Det har nu gått 20 år sedan händelserna under den 11 september på många sätt förändrade vår värld. Men just där och då var det ju ingen av de drabbade som hade någon aning om vad som skulle hända. "9/11: One Day in America" har under tre års tid intervjuat 54 vanliga människor, som råkade var på plats under vad som sedan dess kommit att bli en historisk dag.
Men till skillnad från många andra dokumentärer och filmer som har släppts genom åren så ligger fokuset i "9/11: One Day in America" helt och hållet på överlevarna och de som deltog i räddningsarbetet. Vi får med andra ord inte följa några konspirationsteorier, inga intervjuer med George W. Bush, andra politiker eller professionella tyckare från den här tiden.
Istället kastas vi i kronologisk ordning in i händelserna som började med en vacker sensommardag i New York, med brandchefen Joseph Pfeifer och hans team av brandmän vid en undersökning av en möjlig gasläcka... ett stenkast bort från World Trade Center. När en explosion i det gigantiska huset plötsligt avbryter dem i deras arbete så får vi följa med när de blir först på plats, utan någon aning om vad som har hänt. För att sedan följa resten av dagen genom intervjuer med de få som överlevde och med mängder av bildmaterial från just deras berättelser.
En varning för känsligt material är väl kanske på sin plats. Men under en tid när det faktiskt finns folk som påstår att händelserna i USA den här dagen bara är en del av en stor konspiration... så kanske det här är precis vad man behöver skakas om av. Jag har själv minnen från den här dagen, från ett klassrum på SO-lektionen på högstadiet i skolan - när en tv-apparat rullades in och nyheterna slogs på. Även fast man satt i säkerhet hemma i Sverige, så minns jag fortfarande hur många var oroliga att det bara var början på terrorn... och var skulle man slå till näsa gång?
Sedan dess har nog många blivit avtrubbade genom åren, efter alldeles för många andra terrorattentat, skolskjutningar och galenskap. Men jag vet inte om något har påverkat mig så mycket som när vi i "9/11: One Day in America" får följa brandcheferna som står och försöker göra upp en plan för räddningsaktionen... medan vi får höra hur det dunsar till i taket ovanför deras huvuden gång på gång. För varje duns så visste alla i rummet att det var ännu ett liv man hade misslyckats med att rädda, när någon i panik istället valt att kasta sig ut ur skyskrapan 100 våningar upp i luften.
MovieZine har inför premiären även varit med på en presskonferens, med några av dokumentärseriens skapare samt överlevare från 11:e september-dåden i just New York. Dokumentären täcker givetvis även händelserna i Washington D.C. samt en tuff intervju med den stridspilot som skickades upp med order att skjuta ned flygplanet United 93, men då det inte fanns tid att bestycka planet med vapen - visste att hon givit sig ut på ett eget självmordsuppdrag, då hon förväntades flyga rakt in i planet.
Under presskonferensen berättar skaparna om hur de trots att de själva inte hade varit på plats under attackerna den 11:e september, behövde hjälp och stöd av psykologer för kunna hantera de enorma mängderna film som klippts ned till miniseriens totalt sex (drygt timmeslånga) avsnitt. Det krävdes givetvis ännu mer av överlevarna som till slut var villiga att dela med sig av sina personliga erfarenheter från den för oss andra historiska dagen, men för de själva oerhört traumatiska upplevelsen.
Många av frågorna under presskonferensen riktades direkt till Joseph Pfeifer, brandchefen som var först på plats med sitt team av brandmän. Under dagen beordrade han själv sin egen bror att rädda alla som inte klarade av att ta sig ut själv ur det norra tornet, vilket blev de sista orden han någonsin utbytte med sin bror.
Här nedan återger vi de frågor och svar som riktades specifikt till Pfeifer, som ett slags utdrag på hur "bara" en av de 54 intervjuades upplevelser har format dokumentärserien.
"Alla historier om människor som tog hand om varandra"
Joseph Pfeifer var den första brandchefen på plats vid World Trade Center under 11 september.
Med tanke på vad du själv gick igenom under den här dagen, har du själv kunnat titta på några andra dokumentärerna och filmerna om vad som hände under den här dagen?
Joseph Pfeifer: Det var en dag vi alla kommer minnas. Den enda andra dokumentär som jag har sett är "9/11"-filmen från dokumentärfilmarna Jules och Gédéon Naudet, som råkade vara med i min utryckningsbil just den dagen. Men det jag kollar efter under den dagen är olika tecken på hopp. När jag ser ansiktena från alla brandmän och människor i byggnaden, så är det inte bara rädslan över vad som håller på att hända, men man såg även hur folk tillsammans hjälptes åt att komma ut. Det är just det man kan se i den här dokumentären, alla historier om människor som tog hand om varandra.
Hur kom den här dagen att förändra ditt liv?
- Jag tror att från det ögonblicket som det första planet kraschade in i World Trade Center, så förändrades mitt liv radikalt. Inte bara för att jag inledningsvis var tvungen att ansvara för och leda räddningsarbetet, men efteråt, när vi var tvungna att försöka komma på hur man faktiskt skulle klara av att komma tillbaka, hur livet skulle kunna återgå till vardagen igen.
- Vi var tvungen att komma med många förändringar. En av dessa som vi gjorde i New York var hur vi insåg att vi behövde bli ännu bättre på att arbeta tillsammans mellan brandmän, polisen och sjukvården. Vilket vi nu har spenderat 20 år på att förbättra. Vi litar på varandra med våra liv och det är något som vi såg redan den dagen och det har fortsatt så även de senaste 20 åren.
"Om vanliga hjältar."
Bröderna och brandmännen Joseph och Kevin Pfeifer.
I många av intervjuerna i dokumentären så syns det tydligt hur de som intervjuas fortfarande är väldigt påverkade av händelserna och traumat den här dagen. Många som tittar och inte ens var där kan nog känna igen sig i det också. Men hur var det för dig att behöva återuppleva besluten du tvingades fatta där på marken, när du visste att du behövde skicka brandmän in i en väldigt farlig situation?
- Jag tror att det ni ser i dokumentären och hör från alla som intervjuas är hur vi har tagit de minnen som vi håller djupt inne i våra hjärtan och låtit allt komma fram igen för att kunna prata om det. Och det är utan tvekan så att under den dagen så beordrade jag våra brandmän att gå upp i tornen och rädda alla som inte kunde ta sig ut själva. Medan de tog sig upp för smala trappor så gjorde de sina vanliga arbetsuppgifter, men det gjordes under en extraordinär tid i vår historia.
- Det är vad vi bryr oss om. När jag ställde upp på intervjuerna med National Geographics personal, så visade de sig snabbt att vi hade samma slags tema i åtanke. Om vanliga hjältar. I samma veva som inspelningarna gjordes så skrev jag på mina memoarer, som heter just "Ordinary Heroes". Men det man ser i dokumentären från alla oss som överlevde den dagen, är hur man gjorde vanliga och självklara saker fast under en väldigt ovanlig tid i vår historia.
Har du besökt museet och minnesplatsen nu i efterhand?
- Det är överväldigande när man går in, bara storleken i sig. När man ser stålbalken som räddningsarbetare gled nedför. Brandbilen, en helt krossad brandbil. Och för mig själv, så har jag min vita hjälm som en del av utställningen där, vilket är väldigt känslosamt. Jag har varit där, men min familj har inte varit där ännu, eftersom de trodde inte att jag hade överlevt förrän ganska många timmar efteråt.
- Så, det är en väldigt känslosam plats för oss, men den berättar vår historia, och vi kan förstår historien bättre genom alla våra berättelser genom dokumentären, genom föremålen i museet och genom alla bilderna på människorna som vi förlorade den dagen.
"9/11: One Day in America" visas under helgen på tv-kanalen National Geographic. Framöver lär dokumentärserien säkerligen även leta sig in i NatGeo-delen av Disney+, men redan nu går alla avsnitt att se hos Viaplay.
Läs också: 11 filmer om 11:e september
Kommer du att klara av att ge "9/11: One Day in America" en chans? Kommentera gärna nedan!
