Jag vet inte varför jag gör så mot mig själv eller rekommenderar det för er, men här är tio filmer som krossade mig och som jag är tacksam för varje gång de gör det.
Jag älskar en bra feelgood-film men ibland känns de mest som en kopp ljummet te när man egentligen behöver ett glas singelmalt. Feelbad-filmer fungerar tvärtom, de ruskar om, river upp, och lämnar dig ofta tom, men känslan av att vara levande och får dig ofta att tänka till en gång extra.
De tvingar en att möta mörkret i andra – och i sig själv. Efteråt känns världen lite kallare måhända, men kanske också lite mer sann och klar.
Här är tio filmer som förstörde mig… på bästa möjliga sätt.
1. Requiem for a Dream (2000)
Jag såg den här filmen för inte alltför längesen och tänkte initialt “hur illa kan det bli?”. Svaret – värre än du tror. Aronofskys droghelvete är ett visuellt crescendo av desperation, och när eftertexterna rullade satt jag tyst i mörkret och försökte andas.
Man kanske inte förstår allt i filmen på en gång, men låt det sjunka in så kommer upplevelsen att kännas fundamental. USA 102 min
2. Manchester by the Sea (2016)
Casey Affleck levererar ett skådespel så återhållsamt och trasigt att det nästan gör ont i själen att titta. En film om sorg, skuld och att leva vidare när man inte vill.
Jag ville ge honom en kram och gå en lång promenad i snöstorm. USA 137 min
3. Grave of the Fireflies (1988)
Studio Ghibli är mest kända för mysig magi och något som jag i vanliga fall har väldigt svårt för dessvärre. Det här är raka motsatsen till mys.
Två syskon försöker överleva i krigets Japan, och redan efter tio minuter kände jag på mig att det här inte skulle sluta lyckligt. En av de mest hjärtskärande animerade filmer som någonsin gjorts. Japan 89 min
4. Blue Valentine (2010)
Ryan Gosling och Michelle Williams visar upp kärlekens alla faser – från förälskelse till sönderfall. Det gör ont att se hur något så vackert kan vittra sönder så vardagligt. Efteråt kändes det som att någon gett mig ett slag mitt i solarplexus. USA 112 min
5. The Road (2009)
En pappa och sin lille son vandrar genom en värld som redan gått under. Inget hopp, bara kärlek och hunger. Det här är apokalypsen utan explosioner – bara tystnad, damm och viljan att skydda sitt barn när allt annat är förlorat. USA 111 min
6. Breaking the Waves (1996)
Lars von Trier i sitt mest brutala konstnärliga sinnestillstånd. Emily Watson offrar allt för kärlek, bokstavligt talat. Det är fult, smutsigt och ändå på något lustigt vis andligt. En film som får dig att känna att du gått igenom något – och kanske inte kommit hel ut. Danmark 159 min
7. Dancer in the Dark (2000)
Om du någonsin hört Björk sjunga “I’ve seen it all”, vet du att det inte är sant. Hon ser för mycket. Jag hade ont i magen när eftertexterna kom. Von Trier igen – och jag borde ha lärt mig vid det här laget tycker jag – men icke. Danmark 140 min
8. The Whale (2022)
Brendan Fraser gör här sitt livs roll som en svårt överviktig man instängd i sin kropp sammantvinnade med sina skuldkänslor. Det är nästintill klaustrofobiskt, intimt och hjärtskärande – en film om att vilja bli förlåten innan det är för sent.
Jag såg den ensam, och det var nog bäst så. Det var ingen vacker syn. USA 117 min
9. Leaving Las Vegas (1995)
Nicolas Cage som självdestruktiv alkoholist i en film som bokstavligen dricker sig mot ett oundvikligt slut. Det är svårt att släppa blicken, trots att allt gör ont. Sannolikt ett av de mest kompromisslösa porträtten av ensamhet jag sett under alla mina år som filmfreak. USA 111 min
10. På västfronten intet nytt (2022)
Krigsfilmer brukar generellt glorifiera hjältemod. Den här visar vad som verkligen händer när unga män kastas in i helvetet. Skit, blod och förlorad mänsklighet.
Jag satt med en klump i halsen och tänkte: “aldrig igen” – tills man minns att det redan händer igen. Tyskland 147 min
Bubblare. Just Before I Go (2014)
En mörkt tragikomisk film om en man som planerar att ta sitt liv och därför återvänder till sin hemstad för att ”städa upp” i sitt förflutna. Trots vissa humoristiska inslag genomsyras berättelsen av en stark känsla av hopplöshet, skuld och existentiell tomhet.
Det finns värme här men lämnar dig ofta med en tung, dämpad känsla snarare än tröst. I brist på förlösning kvalificerar sig inte filmen till topplistan på samma vis. USA 95 min
Avslutning
Feelbad-filmer är kanske inget man ”rekommenderar” en fredagskväll – men som man brukar säga, när ljuset faller genom ett krossat glas bildas de vackraste mönstren.
Ibland behöver man bli lite förstörd för att känna sig hel. De påminner oss om att film inte bara ska underhålla, den ska kännas på riktigt. Och när det känns, på riktigt, då vet man att det är en bra film.
Johan Samuelsson
Läs också: De 10 bästa filmerna 2025 – enligt MovieZine
Läs också: Skräckåret som sög… blod! De 10 bästa skräckfilmerna från 2025
Läs också: 10 detaljer som får mig att se om ”Gremlins” varje jul