Yarden (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En författare inser att han hamnat djupt ner i en skuldfälla. För att lösa sin situation tvingas han ta det föga glamourösa jobbet som timanställd i Malmö hamn. Plötsligt känns åren som författare som ett mellanspel. Han är tillbaka i ett liv som tär på både honom och, vad kanske värre är, relationen till sonen.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: YARDEN

Ett lågmält klassfall
Måns Månssons nya film om en kulturarbetares omvända klassresa är en oerhört träffande samhällsskildring, men tappar bort sig själv i historien den vill berätta.
Baserad på författaren Kristian Lundbergs självbiografiska roman förtäljer ”Yarden” berättelsen om den en gång hyllade författaren som inte längre kan försörja sig på sin prosa. För att kunna upprätthålla levernet för sig själv och sin son tvingas han till den kompletta motsatsen i samhällets skala – nämligen kroppsarbete i Malmö hamn. Men det är inte bara av ekonomiska skäl han vill till ”yarden”, för han är också trött på kulturlivet och har till och med öppet sågat sin senaste bok – vilket var lika med att ta kulturellt självmord. Med detta medvetna val i åtanke anas någon form av självdestruktivitet i det hårda klassfallet, men ju längre vår namnlöse protagonist når ner i avgrunden desto mer drastiska åtgärder måste han ta till för att rädda sitt eget skinn.

Regissören Måns Månsson (”H:r Landshövding”) skildrar denna omvända klassresa med lika delar bitsk realism som svart humor. Det finns nästintill Roy Anderssonska drag när huvudrollsinnehavaren Anders Mossling famlar omkring i vardagligt dråpliga situationer, samtidigt som en blir påmind om de mer seriösa sociala frågor som berättelsen tar upp. ”Yarden” är en skildring av människorna på samhällets botten, om solidaritet och ens moraliska kompass – frågor som är minst sagt aktuella idag.

Huvudrollsinnehavaren Anders Mossling känns nog inte igen av så många Sverige då han till mestadels arbetat i Norge och Danmark, men hans prestation som den misslyckade kulturarbetaren är det, om än kalla, hjärtat i filmen. Med tom och uppgiven blick fångar han perfekt känslan av någon som gett upp i stort sett allt. Och tafattheten i kroppsspråket bidrar till några av filmens mer underhållande scener. 

Det är nästan synd att Måns Månsson och manusförfattaren Sara Nameth inte adapterat detta som en direkt svart komedi. För inslagen finns där och de funkar utomordentligt, men tillsammans med de mer allvarliga socialrealistiska bitarna känns de malplacerade. Det känns som scener ur två olika versioner av samma film och skapar en betydlig obalans i filmen. 

Bland filmens bättre beståndsdelar bör en helt klart nämna fotot. Månsson, som förut fotat såväl sina egna filmer som andras (”Avalon”, ”Flugparken”), har här överlåtit jobbet till Ita Zbroniec-Zajt (som också fotat Göteborg Film Festival-aktuella ”Granny's Dancing on the Table”) och hennes återgivning av ett grådassigt Malmö är exceptionell i sin prosaiska framtoning. För en film som berättas så mycket i bilder har Månsson hittat helt rätt här. Från den sjaviga lägenheten, via det oändligt monotona yarden till den oerhört deprimerande gråtrista kön till mikrovågsugnen i lunchrummet – allt är så perfekt ovackert. 

Allt det praktfulla yttre till trots är Månssons fria tolkning av Lundbergs berättelse en som inte sätter några större spår. Jämför man med till exempel Gabriella Pichlers ”Äta sova dö” eller för den delen Kristian Lundbergs egna alster när det begav sig är detta inget som väcker några direkt frågor i debatten om arbetarklassen och låglönesektorn. Att filmen dessutom känns oerhört segdragen på sin korta speltid (78 minuter) är ett tydligt tecken på att detta borde lagts upp på ett bättre sätt.
Senaste kommentarer
Jakob Åsell
Med stramt bildspråk, lakoniskt spel och Dardennesk/Kaursmäkisk ton ror Måns Månsson YARDEN i hamn. Ovanligt tight formmässigt för att vara samtida svenskt drama. Imponerande

Veckans populära filmer

Visa fler