Wall Street (1987)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I den här avslöjande filmen får du komma in bakom finansvärldens annars välstängda dörrar. En ambitiös ung mäklare (Charlie Sheen) lockas in i den lukrativa men kriminella världen av företagsspioneri. Och den som lockar in honom är ingen mindre än Wall Streets egen legend - Gordon Gekko (en roll som Michael Douglas fick en Oscar för 1987). Snart upptäcker dock den unge mäklaren att priset för att nå de stora och snabba pengarna är alldeles för högt. Daryl Hannah och Martin Sheen är också med i Oliver Stones berättelse om hur den amerikanska drömmen ibland kan bli en mardröm.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: WALL STREET

Michael Douglas i sitt livs form
Oliver Stones klassiker om en ung börsmäklares uppgång och fall kompenserar för ett hyfsat banalt manus med en Michael Douglas i sitt livs form. Ett par odödliga scener kämpar om utrymmet med moralpredikningar, tidstypisk åttiotalsestetik och Daryl Hannas hatt.

På 1988 års Oscarsgala fick Michael Douglas ta emot en Oscar för sin roll som den skrupellöse finanshajen Gordon Gecko i Oliver Stones "Wall Street". Det är inte mycket att orda om. Douglas rollprestation platsar utan vidare bland andra Hollywoodianska filmikoniska alphahannar, och Gordon Gecko är en lika trovärdig, fast annorlunda, konsekvens av den amerikanska "self made man"-kulturen som en Travis Bickle eller en Tony Soprano. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig hur någon annan på samma självklara sätt skulle kunna personifiera syntesen av kompromisslös girighet och knivskarp pondus som Douglas i den här rollen.

För sin medverkan i samma film belönades också Daryl Hanna med en Razzie Award för sin gestaltning av kuttersmycket Darien Taylor. Även här köper man gärna juryns resonemang, låt vara att Hanna i ärlighetens namn inte har särskilt mycket att jobba med, Dariens karaktärsark knappt verkar färdigskrivet. Kemin mellan henne och Charlie Sheen är en icke-händelse, ett par scener är nästan ofrivillig buskis och en knivskarp kontrast till dynamiken mellan Gordon Gecko och Bud Fox.

Prisutfallet är hur som helst symptomatiskt för en film som blandar högt och lågt, och tjugotre år senare är det uppenbart att den klassikerstatus som "Wall Street" åtnjuter primärt vilar på ett par faktorer. Förutom Michael Douglas/Gordon Gecko är det Oliver Stones tajming, hans fingertoppskänsla och drivna vision att belysa åttiotalets yuppiekultur som har gjort den odödlig - alltså själva ämnesvalet.

Som helhet är det värre ställt, för Stones (och manuskollegans Stanley Weisers) förmåga att koncentrera kapitalismens värsta aspekter i hedonistiskt cyniska repliker och Darwinistiska monologer om den starkes rätt till överföd - Geckos "Greed is good"-tal är paradexemplet här - har nämligen en uppochnedvänd pendang i en ganska gräslig tendens till övermoraliserande. Mer än en tendens, faktiskt; skrapar man lite på ytan så finner man, bakom bländverk som finansretorisk branschjargong, axelvaddar och obegripliga försäljningssiffror i DOS-miljö, en story som är så nedtyngd av smetigt och övertydligt moraliserande att filmen med största sannolikhet helt hade kantrat om det inte varit för Douglas pondus och den stundtals briljant skrivna dialogen. Särskilt under filmens sista del är det svårt att bortse från slagsidan åt detta håll.

"Wall Street" är alltså betydligt intressantare som fiktionaliserat tidsdokument och kommentar till sin samtid än vad den är som filmupplevelse. Med det inte sagt att Stone inte inbjuder till en del diskussioner som fortfarande är relevanta, och många av de poänger han gör är också applicerbara på tvåtusentalets konsumtionshets, ekonomiska kriser, eller för den delen den svenska bratkulturen. Men lyfter man ur "Wall Street" ur sitt ändå tidsbundna sammanhang och granskar den som rent hantverk bredvid en del av Oliver Stones övriga filmkatalog, så är det tydligt att filmen översimplifierar på ett sätt som radikalt skiljer den från verk som "Plutonen", "JFK", eller "Natural Born Killers". Det handlar då inte bara om att den har förlorat värdighet i åldringsprocessen, en modern reinkarnation som "Boiler Room"(2000) uppvisar precis samma symptom på en film vars ämnesstoff är större än storyn; stereotyper, förutsägbarhet, övertydlighet.

Visst bör "Wall Street" ha setts, visst bör man ha upplevt en Gordon Gecko i högform, och många av scenerna mellan just Douglas och Charlie Sheen både spritter och bränner i nerv och närvaro. Man ska bara inte förvänta sig två timmar av jämn kvalitet.

Och man bör vara förberedd på Daryl Hannas kläder och kitschinredningen i Bud Fox etagelägenhet; detta är förmodligen inte möjligt, men man bör försöka. Såg åttiotalet verkligen ut så här?

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Kevin E
Såg den i måndags och kan inte sluta tänka på den. Fan vad jag älskar Gordon Gekko.
magiul
Tycker recensenten lägger in väldigt mycket egna värderingar i sin bedömning om moralisering osv. Det handlar ju om människor som sitter på väldigt höga hästar, de finns nog många som är precis så moraliserande som Gecko är i filmen. Ingen plump i mitt protokoll, snarare en styrka att man vågar driva karaktärerna till sin spets. Såg den för första gången idag och var hänförd. Men jag är ju iofs ett Michael Douglas och ett Charlie Sheen-fan sen 90-talet. Mitt betyg 4/5.
Film
Jag har ändrat mig. Tvåan var helt okej
Visa fler (17)

Veckans populära filmer

Visa fler