United 93 (2006)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Den 11 september 2001 kapades fyra plan. Tre nådde sitt mål, ett gjorde det inte. Det här är berättelsen om Flight 93.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: UNITED 93

Greengrass fegar ur

Fyra män med arabiskt ursprung ber till högre makter och förbereder sig inför sitt livs svåraste uppdrag. På hotellrummet är flygbiljetterna redo. Det är tidig morgon, dagen är 11 september 2001 – och resten är historia.

Med ”United 93”, den första biofilmen på temat 9/11, vill Paul Greengrass hylla passagerarna på det fjärde planet, det som inte nådde sitt mål utan kraschade utanför Pennsylvania utan några överlevande. Filmens stämning sätts redan från början, då Universal-loggan visas utan pålagda ljud, och så fortsätter det – tyst, stillsamt och respektfullt.

Fem år efter terrorattackerna som förändrade världen undrade många om det inte var för tidigt att göra en film om det. Det låter jag förbli obesvarat för det är trots allt upp till var och en att avgöra om man är redo att se en sådan film. Däremot gör ”United 93” det klart för mig att det är för tidigt att göra en bra film av det. När regissörens filmskaparambitioner hamnar i skuggan av hans pliktkänslor gentemot de överlevandes familjer - att skildra var och en av de anhöriga med respekt – blir han lite väl försiktig i mån om att inte trampa någon på tårna. Alla passagerarna får synas, om så bara i fem sekunder, men likväl förblir de anonyma för oss som tittar. ”United 93” är som en minnessten i filmform. Fin att se på, men likväl kall och känslolös. Dessutom utan några namn.

Greengrass överdriver inte passagerarnas hjältemod eller terroristernas ondska – alla är de människor som reagerar på sitt sätt i en extrem situation. Männen och kvinnorna ombord Flight 93 tar efter flera om och men till en desperat handling för att stoppa terroristernas planer. De, i sin tur, visar både rädsla och osäkerhet såväl innan kapningen av flygplanet som senare, på väg mot sitt mål. I dokumentär stil med handhållna kameror låter Greengrass oss följa händelserna som hans oetablerade skådespelare improviserar fram, utan att spela på känslomässiga strängar hos publiken eller falla i en minsta filmklyscha. En stor eloge för det.

Filmen utspelar sig i realtid, och eftersom man inte vet något om vad planets passagerare hade för sig innan det kapades – troligen inget mer intressant än att beställa in frukost – väljer man istället att under den första timmen mest fokusera på förvirringen som bryter ut på mark i diverse trafikkontrollrum. Kaoset som sakta tar över, ovissheten och den felaktiga informationen som går fram och tillbaka mellan beslutsfattare är skrämmande på sitt sätt, men blir snabbt mer intressant än vad som sker på själva planet och hade isåfall platsat bättre i en egen film. Det begränsade grundmaterialet inverkar förstås negativt på ”United 93”, som visserligen kommit till efter många samtal med anhöriga och andra inblandade, men i grund och botten ändå får bygga på spekulationer kring vad som egentligen hände den dagen. Spekulationer som vi redan fått ta del av från media under åren, så i slutändan har filmen inte mycket att berätta som vi inte redan vet.

Så vad var egentligen syftet? Jag menar inte att ”United 93” borde följa i ”Titanics” spår och göra ett fiktivt melodram av en ofattbar tragedi. Fastän det är en film gjort med fint hantverk och en stor medkänsla och respekt mot de människor den berättar om, kan jag inte inse poängen med att den överhuvudtaget blev gjord. Så alla vet att det här inte är någon actionthriller, Nicolas Cage finns inte ombord för att rädda dagen (han spelar hjälte i Oliver Stones ”World Trade Center” istället), men samtidigt finns det få spännande eller ens känslosamma moment. Vetskapen om att alla de är människor som levt på riktigt och som dog i kraschen vi alla så väl minns, räcker inte. Vi har redan läst om dem, hört deras historier och känt med de överlevande i betydligt mer intressanta reportage och dokumentärer. I ”United 93” blir passagerarna bara en grå massa som inte lyckas väcka någon vidare medkänsla.

Säkerligen kommer någon i publiken att låta tårarna rinna i takt med att det ofrånkomliga närmar sig, men jag står fast vid att en hemsk historia inte automatiskt gör en sevärd film. Opartiskt berättat med en dokumentär stil vinner man hög verklighetskänsla men tappar djup. Vi blir passiva åskådare av ofrånkomliga händelser, lite som en smaklös snuffmovie – och till vilken nytta?

Senaste kommentarer
17676-0
Ska det vara så svårt att göra en ordentlig 9/11 film ? för trots det intressanta ämnet så var detta en intetsägande film som till slut blev ganska tråkig för min del vilket nog berodde mycket på realtiden i filmen.
2/5
David Brent
Efter en omtitt så höjer jag betyget från en trea till en stabil fyra.

Greengrass iscensätter hela händelseförloppet på ett mycket skickligt sätt. Man vet ju hur det ska gå, ändå så sitter man som på nålar och ångesten och paniken går nästan att ta på. Riktigt skickligt utfört och ett gripande stycke historia och film.
Lebowski
Ångestframkallande.
Visa fler (1)

Veckans populära filmer

Visa fler