma Tarantinodialogen, det går inte. Resultatet blir bara lös rappakalja”.
Hur som helst hävdar nedklankande smakdomare att flera rollfigurskapelser pratar likadant, nämligen som Tarantino själv. Men detta går i linje med auteurstämpeln där Tarantinos röst går att upptäcka oavsett film eller genre. Och kom ihåg låter inte de flesta rollfigurer från Ingmar Bergmans filmer lika? Något som knappast inte hindrat en mästerregissörstitel.
Tarantinoverse
Glöm Marvel Cinematic Universe och DC Extended Universe. Tarantino var före att etablera sitt eget ultracoola filmuniversum baserat på filmer han regisserat, skrivit manus till eller producerat. Vanligen fördelas Tarantinos filmiska universum in i två alster: The Realer Than Real World Universe samt The Movie Movie Universe.
The Realer Than Real World Universe består av en parallell verklighet till vår med en alternativ historielinje. Vanligtvis gästspelar inga större rollfigurer i Tarantinos skilda filmer, till skillnad från dagens många delade filmuniversum. Däremot sys universumet ihop av easter eggs och referenser filmerna emellan. Dessutom är enstaka rollfigurer släktingar med varandra eller får sitt namn nämnt i dialogförbifarten, vilket binder filmerna samman.
Några av filmerna i detta universum är ”De hänsynslösa”, ”Pulp Fiction”, ”Inglourious Basterds”, ”Django Unchained”, ”The Hateful Eight”, ”Once Upon a Time in Hollywood”.
I detta universum existerar även påhittade konsumentprodukter och matställen (som även nämns i The Movie Movie Universe). Till exempel Red Apple-cigaretter, det Hawaiianska hamburgerstället Big Kahuna Burger, och 1950-tals restaurangen Jack Rabbit Slims.
The Movie Movie Universe är ett filmuniversum bestående av påhittade rullar, eller ett fåtal av Tarantinos egna filmskapelser som rollfigurer från föregående universum ser under sin lediga tid. En kittlande fråga som uppstår är om Tarantino själv existerar som regissör i sitt filmiska universum? En möjlighet då ”Kill Bill”-volymerna tillhör detta kosmos.
Däremot brukar inte ”Jackie Brown” räknas till dessa universum då det är en adaption av Elmore Leonards roman ”Rum Punch”, och är därmed ingen originell Tarantinoskapelse.
Kollage-, plagiat- eller retrofilmmakare?
Man kan undra om Tarantino är född i fel tid? Han beundrar högaktat den svunna nya Hollywood-perioden (från 1960–1970-talen) vars storstudiofilmer och independentfilmer var något mer vågat i sitt innehåll för sin tid – till skillnad från dagens utbud, enligt regissören själv. Emellertid bör Tarantino närmast uppfattas som en retrofilmskapare vars estetiska kvaliteter påminner om en svunnen tid och stil, genomfört med ansenlig professionalism.
Med sin postmoderna filmiska stil som refererar till alla möjliga filmer presenterar han dagens publik till personliga-godingar-favoriter med referenser att finna för de filminsatta. Det vill säga om de kan, då flertal hänvisningar härstammar från verk långt ifrån den breda mittfårans ögon. Hans filmer kan därför till viss del uppfattas som kollage av andra filmer kryddad med sin egen touch.
Tarantinos pastisch har emellertid lett till anklagelser om plagiat. Med egna ord har han däremot uttryckt att: ”Stora konstnärer stjäl, de gör inte hommages”, vilket väcker intressanta tankegångar angående balansen mellan originalitet och influens.
Musiken
Hört bra musik den senaste tiden? Filmerna är inte enbart visuellt enastående, de låter förträffligt också. Tarantinos bruk av musik som ledsagare för klippning leder tankarna till Sergio Leone, hans stora idol som hävdade att filmmediet är en magisk sammanställning av bild och ljud som komplementerar varandra där bilden utgör 60% och ljudet 40% av upplevelsen.
I Tarantinos filmografi samexisterar för det mesta bilderna till tonerna av 1960- och 1970-tals pop/rock-slagdängor samt tidigare utgiven filmmusik (framförallt dirigerad av Ennio Morricone). Valet att för det mesta använda tidigare producerad musik är ett tecken på Tarantinos kontrollbehov, då han uttalat sig vara försiktig att tillförtro en kompositör med filmens musikaliska själ. Varför producera ny musik när passande musik redan finns, är Tarantinos resonemang.
”The Hateful Eight” sticker därmed ut i filmografin då maestrokompositören Ennio Morricone producerade originalmusiken (samt återanvände icke tidigare utgiven musik från John Carpenters ”The Thing”) till den kräsna regissören, och vann sin första Oscar till på köpet. ”Kill Bill”-volymerna innehåller även de originalproducerad musik av bland annat rapparen RZA samt regissörpolaren Robert Rodriguez för att förhöja filmupplevelsen – men det är pretty much it för orginalmusik i Tarantinofilmografin.
Passionen till film
Att Tarantino besitter imponerande cineastiska kunskaper är ingen underdrift. Förutom detta är han en nobel förespråkare för celluloidfilmens fortsatta överlevnad – det vill säga en av metoderna filmmediet använder för att spela in tagningar, utöver dagens dominerande digitala inspelningsprocess.
Under 2000-talet konkurrerade nämligen den digitala inspelningsformen sakta men säkert ut de traditionella celluloidfilmrullarna, som varit en dominerande inspelningsmetod i över hundra år.
Tarantino har förklarat krig mot digital inspelning och projektion som han anser är dödsstöten för filmen som professionell konstform. Själv, likt en skara andra filmregissörer såsom Steven Spielberg, Paul Thomas Anderson och Christopher Nolan, väljer Tarantino fortfarande att spela in analogt med heliga celluloidrullar för att bevara filmtraditionen.
För Tarantino är filmmagin kopplad till filmremsans stillbilder, som när den spelas upp i 24 bilder i sekunden skapar den magiska illusionen av rörelse och därmed filmen som medium och konstart.
Bara tio…
Tarantino anser att de flesta legendariska regissörer skapar usla sista filmer, med kvalité långt ifrån deras glansdagar. Den kommande tionde långfilmen blir den sista, enligt hans utsago. Tarantinos motto är att en filmskapare bör sluta på topp när publiken törstar efter mer. Den sista filmen, vars detaljer är höljda i dunkel, beskriver han dock som en epilog på sin filmkarriär. Vad det betyder får vi se.
Att Tarantino är extremt försiktig med att ta sig an en film som blir det sista eftermälet i filmografin kan man förstå. Detta speciellt efter dundersuccén med ”Once Upon a Time in Hollywood” vars insats nominerades till 10 Oscars – en film som han uttryckt mycket gärna skulle få vara sin sista.
Ett tag verkade det som Tarantino skulle ta sig an science-fiction med en ”Star Trek”- film baserad på en idé av honom själv med manus skrivet av Mark L. Smith (”The Revenant”). Planerna avslutades dock när han mer eller mindre hoppade av projektet som regissör, antagligen då filmen skulle sabba planen med tio auteurfilmer – i detta fall filmer som han både skrivit och regisserat.
Tarantino har redan avverkat (spaghetti)västerngenren med ”Django Unchained” och ”The Hateful Eight”, men påpekar att för att kallas västernregissör måste man åtminstone gjort tre. Inte för länge sedan (2021) lekte han med tanken att göra en spaghettivästern inspirerad produktion inspelad med en multinationell skådespelarensemble som levererar repliker på sitt modersmål. Däremot har han dementerat denna som sin sista film, men vem vet?
Länge har han flörtat med fansens önskan om att göra uppföljare till ”Kill Bill”, men vad kommer den då heta, ”Bill is Dead”? Skämt å sido, ”Kill Bill vol. 3” som den förväntas heta – eller blir det ”Kill Bill 2” eftersom de två första räknas som en uppdelad (lång)film – blir kanske en ursäkt för Tarantino att skjuta fram sin tionde film om samtliga räknas som en.
En sak är säker, en superhjältefilm blir det inte eftersom det bara är inhyrda regissörer som filmatiserar dem, inte auteurer, menar QT. Lustig kritik från en annars serietidningsfantast som under 1990-talet skrev treatment för en Silver Surfer film och gärna ville göra en film om Luke Cage. Men tänk om han fick för sig att skapa en ny originell superhjälte r-rated style?
…och sen då?
Den framtida pensioneringen från långfilmer stoppar däremot inte filmregissörens ambitioner från andra kreativa projekt. Han må blivit tvåbarnsfar på senare år, driver en biograf (New Beverly Cinema), har filmpodden ”The Video Archives” tillsammans med Roger Avary (som var medförfattare till ”Pulp Fiction”), men förväntas inte trappa ned skapandets tempo på andra kreativa fronter.
Tarantino har avslöjat att han skapat en serie uppdelad i åtta avsnitt som börjar spela in under 2023. Sedan tidigare är det rapporterat att flertalet episoder finns skrivna för Leonardo DiCaprios skådespelarrollfigur Rick Dalton i rollen som prisjägaren Jake Cahill i den fiktiva svartvita västernserien ”Bounty Law”. Kanske är detta den ännu hemliga serien, men dyker Dicaprio återigen upp i rollen?
Däremot är Tarantino inte en pojkspoling när det kommer till regi av tv-serier, då han tidigare suttit i registolen för avsnitt av ”Cityakuten” och ”CSI”.
Dessutom har Tarantino uttryckt en önskan att skriva och regissera teaterpjäser – hoppas dock att publiken varnas att ta med skyddsöverdrag inför bloddränkta scener. En hemlig pjäs ska tydligen redan vara färdigskriven. Och för att inte glömma anordnade Tarantino en live-läsning av ett tidigt manusutkast av ”The Hateful Eight” år 2014 inför publik med de flesta av skådespelarna från filmen när manuset tidigare läckts ut.
Att Tarantino vässar pennan för fler böcker kan man nästintill vara säker på eftersom skrivandet är en av hans absolut största passioner, speciellt om film. Han har redan utgivit en romanversion av ”Once Upon a Time in Hollywood”. Och förra året publicerades ”Cinema Speculation” som bestod av QT:s personliga filmkritiska faktaanalyser om 1970-talets amerikanska filmer.
Vad som kommer härnäst till bokhandlaren nära dig går att spekulera i, men Tarantino har berättat att han arbetar på en fiktiv faktabok om rollfiguren Rick Daltons skådespelarkarriär, där han själv intervjuar Dalton. Snacka om meta även för Tarantino!
Vart han än vänder och i vilket medium han än uttrycker sin skaparglädje följer sannerligen en trogen följarskara, även om biopubliken troligtvis får sitta i tomma salonger i väntan på en elfte film.
Vilken eller vilka Tarantinofilmer avnjuts idag födelsedagsgubben till ära? Blir det klassikern ”Pulp Fiction” tillsammans med en Royale with Cheese? Eller en annan personlig favorit?
Ludvig Baas
