Våra värsta skräckfilmer

16 Oktober 2015 | 13:30

6 av de värsta skräckfilmerna vi sett

MovieZines läsare varnar: "Ingen människa borde någonsin se den här filmen!"

Varför ser vi på skräckfilm? Är det för att uppleva spänning för stunden i vår trygga vardag? Som ren underhållning? Eller vill vi bli rädda på riktigt? Många skräckfans är överens om att genren sällan ger oss något nytt och utmanande… Men när den där unika filmen kommer och terroriserar sönder oss totalt, då kan man börja undra varför man överhuvudtaget gav sig på en rysare.

Vi bad MovieZines medlemmar berätta om de mest obehagliga skräckfilmer de sett.

1. "Vi skrek så högt att grannarna kunde höra”




Bianca Ahlstedt om ”The Haunting in Connecticut”:

- Min värsta skräckupplevelse vad jag kan minnas är när jag, min mamma och min nuvarande sambo såg filmen ”The Haunting in Connecticut” en fredags- eller lördagskväll för några år sedan. Klockan var mycket, det var mörkt ute, lägenheten var nedsläckt med några få tända ljus och subwoofern var ställd på högsta volym. Kombinationen av filmen och alla dessa aspekter resulterade i en kväll fylld med skrik, men även skratt. 

- Jag minns fortfarande starkt en scen som fick oss alla att skrika något enormt. Min mamma skrek så högt att grannarna kunde höra. Även jag skrek och hennes skrik var så högt vilket skrämde mig ännu mer, som en liten dominoeffekt, som gjorde att jag blev ännu räddare än vad jag hade blivit annars tror jag. Detta resulterade i att även min kille skrek till. I efterhand kunde vi skratta åt detta, men inte då. Så rädda som vi var under denna kväll, under alla omständigheter har ingen av oss blivit lika skrämda sedan dess. Lik inuti väggarna, gamla ögonlock sparade och undangömda, nej fy. Vi är fortfarande i jakt på en ny film som får oss att skrika lika högt och mycket som denna.

2. ”Jag kände mig väldigt smutsig”




Tre ”Saw”-filmer räckte för Emeric Carlsson:

- För drygt ett år sen bestämde jag mig för att dra igenom alla ”Saw”-filmerna, för jag hade bara sett den första tidigare. Kom inte längre än till tredje filmen, där huvudkaraktären öppnar upp Jigsaws skalle. Blev tvungen att titta ner i mobilen större delen av scenen och efteråt, trots att filmen nästan var slut, tog jag en timlång paus i duschen för att jag plötsligt kände mig väldigt smutsig. Har flera gånger funderat på att fortsätta där jag slutade, men nej. Trodde att jag var härdad, men jag kan fortfarande se den där hjärnan framför mig.

3. ”Den första skräckfilmen jag kämpade mig igenom”




Johan Andersson minns en kväll med ”Mirrors”:

- Jag har aldrig mått bra inför och efter en skräckfilm, tillhör väl inte heller den genren där jag frenetiskt försöker hitta nya filmer att se. Men under högstadiet för ett par år sedan skulle vi se på filmen ”Mirrors” (med Kiefer Sutherland), jag och några polare. Detta är en film jag aldrig kommer glömma bort, då det var en av det absolut första skräckfilmerna jag betat mig igenom! 

- Den börjar väl helt okej och kaxig som man kan vara satt man ju och försökte skrämma polarna i stolarna intill under de första minuterna av filmen. Men ganska tidigt kan jag känna hur man blir allt tystare... Jaja såklart!, målbrottskrik börjar så småningom växla om vartannat. Halvvägs in i filmen kikar jag åt vänster för att se hur det går för en av mina polare. Han hade en sådan där huvtröja som man kunde dra upp dragkedjan på hela vägen. Den kan jag säga kom väl tillhands, för man såg inte mycket av den killen. Det var ett strategiskt klädval måste jag säga för själv satt man och hoppade upp och ned i fåtöljen, jag behövde inte ens se alla sekvenser utan bara höra. 

- Kvällens värd som sett på skräckfilmer så länge han kunnat prata satt emellanåt och höll på att skrattade ihjäl sig, under tiden som vi andra gav till skrik som lät som en blandning av en flicka på 10 år och en brunstig valross. Då detta som sagt var en av de absolut första skräckfilmerna jag kämpat mig igenom gör det den till den läskigaste filmen för mig, om den sen skulle klassas som lika läskig/bra idag kan väl diskuteras. Men kvällen som helhet och de grabbar som jag omgavs av gör att detta blir en kväll som jag sent kommer att glömma.

4. ”Jag har inte sett filmen sen dess”




Aleksandar Jakus om ”The Blair Witch Project”:

- Jag har inte svårt för skräckfilmer, brukar se dem som en lustig grej. Men när ”The Blair Witch Project” kom ut så hade jag en av mina äckligaste upplevelser. 

- Jag och en kompis hade hyrt filmen, det måste ha varit 1999, alltså var jag 19 år gammal. Vi såg filmen hemma hos hans föräldrar i ett uterum mitt i natten och det blåste något fruktansvärt den natten. Vi såg hela filmen i den miljön och det slutade med att jag 19 år gammal inte vågade cykla hem utan fick sova hos min kompis. Jag har inte sett filmen sen dess.

5. ”Hundrafyra minuter av psykisk misshandel”




Angela Fortes Olsson varnar för ”A Serbian Film”:

- ”A Serbian Film” är den mest vidrigaste, skrämmande och läskigaste film jag någonsin sett. Jag vill egentligen inte promota den eller hypa den på något sätt, då jag verkligen inte önskar att någon mer människa på denna jord får denna film etsad på näthinnan som jag fick.

- Precis som jag själv blev varnad struntade jag i det då spänningen att få se något "farligt" och sensationellt var större än att lyssna på mina vänner som varnat mig. Inte ens efter halva filmen när jag satt i närmast chockartat tillstånd kunde jag förmå mig själv att stänga av skiten, utan jag satt duktigt kvar och tittade klart på 104 minuter av psykisk misshandel.

- Jag har aldrig och då menar jag aldrig blivit rädd eller påverkats av skräckfilmer, då jag inte är rädd för spöken, monster eller liknande. Det som skrämmer skiten ur mig på riktigt är verkliga människor, onda människor och när jag såg ”A Serbian Film” tappa jag inte bara tron på mänskligheten, jag blev på riktigt ställd och frågande om jag någonsin vill sätta ett barn till denna jord. Folk kan tycka vad dem vill, "men det är ju bara en film". Nej det är det inte.

- Den påverkade mig så starkt att den helt ärligt förändrade mig som person. Den här blandningen av totalt psykiskt sjuka lekar och att hela tiden tänja gränser till max och att det finns en efterfrågan av människor att se sånt här, DET gör mig livrädd.

- Jag vet att nu sitter det flera och redan laddar ner och letar efter filmen, nyfikna precis som jag var, men jag lovar er, ALLA som sett den säger att de skulle velat ha den osedd, för du kan inte få bort bilderna från näthinnan efter. TRUST ME.

6. ”Jag fick fobi för clowner”




Gustav Bäck såg Stephen Kings ”Det” som liten:

- Det måste vara ”Det”. Jag och min bror fick inte se den när vi var små, och ett nej betyder ju för alla barn "jo men inte när föräldrarna ser oss”. Så när alla sov gick vi upp och tittade på den för den gick på tv då. Värsta jag har sett, säger jag, men nu är den en klassiker. Men jag har fortfarande sen dess fobi för clowner, jag kan inte se på en clown utan att svettas och kissa på mig, jag är så jävla rädd för dem.

Lalla Johansson instämmer med föregående talare:

- Den värsta skräckfilmen jag någonsin sett är Stephen Kings ”Det”. Och jag är fortfarande rädd för clowner, 25 år senare, dessutom har jag aldrig sett den igen efter det. Jag får panik när jag ser clowner numera och dessutom tycker jag att det är idiotiskt att göra skräckfilmer med clowner.

Vilka är de värsta skräckfilmer ni har sett? Dela med er av egna skräckhistorier här nedan.