Leon (1994)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Jean Reno är Léon, en fransk yrkesmördare i New York som inte kan läsa och jobbar för en italiensk maffiasnubbe. Han är expert på sitt yrke och bor i en liten lägenhet. Det enda han äger är sin älskade krukväxt. En dag får hans granne besök av en grym och smutsig polis, som dödar alla i familjen utom en: 12-åriga Mathilda, som söker skydd hos Leon. Leon finner inget annat än att ta hand om henne så länge. Jobbigt nog, så vill Mathilda lära sig hans yrke så att hon kan söka hämnd!
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: LEON

Coolt, spännande och välspelat
Gott och ont är alltid ett intressant ämne att porträttera på film, men det blir sällan så bra som när man skildrar den gråzon som uppstår när osympatiska karaktärer visar empati. Det har Luc Besson på ett sällsynt komplext sätt tagit vara på i sin klassiker från 1994 där Jean Reno gjorde sitt livs roll som godhjärtad lönnmördare och Natalie Portman slog igenom med dunder och brak.

Att sätta in ett barn i ett våldsamt sammanhang brukar vara ett recept för att få moraltanterna att skrika när det gäller film. Ändå är Mathilda Lando (Portman) en speciell karaktär i filmhistorien. Trots att hon är 12 år är hon ett knippe av trumpen makt med blåtira och ett konstant rökande. Problemet är att hennes pappa sysslat med dåliga knarkaffärer vilket gör att hon en dag hittar hela sin familj mördad när hon kommer hem. Bakom detta ligger en korrumperad knarkpolis som spelas av en obehagligt furiös Gary Oldman.

Som tur är stöter Mathilda strax på oväntad hjälp i form av lönnmördaren Leone "Léon" Montana som låter henne söka skydd i hans lägenhet som ligger i samma korridor. Mellan dem utvecklas sedan en både rörande och smått skum relation medan Oldmans galna polis inser att han inte lyckades göra sig av med hela familjen Lando. Ett upplägg som på pappret faktiskt inte låter speciellt originellt.

Men det är där Luc Besson kommer in. Fransosen har på senare år tappat bort lite av den fokus han visade i "Nikita", "Det femte elementet" och inte minst här, vilket gör att det ibland är svårt att komma ihåg vilken fantastisk regissör han är. "Arthur"-filmerna är förhoppningsvis inte det sista han lämnar oss med. I "Léon" visar med säker hand att han kan skapa en nästan olidlig spänning på vita duken och han gör det främst genom de fantastiska karaktärerna. Det förhållande han skapar mellan Mathilda och Léon själv är ett sprakande känslofyrverkeri som spelas upp med största precision utan stora gester av Portman och Reno. Att filmen ens känns trovärdig i de scener där Léon försöker att lära Portman att bli lönnmördare beror helt på skådespelarnas kemi och övertygelse att detta faktiskt är helt på riktigt.

Gary Oldman har alltid visat att galenskap är ett utmärkt attribut för honom och han får genom Stansfield sin kanske bästa chans någonsin att visa hur oerhört skrämmande han kan vara. Det är farligt nära överspel ibland, men samtidigt är hans manér och gester hela tiden så pass genomtänkta och spontana att det känns isande realistiskt.

Dessutom är det här en synnerligen snygg film. Besson arbetar i oerhört raffinerade bildsättningar och skapar actionscener som både känns spännande och oväntade. Men han glömmer aldrig detaljer heller. Som när Léon långsamt sätter på sig solglasögonen efter ett utfört jobb eller när lönnmördaren visar Mathilda hur ska hantera en ljuddämpare.

Att se Léon i dag kan dock vara en speciell upplevelse eftersom Natalie Portman faktiskt vuxit till sig till den mörkt svarta svanen som nästa år når biograferna. Här är hon både barnsligt naiv men också så pass påverkad av en disfunktionell uppväxt att hon ändå framstår som lika mogen som helst av hennes roller i vuxet liv. Jean Reno har aldrig varit mer sexig eller mer gripande än här och att "Léon" funkar både som film och karaktär beror helt på hans känsliga spel där en munryckning säger mer än tusen ord.

Bessons film är också en sådan som har tur av att inte behöva åldrats eftersom historien i sig är relativt tidslös och utförandet så pass proffsigt att det antagligen inte hade gjorts annorlunda i dag. Däremot är jag faktiskt inte säker att historien mellan Matihlda och Léon hade fått berättats i dag eftersom flera av scenerna pekar på att åtminstone hon är förälskad i honom. Detta kommer fram ännu mer i den längre version som släppts för hemmamarknaden och som Besson själv tycker är hans egen favorit.

Det som till slut syr ihop säcken är däremot varken våldet, knarket eller spänningen. Det är i stället att "Léon" framstår som ett modernt Shakespeare-drama komplett med tragiskt slut och existentiella frågor. Trots att filmen utspelar sig i den täta stadsdelen Little Italy i New York blir det aldrig klaustrofobiskt på fel sätt. Den känns målad i stora och filmiska drag som både får oss biobesökare att njuta och bli förfärade. Coolt, snyggt, spännande och välspelat. Kan det bli annat än högsta betyg för denna klassiska thriller?

Senaste kommentarer
Filmrullen
Jag känner på mig, i de här tiderna av reboot, remakes och uppföljare, att man snart kommer att försöka sig på att försöka få Natalie Portman att anta uppföljaren till den här filmen.
Hagevall Svar på Filmrullen för
Jag hoppas verkligen inte att det kommer hända. Men visst, det är absolut inte omöjligt.
Wugllabang
Faktiskt inte börjat kolla än, men sexuella undertoner känns ju som att det fördjupar storyn och gör den mer mogen så det ser jag inga problem med. Kollade runt på nätet och det var lite 50/50 angående vilken version som var bäst så jag drog slutsatsen att eftersom jag faktiskt redan har sett originalet så då kan jag lika gärna se DC nu så har man sett båda versioner liksom.
11073-0
Min röst går åt DC. Finns mer "back story" där om Leon och flera bra scener.
Visa fler (73)

Veckans populära filmer

Visa fler