Efter några turbulenta år, där legenden Michael Jackson och hans eftermäle verkligen skakats av anklagelser i medierna, är tiden nu kommen för ett mer positivt porträtt av den bortgångne stjärnan.
Samtidigt är det uppenbart att en sådan här biopic alltid måste tas med en nypa salt. Alltför många intressenter är inblandade i storproduktioner som denna för att den konstnärliga vinkeln ska kunna uppfattas som helt rå och ärlig, eller 100 procent trovärdig.
En uppväxt under hård disciplin
Filmen inleds med en lång, välgjord och informativ skildring av Michaels barndom. Uppväxten präglas av en sträng och stundtals direkt våldsam pappa, Joseph (Colman Domingo), som styr familjen Jackson med järnhand. Hans driv att få familjens musikprojekt, gruppen The Jackson 5, att slå igenom är skoningslöst.
Omgiven av sina fyra äldre bröder lyser minstingen Michael starkast. Redan i tidig ålder framstår han som en självklar stjärna. Gruppen blir snabbt enormt populär och får ett världsomspännande genomslag med sin medryckande r&b-pop.
Till slut tvingas familjefadern inse att han måste dela Michael med både medierna och sonens växande drömmar om en solokarriär. Något han vägrar acceptera – och när Michael vill bryta sig loss och stå på egna ben, briserar konflikterna på nytt.
Familjedramat kulminerar i en livsfarlig incident under en reklaminspelning för Pepsi.
Cirkus Jackson
Skildringen av Michaels uppväxt är engagerande, informativ och lagom dramatisk för att fånga intresset. Faderns hårda behandling med utskällningar, förnedring och fysiska bestraffningar är något Michael tvingas leva med under många år.
Samtidigt söker han tröst och flykt i allt från Disneysagor till populärkultur. Särskilt berättelsen om Peter Pan och Neverland blir en favorit. Med tiden fylls hemmet av exotiska djur – giraffer, ormar och inte minst schimpansen Bubbles – och ett slags privat zoo växer fram.
Att Michael söker trygghet hos det oskyldiga och sårbara, som djur, leksaker och fantasivärldar, bidrar till att forma bilden av den excentriske artist han senare blir.
En fenomenal huvudroll
I huvudrollen som Michael ser vi hans verklige brorson, Jaafar Jackson, som är son till Jermaine Jackson. Det kan låta som ett självklart och kanske lite bekvämt val, men Jaafar är ingen ”nepobaby” och bevisar snabbt att han är där av en anledning. Jaafar har fått rollen eftersom han bokstavligen stjäl uppmärksamheten på duken, där han dansar, sjunger och pratar nästan identiskt med sin farbror.
Man måste naturligtvis räkna med både röstmanipulation och andra tekniska justeringar, men det har också gjorts i liknande biopics de senaste åren som ”Bohemian Rhapsody” (2018) och ”Rocketman” (2019).
I ”Michael” gestaltar Jaafar popkungen så intensivt, så närvarande och så likt att man under filmens gång börjar undra om han ens kommer att kunna lägga ifrån sig personligheten igen. Att det uppenbart planeras för fler filmer gör att Jaafar sannolikt måste tillbringa flera år till i sin farbrors välkända skor och personlighet.
Juliano Valdi som den unge Michael förtjänar också att lyftas fram i en roll som sträcker sig över nästan en halvtimme av filmen. Därtill finns också fler bra biroller, men de får mycket mindre tid och speltum än vad Michael här.
Från gruppens frontfigur till solokung
Flera av syskonen Jackson lyser tyvärr också med sin frånvaro. Det gäller särskilt systern Janet, som motsatt sig att bli både omnämnd och skildrad i filmen. Detta kommer att märkas tydligt när 90-talet ska skildras i nästa film.
”Michael” tar upp popstjärnans uppväxt, åren i The Jackson 5, kontraktet med skivbolaget Motown och hans första tio år som soloartist fram till 1988. Porträttet är i stort sett ganska lättviktigt när det gäller Michaels uppväxt, där problemen med den dominante pappan är det mest djupgående man går in på.
Om man verkligen hade velat gå på djupet hade man naturligtvis också berört andra kritiska och obehagliga delar av hans liv. Även detta blir en stor utmaning i nästa film, för hur ska man skildra Michael Jacksons liv under 90- och 00-talet och undvika känsliga ämnen?
Som bäst när Michael blomstrar
Men trots brister klarar sig den första filmen bra, och det är framför allt tack vare Jaafar och hans intensiva närvaro.
Filmen ser ut och låter som en påkostad produktion, och det märks tydligt att man har satsat stort på budgeten. Vi får många konsertupplevelser med Michael, inklusive imponerande storskaliga scener där publiken och stämningen känns hundra procent äkta.
”Michael” har därmed blivit just den glossy, snygga, okritiska och tekniskt imponerande film som familjen Jackson har godkänt. Filmen är som bäst i konsertscenerna, samt i sättet den skildrar det kreativa, drömmande och skapande geniet Michael Jackson.
Med friheten kommer också hans självförtroende fram, både som artist och människa, något som får oss att verkligen sakna honom. Den är också stundtals både rolig, självironisk och lättsam, vilket lyfter helheten ytterligare.
Så det fungerar denna gång, men nästa gång kommer det att bli svårare om man försöker undvika de mer kontroversiella delarna av hans liv. Den som väntar får se.
(Recensionen publicerades först på moviezine.no.)
Snabbfakta om ”Michael”
Regi: Antoine Fuqua
Medverkande: Jaafar Jackson, Colman Domingo, Miles Teller, Nia Long, Juliano Valdi
Speltid: 2 timmar 7 minuter
Premiär: 22 april 2026
Visas på: Bio
MovieZines betyg: 4 av 5
