Årets 10 bästa svenska filmer 2017

För att en film ska vara kvalificerad för listan så måste den ha gått upp på svenska biografer under 2017.

 

 

 

Mysskräckmysterium som fokuserar på unga både vad det gäller rollfigurer och publikmålgrupp. Skådespelarensemblen har bra kemi och sommarkollo-miljöerna är somriga med perfekt atmosfär. Musiken, av Hans Lundgren, förhöjer de olika stämningarna på eleganta sätt. De läskiga stunderna blandas på bra sätt med allt annat som förknippas med att växa upp och lämna bardomen för tonåren, till exempel vänskap, kärlek, grupptryck och den komplexa relationen till vuxenvärlden.

 

 

 

Silvana Imam var inte lika stor när denna dokumentär börjades spela in som när den avslutades, något som ger en unik inblick i kändisskapets fördelar och fällor. Medryckande framträdanden av Silvanas låtar blandas med en djupdykning i personen Silvana och hennes förhållande med Beatrice Eli, en relation som vi får se startas och utvecklas inom filmens speltid. Filmen är intressant vare sig en är ett fan av artisten eller aldrig har hört talas om henne. En brinnande relevant pulsmätare på ett Sverige av idag, full med feministisk urkraft.

 

 

 

"Dröm vidare" diskuterar på intressanta sätt ämnen som att växa upp med trassliga familjeförhållanden, grupptryck, lojalitet och ansvar. Regissören Rojda Sekersöz har ett fint handlag och en klar vision för att realisera Johanna Emanuelssons självsäkra manus, att båda två är långfilmsdebutanter gör det hela än mer imponerande. Att filmen fokuserar kvinnors relationer och struntar i att inkludera den för liknande filmer sedvanliga kärleksrelationen är bra. Ungdom på gränsen till vuxenvärlden placeras i centrum men filmen presenterar ett brett spann av ålderskategorier. Kritiken av utnyttjandet av arbetskraft är smart och ger filmen ytterligare en dimension. "Dröm vidare" lyckas med att engagera oss i huvudpersonen Mirjas liv på heltäckande sätt och presenterar en rad dilemman som på effektiva sätt utforskar rollfiguren och samtiden.

 

 

 

Peter Mangs brott har satt djupa spår i Malmö och Sverige. I denna dokumentärs huvudpersoner och regissör har han satt sår som kanske aldrig läker. Filmen är ett intressant sätt att försöka förstå mordförsöket på Kamal Masri, regisserad av hans syster Manal Masri. Samtidigt som filmen utforskar de personliga ödena, som har lidit stort av Mangs dåd, så analyserar filmen den rasism och främlingsfientlighet som på olika sätt plågar vårt avlånga land. Dokumentären ställer vikten av en känsla av avslut i centrum, Mangs är dömd för många av sina brott men i Masri-fallet så fanns det inte tillräckligt med bevis för att fälla honom. Manals personliga kontakt med seriemördaren, för att få honom att erkänna, är engagerande och den mörka stämningen uppmanar varje åskådare att kämpa mot dessa samhällets mörka krafter.

 

 

 

Jens Assur, kanske mest känd för sitt fotograferande, långfilmsdebuterar med mörkt vacker fulhet i denna film baserad på Tomas Bannerheds roman med samma namn. Vi får se tung misär i utdöende lantbruksmiljö där filmens unge protagonist Klas tar flykt i fåglar och en trevande kärlek till en nyinflyttad tjej samtidigt som hans far, utmärkt levandegjord av Reine Brynolfsson, bittert försöker få honom att sluta drömma. Klumpen i magen är hård när filmens eftertexter börjat rulla och vi har fått se långsam leda blandas med chockerande scener som grafiskt illustrerar djupt självhat och stor uppgivenhet.

 

 

 

Fares Fares står för en mångfacetterad rolltolkning i denna Tarik Saleh-regisserade film om korruption i Egypten. Filmen spelar som en modern film noir med politiskt djup som inte räds kritisk analys. Balansen mellan aktuellt samhällsdrama och polisthriller är bra och manuset är tillfredställande konsekvent. Atmosfären är tät och stämningen förtryckande med en upplösning som uppmanar publiken att tänka vidare på parallellerna mellan filmens narrativ och verklighetens samtidshändelser i landet som filmen utspelar sig i. Det urblekta fotot är perfekt för ändamålet och sätter pricken över i:et på en på alla plan väl genomarbetad film.

 

 

 

Wictor Ericsson debuterar som spelfilmsregissör med en träffsäker skildring av relationen mellan gästarbetare från olika länder och bönder från Blekinge. De vackra svenska miljöerna kontrasteras med problematiken kring att utnyttja billig arbetskraft. Ämnen som klassklyftor, främlingsfientlighet och längtan efter något större, något mer, avhandlas på intressanta sätt. I fokus är en vacker kärlekshistoria mellan ungdomarna Anneli och Wojtek, hon från Sverige och han från Polen. Genom dem, deras familjer och personer kring dem får vi mångbottnade inblickar i både de som bor här i landet permanent och de som kommer hit för att jobba. "Jordgubbslandet" målar upp komplexa porträtt som visar på både kall och varm mänsklighet. Känslan av att vara fångad i ett inskränkt småsamhälle eller av en socioekonomisk kontext med få fördelar är förtryckande men filmen är också full av det hopp som drömmar och kärlek ger.

 

 

 

I en Malmö-liknande stad som inte nödvändigtvis är Malmö i en nutid som inte nödvändigtvis är idag, skapar regissören Goran Kapetanovic och manusförfattaren Jannik Tai Mosholm ett eget universum som är stilistiskt excentriskt och smart diskuterande. Malte flyttar in på en ny gård med sin mamma och upptäcker snart att det råder krig om områdets skate-lada, något som passar hans intresse för strategier och taktik perfekt. Filmen vågar ta val, både vad det gäller utseende och tematik, som är överraskande och djärva. Slutresultatet blir en film fylld med intressanta unga rollfigurer och en brinnande kraft som utforskar identitet, animositet och makthierarkier på både bokstavliga och metaforiska sätt.

 

 

 

"Sameblod" uppmärksammar på ett bra sätt Sveriges ursprungsbefolkning genom att träffsäkert kritisera hur samer har behandlats i historien. Filmen kopplar samman då och nu på smart sätt genom att börja och sluta filmen i nutid, något som understryker att rasismen i filmen tyvärr inte bara tillhör historien utan också är ett problem idag. Vi får följa huvudprotagonisten Elle Marja när hon för första gången på länge åker tillbaka till sina födelsetrakter, genom hennes minnen får vi uppleva den fruktansvärda förnedring som samer fick genomlida i 1930-talets Sverige, en systematisk förnedring som bland annat fick utlopp i rasbiologiska experiment. "Sameblod" visar på engagerande och trovärdiga sätt upp mekanismerna som får förtryckta folk att förakta sig själva och sin identitet, genom ödet vi får följa så diskuterar filmen samernas situation i Sverige på övertygande och upplysande sätt.

 

 

 

Hypen är sann, "The Square" förtjänar alla internationella priser den just nu håller på att raka in. Ruben Östlund fortsätter Sveriges tradition av egensinniga auteurer som skärskådar landet på inte så positiva sätt. Hans satir över konstvärlden och dess olika kontexter är klockren och full av träffande humor och oförglömliga sekvenser. När en tror han har nått höjden av pricksäkerhet så skruvar han upp intensiteten till 11 och ger oss scener som är gravt obehagliga samtidigt som de är oemotståndligt underhållande. I en film med flertalet icke-svenska skådespelare så är det just svenskhet av en viss sort som kritiseras och diskuteras på innovativa och elegant iscensatta sätt.

 

 

Martin Memet Könick