I ”Nyårsfesten” låter regissören Paprika Steen spänningen växa fram ur relationer, hemligheter och den där obekväma insikten att människor ofta är mer främmande för varandra än de vill erkänna.
Leenden, lögner och låtsasgemenskap
När ett kompisgäng samlas för att fira ett traditionsenligt nyår hos Nomi blir det välbekanta och trivsamma umgänget snart något annat. Gamla sår, sorg och allt det osagda tränger sig fram. Mitt i allt tvingas de också möta ett gemensamt trauma som aldrig riktigt har fått ta plats. Resultatet är ett kammarspel om vänskap, ansvar och det som hålls ihop mer av vana än av verklig gemenskap.
Tuva Novotny verkar redan i intervjun med MovieZine vilja styra undan förväntningarna på “Nyårsfesten” från den mest förutsägbara nordiska festfilmsfåran. Hon beskriver filmen som “långt roligare, mjukare och mildare” än den tradition som många automatiskt kopplar till dansk film, som exempelvis Thomas Vinterbergs “Festen” (1998).
Och det är också precis där filmen vinner mitt hjärta. Det här är inte ännu en social katastrof som med ett ironiskt leende trycker ner publiken i soffan och skrattet i halsen. I stället är det en underhållande och rörande dramakomedi som hittar både sprickorna och värmen i en skör vänskapskrets.
Läs också: Tuva Novotny: ”Danmark tar sig själva på så djävulskt stort allvar”
Det som händer mellan raderna
Jag gillar hur “Nyårsfesten” väljer den mindre bullriga vägen. I stället för stora utbrott och självmedvetna urladdningar byggs nerven i det där bekanta, ofta pinsamma mellanläget där allt är artigt – tills det plötsligt inte är det längre.
Det räcker med en ny person i rummet, i det här fallet Nomis nya partner Finn, för att den välpolerade fasaden ska börja rämna. Det är inget nytt upplägg, men det är gjort med sådan precision att det ändå känns uppfriskande.
Steen, som själv medverkade i nämnda “Festen”, regisserar med säker hand. Hon vet exakt var hon ska lägga fokus för att det ska kännas utan att bli övertydligt. Mycket händer i pauserna, i de små avbrotten och i blickarna som trevar. Det är där “Nyårsfesten” är som bäst: i sina små, giftiga sociala observationer som får mig att både skratta och känna igen mig.
Det hjälper förstås att ensemblen är så stark. Tuva Novotny bär Nomi med en återhållen intensitet där mycket av känslolivet stannar i minspel, hållning och tystnad. Det är en prestation som inte försöker ta över rummet, men som ändå äger det.
Runt henne finns en fin skara skådespelare, och deras samspel är tätt och trovärdigt. Karaktärerna är inte gjorda för att vara enkla att älska eller avsky, vilket gör dem betydligt mer intressanta. Även den ettrige besserwissern Finn, som jag själv likt flera av karaktärerna i filmen, inte har mycket övers för, fungerar just för att han rubbar ordningen.
Läs också: Tuva Novotny återförenad med ”Smala Sussie”-regissören: ”Minns varenda scen vi gjort”
Som ”Tomten är far till alla barnen” – fast utan steroider
Tuva Novotny är också skarp i intervjun när hon pratar om den svenska och danska filmkulturen. Hon säger att Danmark “tar sig själv på så djävulskt stort allvar”, och pekar samtidigt på “uppgivenheten som präglar den svenska filmdebatten”. Det är en bitter men ärlig formulering. Den säger också något om varför “Nyårsfesten” känns så befriande för att vara just dansk.
Den försöker inte vara finstämd på ett ansträngt sätt och förväxlar inte tyngd med kvalitet. I stället låter den människor vara motsägelsefulla, löjliga, sårade och varma på samma gång. Det är en generös hållning som inte alltid präglar den här typen av filmer. Vi såg detta innan uppgivenheten här hemma hade brett ut sig i ”Tomten är far till alla barnen” (1999). Fast då på steroider.
Något som också ger berättelsen extra skärpa är hur de två tonåringarna synliggör de vuxnas beteenden. De scenerna är för få i mitt tycke, men de för tankarna till ”En kärlekshistoria” (1970) av Roy Andersson, där de unga rör sig med en självklarhet som de vuxna saknar.
På liknande sätt står tonåringarna i ”Nyårsfesten” lite vid sidan av, men ser desto mer. Genom deras blick framträder de vuxnas relationer som bräckliga och inövade, snarare än trygga. Det skapar en kontrast där de unga upplevs som mer närvarande och öppna för förändring, medan de vuxna tycks fast i sina invanda mönster.
Läs också: Kritikerna i fejd om ”Grannfejden” – här är betygen
En fest som skaver lagom
Formmässigt är “Nyårsfesten” som sagt inte revolutionerande, och den försöker inte vara det heller. Den bidrar med mänsklighet och pinsam vuxenfylla, snarare än att slå sig för bröstet med “rätt” sorts allvar, vilket kan ha vänt några svenska recensenter emot den.
Jag kan tycka att slutet möjligen är väl gemytligt och tillrättalagt, men känner samtidigt att det ibland får vara just det. Mitt tips till dig som inte söker fest av typen ångest deluxe, utan snarare vill bli underhållen av en film som berör och skaver precis lagom: se ”Nyårsfesten”. Nu på en bio nära dig.
Läs också: 3 känslostarka dramafilmer lyser upp biodukarna i helgen
Läs också: 28 recensioner från Göteborg Film Festival 2026 – här är de bästa (och sämsta) filmerna vi såg
Kolla in trailern till ”Nyårsfesten” här:
