90-talets actionhjältinnor

LISTA
5 September 2015 | 15:00

8 tuffa tjejer vi minns från 90-talets film och tv

Actionhjältinnorna från min barndom kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.

Som liten flicka i 90-talets grundskola lekte jag gärna actionfyllda krigs- och äventyrslekar med mina killkompisar under rasterna. Jag drömde om att vara hjälten i våra fiktiva - men ack så ärofyllda - strider och strapatser, fast så blev det sällan. Som tjej blev man gärna hänvisad till en biroll. 

Så såg det ofta ut, även på film. De actionrullar som kom hade få kvinnliga hjältar. Få, men viktiga. Actionhjältinnorna på film och tv förändrade inte bara mina killkompisars syn på hur en person av det motsatta könet kunde se ut och bete sig. De stärkte också min tro på det jag redan var övertygad om: att en tjej kunde vara precis lika tuff, stark, smart, hård, ball som vilken manlig hjälte som helst. Till och med ännu tuffare!

Även sedan jag slutade härja runt i slagsmålslekar på skolgården har 90-talets actionhjältinnor fortsatt att ha en särskild plats i mitt hjärta. Här är mina åtta favoriter, rankade.

8. Leeloo - "Det femte elementet"




Innan Milla Jovovich började göra "Resident Evil"-filmer på löpande band actiondebuterade hon i "Det femte elementet". I det fartfyllda sci fi-äventyret måste hennes karaktär Leeloo hålla sig i rörelse, så att inte den onda Zorg kan få fatt i henne och förverkliga sina planer på att förstöra jorden. 

7. Trinity - "Matrix"




"Wow!" De slowmotionfilmade actionscenerna i "Matrix" imponerade på hela världen - inklusive mig - i slutet av 90-talet. I filmens första fightingscen sätter Carrie-Ann Moss tonen när hennes karaktär Trinity med stor precision levererar sparkar och slag. 

6. Jordan O'Neill - "G.I. Jane"




Innan jag förstod att det är rätt töntigt att gå på lära sig döda-kurs var jag fast bestämd att jag skulle göra lumpen när jag blev vuxen. Demi Moore i "G.I. Jane" (1997) var en förebild. När jag ser om filmen idag inser jag att den snarare handlar om en pseudofeministisk slags battle of the sexes än om att Jordan O'Neill ska bli tagen på allvar som en jämlike. För de dagens 10-åriga tjejer som söker militära förebilder rekommenderar jag istället de två imponerande kvinnorna som för några veckor sedan tog examen från Ranger-skolan, den mest fysiskt och psykiskt krävande kursen den amerikanska armén har att erbjuda. Men hellre än så rekommenderar jag såklart att vi slutar att romantisera krig och börjar att vägra vapen.

5. Buffy - "Buffy och vampyrerna"




Filmen "Buffy the Vampire Slayer" missade jag när den kom (vilket jag, när jag såg den vid ett senare tillfälle, kunde konstatera inte gjorde så mycket), men när serien "Buffy vampyrdödaren" började sändas i slutet av 90-talet satt jag klistrad framför tv:n. Medan Buffy i filmen från 1992 - som serien är löst baserad på - är en play på fördomar och vitsar om blondiner är Sarah Michelle Gellars Buffy nobody's fool, trots sina ljusa slingor. Hon är skarp, rolig, modig och framförallt: en lagspelare av bästa sort. Serien vore nämligen ingenting utan den märkliga och charmiga sammansättningen av karaktärer som vampyrdödaren har vid sin sida. 

4. Ellen Ripley - "Alien"




"Alien 3" må ha varit betydligt sämre än sina två föregångare, men Ellen Ripley var i sci fi-thrillern från 1992 lika tuff som tidigare. Som om hon inte varit med om tillräckligt med skit innan kraschlandar Sigourney Weavers karaktär i filmen på en fängelseplanet, efter att ha blivit stalkad av ondsint alien. Utan vapen eller modern teknologi har hon bara planetens dömda brottslingar att tillgå i kampen mot det fasansfulla rymdodjuret. Men lugn, Ellen fixar det.

3. Sarah Connor - "Terminator 2"




Det finns få uppföljare jag gillar så mycket som "Terminator 2 - Domedagen". En viktig anledning till varför jag tycker om den så mycket stavas Sarah Connor. Den timida, musgrå kvinna Linda Hamiltons rollkaraktär är i början av 80-talets "Terminator" går inte att jämföra med den grymma, muskliga krigare i supercoola glajjor hon blir i 1991 års uppföljare. Visst, hon är lite koko, men - who can blame her? 

2. Charly Baltimore - "The Long Kiss Goodnight"




Som lågstadieelev älskade jag "The Long Kiss Goodnight" (1996). Visst tyckte jag att Samuel L. Jackson var cool, men framför allt var det Geena Davis jag föll för. Hennes rollkaraktärs resa (som jag nu i efterhand inser är rätt löjlig) från hemmafrun Samantha Caine till den kompromisslösa mördarmaskinen Charly Baltimore fascinerade mig. När hon tar det slutgiltiga steget ut ur suburbia-köket (där hon hackat morötter i ett rasande tempo) och kapar av och bleker håret, för att sedan stryka svart kajal runt ögonen, så höll jag på att smälla av. Så där tuff ville jag också vara! Dessutom var filmen regisserad av Renny Harlin, vilket för mig - med mitt finska efternamn - var något att skryta över på skolgården.

1. Mathilda - "Leon"




Någon kanske tycker att filmerna på listan inte är lämpliga för en liten skolflicka? Då undrar ni säkert nu hur mina föräldrar kunde låta mig se "Leon" (1994) vid en så pass ung ålder. (Det vill jag minnas att min fritidslärare vid den här tiden också undrade, när jag berättade för honom att den var min favoritfilm.) 

Till deras försvar vill jag påpeka att de faktiskt skickade iväg mig från tv:n under filmens blodigaste delar. Via en listigt utplacerad spegel kunde jag dock ändå ta del av handlingen. Och vilken handling sen! Berättelsen om den föräldralösa unga flickan som hamnar under vingen hos en professionell hitman, och själv lär sig döda för att hämnas sin familj, var ju helt oemotståndlig. Jag identifierade mig starkt med Natalie Portmans rollkaraktär - hon var ju bara några år äldre än mig - och kände igen mig i känslan av att inte vilja bli behandlad som någon liten barnrumpa, när man själv kände sig stor och kapabel.

Vilka var era favoriter?