I veckan är Michael Chiklis är tillbaka i antologiserien ”Accused”, denna gång återigen som både regissör och skådespelare.
Jag fick chansen att träffa honom under ett studiebesök i Kanada förra hösten, mitt under inspelningen av säsong 2 av domstolsdramat. I en exklusiv intervju berättar han om samarbetet med Ken Jeong, vikten av moraliska dilemman på tv och film, och varför han tror vi behöver mer filosofi i våra liv.
Vad var det som lockade dig till ”Accused”?
– Allt börjar med manuset. Jag hade ingen plan på att göra tv igen, men när Howard Gordon – som jag velat jobba med i över 20 år – skickade mig pilotavsnittet, blev jag golvad. Det var smart, gripande och fullt av de där moraliska gråzonerna som jag alltid har älskat att utforska – inte minst i ”The Shield”. Den här serien ställer stora frågor om rättvisa, ansvar och mänskligt beteende. Sådant som får mig att tänka: “Vad skulle jag själv göra i den här situationen?”
Du återvänder i säsong 2, både bakom och framför kameran. Hur gick det till?
– Efter att ha regisserat ett avsnitt i första säsongen sa jag till Howard: ”Jag vill göra ett varje säsong.” Och han sa bara: ”Ja, det ska du.” I våras ringde han och sa: ”Förresten, du ska också spela huvudrollen i ett avsnitt.” Jag kunde inte tacka nej. Det är en ynnest att få jobba med människor man respekterar, på en plats där det är kul att gå till jobbet.
Hur skiljer sig ditt nya avsnitt från det förra du regisserade?
– Det är en helt ny historia, med en helt annan ton. Jag jobbar med Ken Jeong – mest känd som komiker – i en tung, tragisk roll. Och han är fantastisk. Jag tror att han ser det här som en chans att visa en ny sida av sig själv. Han har gått all in, och det är en fröjd att se honom ta sig an dramatiken med sådan närvaro och ärlighet.
Vad handlar avsnittet ”Eugene’s Story” om?
– Det kretsar kring en man som lever ett stillsamt liv med sin fru och hennes far. De driver en smyckesbutik, allt är stabilt – tills det förflutna hinner ikapp dem. Det handlar om hur man reagerar när något djupt ont kommer in i ens liv. Vad gör en god människa när ingen annan agerar? Det är en berättelse om rättvisa, vrede, och hur långt man är villig att gå för att skydda sina nära.
Hur var det att regissera Ken Jeong i en så dramatisk roll?
– Jag var nervös – jag kände honom bara från komedier. Men han har varit helt öppen, modig och professionell. Han litar på mig, och det är avgörande. Jag tror att han ser det här som en chans att omdefiniera sig själv. Han har den där sällsynta kombinationen av intelligens, instinkt och sårbarhet. Och en rolig bonus: han och Jaime Chung, som också är med, är gamla vänner. Deras kemi var omedelbar – något man aldrig kan regissera fram.
Påverkar dina roller dig som person?
– Ja, absolut. Efter min roll i säsong 1 gick jag hem och kramade mina barn extra hårt. Sådana här berättelser får mig att reflektera över föräldraskap, ansvar och vad det innebär att vara människa. Jag känner tacksamhet över hur jag och min fru har uppfostrat våra döttrar. Rollen fick mig också att inse hur viktigt det är att fortsätta växa. Min pappa brukade säga: “Det enda du ska vara rädd för i livet är att bli bekväm.”
Du nämner ofta vikten av nyanser. Behöver vi mer komplexa berättelser idag?
– Ja, mer än någonsin. Världen är så polariserad. Jag önskar att vi i USA återinförde filosofi och etik i skolorna – från högstadiet till studenten. Det skapar kritiskt tänkande och förståelse för andra perspektiv. Jag tror att konst, och särskilt tv, har en unik förmåga att få oss att tänka och känna samtidigt. Det är det jag strävar efter – underhålla, men också väcka tankar.
Du har skrivit ett manus tillsammans med din dotter – vad handlar det om?
– Det handlar om generationsklyftan, eller snarare klyftan som blivit en avgrund. Hur mycket både unga och gamla förlorar när vi tappar kontakten med varandra. Jag är så inspirerad av hur mina mor- och farföräldrar formade mig som person – den historien måste berättas. Vi har glömt vikten av de relationerna i samhället.
Du får ofta frågor om dina ”Fantastic Four”-filmer. Hur ser du på dem idag?
– Kritikerna hade fel. Vi förstod tonen – filmerna skulle vara lättsamma, roliga och familjevänliga. Det var aldrig meningen att vara mörkt som ”The Dark Knight”. Jag är stolt över de filmerna. Jag spelade i 30 kilo latex och lyckades ändå förmedla känsla och mänsklighet. Och publiken älskade dem – jag kan inte gå någonstans i världen utan att någon ropar “La Mole!”
