Jag såg den första biovisningen av hajpade “Steve” i New York efter världspremiären på Torontos prestigefyllda filmfestival. Filmen är baserad på “Shy”, novellen av Max Porter, om en kontroversiell reformskola för samhällets värstingar. Handlingen utspelar sig under en enda kaotisk dag i rektorn Steves liv.
En annorlunda roll för Cillian Murphy, som spelar ett tweedklätt nervöst vrak med fallenhet för alkohol och droger för att orka med. Förväntningarna var höga och jag blev inte besviken (läs min recension). Som grädde på moset dök Murphy upp i egen hög person för att berätta lite om filmen.
Hur kom filmen till egentligen?
– Vi hade jättekul när vi gjorde den första filmen med Tim Mielants, den här filmens fantastiska regissör. Det här är tredje gången jag jobbar med honom. Max Porter [manusförfattaren] är också en god vän till mig, och vi har gjort två projekt tillsammans. Jag hade läst “Shy”, romanen som den här filmen är baserad på. Han hade skickat mig ett ex som jag fullkomligt älskade. Men jag fattade inte riktigt hur han skulle kunna göra en film av det, eftersom boken är en ström av medvetande inuti huvudet på den här unga mannen.
– Den är vackert berättad och helt magnifik. Några år senare sa Max att han hittat ett sätt att kunna anpassa berättelsen till film. Inte riktigt som romanen, men att vrida till berättelsen och istället berätta den genom rektorns ögon, och samtidigt behålla Shys historia.
– Så att ha två slags parallella berättelser om dessa två karaktärer som inte kan nå varandra, men på sätt och vis upplever samma saker under en dag. Så vi beställde manuset och det blev snabbt klart. Sedan skickade vi det till Netflix, och de sa ja över en helg, vilket var lite av ett mirakel. Och sedan spelade vi in filmen väldigt, väldigt snabbt.
Så hur var inspelningen av den här filmen till skillnad från era tidigare samarbeten?
– Det var en unik upplevelse. En anledning var att jag insåg att vi kunde lyckas med att filma kronologiskt eftersom allt utspelade sig mer eller mindre på en plats. Skådespelarna upplever då samma händelseförlopp som karaktären gör. Vi hade många barn som spelade in sin första film, så för dem var det fantastiskt.
– En annan anledning var att eftersom jag kände Max så väl, hade han skräddarsytt rollen för mig. Det fanns ingen dialekt att lära sig eller någon fysisk förändring. Och båda mina föräldrar är pensionerade lärare och min farfar var rektor. Så jag levde det livet på sätt och vis, åtminstone efterdyningarna av det. Typ att komma hem från skolan och se mina föräldrar komma hem och vara utmattade och sedan behöva ta hand om oss. Så min forskning bestod bara av att växa upp i ett hus av lärare, skrattar Murphy.
– Sen hjälpte det att vistas i den här skolan. Jag gjorde väldigt få förberedelser förutom att vara helt öppen och porös och reagera mot allt som hände. Till exempel scenen där den unge mannen Julian kommer och berättar för dem att skolan stänger. Vi hade aldrig träffat de där skådespelarna eller stött på dem i sminktrailern eller när vi gått omkring. Så när de kom in i det rummet för första gången och berättade för oss att skolan var stängd, var det den första tagningen som fick den reaktionen, vilket är anledningen till att scenen är så laddad. Så jag försökte hålla det så verkligt och intuitivt och omedelbart som möjligt.
Hur var det att göra de här riktigt långa tagningarna som finns i filmen?
– Det är underbart när man kan filma så. Tim älskar dem och det får skådisarna och filmarbetarna att riktigt fokusera då man måste öva och öva och öva då alla bitar måste fungera. Det är en underbar utmaning för alla. Vare sig publiken lägger märke till det eller ej, känner man undermedvetet att det fattas ett klipp. Man stannar med karaktären och bestämmer vad man vill titta på. De funkar inte alltid men här passade de in.
– Tim är dessutom en briljant visuell regissör som spenderar månader med att kartlägga allt. Det börjar hyperrealistiskt nästan som lite dogma i stilen, och blir mer stilistiskt allteftersom. Det ser man ju i drönarsekvenserna som uppenbarligen representerar Steves snedvridna värld.
– Drönarna är skrämmande. De är massiva och flög in i byggnaden och vred sig och flög ut upp och ner. Allt är på riktigt, inga specialeffekter där. Så han ville pusha filmen med sådana sekvenser som utvecklades ut den hyperrealistiska inledningen allteftersom man sjunker ner i Steves deprimerade och självmordsbenägna tillstånd.
Pojkarna var fantastiska! Hur hittade ni dem?
– Max var väldigt angelägen om att ge dessa pojkar ett rikt inre liv och göra dem komplexa. Filmen försöker visa att dessa barn som kan ses som statistik eller problem faktiskt är väldigt fascinerande och livfulla unga män. De är spännande personligheter som råkar befinna sig i svåra situationer. De är utestängda från den vanliga skolan och det är här de hamnat.
– Vi provspelade typ 3 000 barn och sedan gjorde vi flera uttagningar så att den liten grupp blev kvar. Vi gjorde en tvåveckors workshop på plats. Tim är exceptionell med skådespelare och med Jay i synnerhet. Det var när vi såg hans första tagning som vi bokade honom, och det var enhälligt.
– Han har den här otroliga sårbarheten och finkänsligheten, där man kan visa så mycket genom att dölja så mycket. Steve kallar det en generös smärta, vilket är ett vackert uttryck. Så det blev ett riktigt gäng som umgicks tillsammans och dummade sig och var coola. Vi förbjöd också telefoner, så de bara umgicks, vilket var fantastiskt! Det gav en härlig känsla av kamratskap, och de är alla fortfarande riktigt tajta som grupp.
Vad tänker du är filmens budskap till publiken?
– Max Porter har skrivit tre romaner; “Greatest of Things with Feathers”, “Lanny”, och sedan “Shy”. De handlar alla om uppväxt och unga män. När han inte skriver böcker är han mentor i fängelser. Han arbetar med barn. Han är liksom den äkta varan.
– Han är angelägen om sådana här platser som ungdomscenter och bibliotek, dit barn kan gå om de blir avstängda från skolan. Stänger man ner dessa, kommer man att känna av konsekvenserna i nästa generation. Pratar man om de här barnen och säger att de är bara problem, då tror alla på den definitionen och sedan hamnar de i fängelse.
– Så hela Max grej handlar om medkänsla, empati, och kontakt. Det här är alla någons barn, och de har alla humor. Dessutom var det väldigt viktigt att utspela sig på 90-talet, eftersom jag tror att det visar att dessa problem är ständigt återkommande. Telefoner, sociala medier, och allt det där förvärrar det bara, men det fanns fortfarande kvar. Så jag försökte göra alla till rundade, kompletta karaktärer. Shy är ju huvudpersonen, men vi ville inte att de här killarna bara skulle vara i bakgrunden.
Hur var det att kliva tillbaka till 90-talet?
– När Max skrev boken lyssnade han på trummor och bas vilket han är besatt av. Sättet vi klippte ihop filmen på är väldigt staccato för vi ville att den skulle ha den känslan, då det är vad Shy är besatt av.
– Kostymdesignern och hela produktionsdesignern var noga med detaljerna för att se till att allt är autentiskt. Till och med affischerna och reklambladen och de inspelade banden. Killarnas kläder är riktiga vintagekläder. För mig var det underbart att transporteras tillbaka till 1996, för jag var väl typ 19 år då.
– Och jag vet att det här är vad gamla människor säger, men musiken var fantastisk på den tiden. (Skratt) Och då kändes som att det fanns potential, det kändes som att vuxna människor faktiskt bestämde här i världen, och man var inte i ett tillstånd av ständig ångest över vad i helvete som ska hända hela tiden. Det kändes som att det fanns många möjligheter och man var inte rädd för att växa upp. Och det känns annorlunda mot nu.
Du arbetar ofta med samma regissörer. Hur kommer det sig?
– Jag får ofta den frågan och jag tror att svaret är att det är så jag jobbar bäst. Det är precis som när man är med sina vänner. Saker och ting är enkla, man behöver inte förklara. Jag arbetar gärna med nya regissörer också så klart, men det är en hel del processer som att skapa förtroende, förstå deras smak, veta vart gränsen går, samt förstå deras humor.
– Humor är något som binder ihop många av dessa relationer. Jobbet är på dödligt allvar och då kan man få en lättnad genom att skratta. Men det viktiga är att klara av allt snack och förberedelser i förväg så att när man kommer på inspelningsplatsen behöver man inte göra så mycket.
Kan du berätta lite om reaktionerna på filmen?
– Vi såg fram emot att visa filmen för publik på biograferna eftersom alla ser den färgade av sina egna erfarenheter. Alla har ju någon form av skolutbildning och alla har ju någon form av familjesituation. Vi har alla haft lärare som haft positivt och ibland negativt inflytande på oss. Så vi visade filmen för lärare och vårdare och fick väldigt speciella och genuina reaktioner.
– Det jag gillar är att Steve är vek. Han är trasig och har fel och brister men kämpar desperat för att göra rätt. Han försöker och misslyckas och försöker igen och misslyckas – och det är okej. Det är mänskligt. Och folk kommer upp och berättar om sin egna erfarenheter och det betyder så mycket.
Kan du berätta lite om din rollfigur? Hur var det att vara Steve?
– Att från första stund vara i den där konstanta känslan av att tiden inte räcker till, att var utmattad, att inte ha sovit ordentligt, och allt man måste göra, allt som ska fixas – det tär på en och man blir retlig. Och så är det hela tiden. Man känner igen typen, människorna som sätter upp en stark fasad men man vet att de inte tar hand om sig själva, de går på kaffein, det känns som att det kliar i kroppen.
– Men jag älskar alla scener. En av mina favoriter är med Tracey [Ullman] när han dricker vin och hon är på honom och säger att det inte är hans fel. 95% av filmen följer manus men just den scenen var improviserad. Jag minns att jag inte var redo för det. Det var sent på kvällen och bara hände. Det var magiskt. Hon är fantastisk!
Där avslutades Q&A-stunden till rungande applåder! ”Steve” är en originalfilm från Netflix som nu streamar globalt på Netflix.
