The Square 2017

Drama Komedi
Sverige
142 MIN
Svenska
Engelska
Danska
The Square poster

Synopsis

Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum – i centrum av konstvärlden tar han sitt arbete på största allvar. Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. 
Ditt betyg
3.8 av 56 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Jonna Vanhatalo

20 maj 2017 | 12:25

Ruben Östlund är en kvart från ett fullblodsmästerverk

Ruben Östlund gör stark och tänkvärd modern konst med sin vackra, satiriska och väldigt upprörande men samtidigt sinnessjukt underhållande svarta komedi "The Square". Filmen handlar om ängslighet, mänskligt beteende och dolda fördomar och speglar vår samtid nästan smärtsamt väl.
”The Square” använder den ytligt pretentiösa konstvärlden som backdrop för ett modernt, inkluderande och så kallat öppet Sverige. Vi får i huvudsak följa museikuratorn Christian, en stilig och lätt självgod kulturman som ängsligt tampas med sin självbild och synen på samhället han lever i och är en del av.
 
Christian är initiativtagare till museets kommande utställning The Square. The Square är idén om en ruta som ska fundera som en frizon, en plats inom vilken vi alla är lika mycket värda, med samma rättigheter och skyldigheter. Denna vackra och solidariska tanke är en röd tråd genom filmen och ställer svåra frågor om hur det egentligen står till med vår medmänsklighet, samtidigt som den uppmanar till eftertanke, men också skänker visst hopp mot slutet.
 
I början av filmen kommer en skrikande kvinna springande mot Christian när han är på väg till jobbet. Hon ber desperat om hjälp då en man jagar henne. Christian och en annan förbipasserande ställer sig något tveksamt som en mur mellan det bråkande paret, som strax därefter försvinner. De kvarvarande männen klappar sig nöjt för bröstet och känner adrenalinet pumpa. Vilka hjältar till karlar de är! Men snart inser Christian att både hans plånbok och telefon är borta efter tumultet, vilket är ett hårt slag för hans redan sviktande manliga och medmmänskliga ego. 

 
"The Square" är inte den enklaste filmen att ta till sig och ibland känns scenerna närmast plågsamt utdragna. Det är väldigt långa tagningar överlag med oftast en stillastående kamera och ganska få klipp. Liknande stil kan kännas igen från Roy Anderssons filmer och även här får vi fantastiska bilder, var och en nästan en installation i sig själv. Visst tenderar det att vara utmanande emellanåt, men vår färske svenske mästare (ja, han får kallas det nu) balanserar hela tiden på rätt sida av det han vill förmedla och gör det med sådan finess att jag vill ställa mig upp applådera sekunden efter jag suttit och obekvämt skruvat mig i stolen.


Danske skådespelaren Claes Bang i rollen som Christian är vår samlade ängslighet personifierad och är verkligen en fröjd att se. Scenerna med honom och "Mad Mens" Elisabeth Moss (som spelar en amerikansk journalist) är inget mindre än fullständigt magiska och jag kan verkligen inte titta mig mätt på de två. En mycket minnesvärd och obekvämt svettdrypande sexscen dem emellan, med ett briljant slut, säger så mycket om vår tid, oss som människor och normerna vi försöker passa in i.

I andra roller får vi se Dominic West ("The Wire", "The Affair") som ännu en konstsnobb och apimitatören Terry Notary som den synnerligen obehagliga, men på sätt och vis väldigt mänskliga apmannen i en av filmens mest olustiga scener som jag sent kommer glömma.

"The Square" är en otroligt stark film som stannar kvar i medvetandet länge. Filmen hade dock mått bra av att tightas till en aning, men då jag har svårt så här i efterhan att peka ut vilka delar jag finner överflödiga, låter jag det bero. För även i detta långa (2 h 22 min) format är det här ett fantastiskt vackert, visuellt och känslomässigt nyanserat konstverk, som hela vägen behåller sin intensitet och verkligen är film som film enligt mig ska vara och se ut.
| 20 maj 2017 12:25 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (3)
5
Jag ska vara helt ärlig. Väldigt ärlig. När gick ut från Göta efter att jag sett The Square så kunde jag inte låta bli och tänka på den. Även när jag låg i min säng och surfade på YouTube så kunde jag fortfarande inte sluta tänka på filmen och dess budskap som den förmedlade. Ruben Östlunds film var utan tvekan fantastisk. Ruben visionerar en nära framtid där monarkin har avskaffats och varje del och vår rika historia och kultur har monterats ner för att göra plats åt ett modernt konstverk som säger sig förmedla respekt och tillit mellan människor. Till och med Stockholms slott har blivit ett museum där pretentiös och ytlig postmodern konst flödar. Detta är ett samhälle där den postmoderna mentaliteten i slutändan förråder de i grund och botten goda värderingar som de påstår sig att förmedla på grund av girighet och personlig längtan efter uppmärksamhet. Där överdrivet och ytligt nytänkande har lett till moderna konstverk som i grund och botten inte har något meningsfullt budskap förutom att skrika: "Hej! Jag är nytänkande! Se på mej, se på mej!". Ett exempel var högarna med stenskärvor med en stor neonskylt som säger "You have nothing". Man får inte ta bilder och när högarna rubbas till det minsta så ses det som en total katastrof. Jag frågade mig själv hela tiden vilket budskap som verket egentligen förmedlade, när jag i slutändan förstod att den inte hade någon mening som var betydelsefull eller relaterbar. Det var bara ett tomt koncept som påstår sig vara nytänkande när den i själva verket var ett pretentiöst och ytligt spektrum som omedvetet symboliserar konstvärldens narcissism och själviska längtan efter uppmärksamhet. Skådespeleriet var utan tvekan starkt, särskilt Claes Bang som spelar Christian, huvudpersonen bakom konstverket Rutan, som i slutändan bevisar omedvetet sin egen misstro och fördom, det vill säga raka motsatsen till den budskap hans eget verk försöker förmedla. Det finns inget tvivel i att Ruben Östlund bevisar sin filmiska begåvning med The Square, och att han förmedlar ett överdrivet nytänkande samhälle som hånar och avvisar den rika svenska historien och ersätter den med meningslös och ytlig postmodern smörja. Jag går fullt ut med att säga att den förtjänar en Oscarsnominering!
Läs mer
4
Östlunds (kanske) vassaste film hittills! Ruben Östlund är antagligen den styvaste aktuella regissören i Sverige idag. Hans senaste film är en satir inom konstvärlden och liksom i filmen innan dess "Turist" ägnar han sig mycket åt perfektion i den tekniska faktorn med fantastiska insatser främst från fotografens sida. Fredrik Wenzel ger så många underbara bilder att man lätt kan se honom som ett av de vassaste filmfotografer. Östlund själv är såklart filmens styrka och drivkraft med ett mycket välskrivet manus och sin (som vanligt) magnifika regi. Skådespeleriet kan bara klassas som strålande! En av de starkaste fördelarna hos den här filmen är att Östlund lyckas med att göra filmen så galant bra och ändå hålla den väldigt jordnära. Det han vill förmedla genom sin film trycks inte alls ner i halsen på tittaren utan för det mesta är det en fråga om vad vi själva vill ta in. Karaktärerna är mer gjorda för att kännas verkliga än omtyckta. Som vanligt finns det minst en framstående scen som slår hårt och som alla andra säger jag apscenen med motion-capture-veteranen Terry Notary. Vildsintheten och stillsamheten och spänningen finns i samma anda, i samma scen, i samma rum. Filmens långa spellängd på två och en halv timme värkte överraskande inte alls mycket. Det kändes som en vanlig film på "bara" två timmar. Även om filmen har mycket att bära på den tiden så lyckas den exceptionellt. Det är lätt att förstå varför filmen vann den åtråvärda Guldpalmen i Cannes. Om "The Square" dock slår "Turist" som Östlunds bästa film vågar jag nog inte säga med säkerhet just nu, men det lutar nog åt det.
Läs mer
3
Ruben Östlunds super hypade film var inte så mycket att hurra för tyvärr :(. Visst den har sina poänger i hur människan reagerar i grupp, eller när något hotar den innersta kretsen (sina närmaste), och scenen med apmannen var både välgjord, skrämmande och grymt välspelad av Terry Notary, men det var den största tillgången på hela filmen i nästan 2,5 tim?! Och då krävs det lite mer kött på bena än artfull krimskrams av meningslöst bullshit!! Jag gillar Ruben, dont get me wrong, men hybrisen har stigit lite väl över huvudet när en film som denna prisbelönas med en guldpalm, vilket den absolut inte var värd. Då var Turist en mycket värdigare vinnare än detta spektakel... Men Filmen är absolut sevärd men får inget högre betyg än en godkänd trea... Cast: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West mfl... AAA
Läs mer