Det har gått fyra år sedan vi för första gången fick återvända till Midgård i Amazons påkostade ”Sagan om ringen: Maktens ringar”. Sedan dess har serien hunnit bli ett av tv-världens mest omdiskuterade fantasyprojekt. Vissa älskar den, andra verkar nästan ha gjort det till en hobby att hata den.
Själv har jag alltid tillhört den mer positiva skaran, även om jag knappast varit blind för seriens brister. Den första säsongen var visuellt hänförande men stundtals plågsamt långsam, medan den andra hittade ett bättre driv utan att riktigt få alla berättartrådar att hänga ihop.
Nu har jag fått chansen att förhandstitta på de första avsnitten av den tredje säsongen – och även om det förstås är för tidigt att dra några slutsatser om säsongen som helhet, vågar jag faktiskt påstå att det här kan bli det bästa vi fått se från serien hittills.
Läs också: ”Maktens ringar” bjuder på en stor överraskning i nya säsongen: ”Något vi aldrig sett förut”
Sauron kliver fram ur skuggorna
Bakom serien står fortfarande J.D. Payne och Patrick McKay, som den här gången tar oss fem år framåt i tiden efter händelserna i den andra säsongen. Midgård befinner sig i ett alltmer desperat läge, där Saurons växande makt hotar att sluka allt i sin väg.
Alver, dvärgar och människor tvingas förhålla sig till ett mörker som inte längre går att ignorera. Samtidigt närmar sig Sauron sitt stora mål: att smida Den enda ringen och därmed lägga hela Midgård under sitt herravälde. Det är också här som seriens kanske största tillgång kommer in i bilden.
Charlie Vickers har länge varit en av de mest intressanta skådespelarna i ”Maktens ringar”. Hans förvandling från den mystiske Halbrand till den manipulativa Annatar var en av förra säsongens absoluta höjdpunkter. Nu får han äntligen omfamna rollen som mörkrets herre fullt ut.
Det finns något fascinerande med en skurk som inte behöver gömma sig bakom falska identiteter längre. Sauron är fortfarande lika beräknande och manipulativ, men hotet han utgör har blivit betydligt mer konkret. Det är en utveckling som ger berättelsen en välbehövlig tyngd.
Läs också: ”Stranger Things”-stjärnan rörd till tårar av nya rollen i ”Maktens ringar”
Jamie Campbell Bower är ett lysande tillskott
Det är inte bara de gamla bekantskaperna som imponerar. Den tredje säsongen introducerar också flera nya ansikten, däribland Eddie Marsan som dvärgprinsen Thrain och Adam Young som den mystiske orchen Marnûkh. Den sistnämnde verkar dessutom kunna bjuda på ett lite annorlunda perspektiv på de varelser som vi annars mest är vana vid att se som kanonmat i Saurons arméer.
Men det är framför allt Jamie Campbell Bower som sticker ut. Efter att ha skrämt slag på oss som Vecna i ”Stranger Things” kliver han nu in i rollen som Celeborn, Galadriels sedan länge försvunne make. Och det känns redan som ett riktigt lyckat castingval.
Bower har precis den där nästan utomjordiska utstrålningen som man vill ha hos en av Tolkiens alver. Han lyckas kombinera ett lugn och en värdighet med något mer gåtfullt, vilket gör Celeborn till en intressant kontrast mot den betydligt mer impulsiva Galadriel. Samtidigt tillför hans återkomst en ny känslomässig dimension till berättelsen, inte minst med tanke på Galadriels komplicerade historia med Sauron.
Det ska bli väldigt spännande att se hur den relationen utvecklas. För även om ”Maktens ringar” knappast behöver fler karaktärer att hålla reda på, är Celeborn ett välkommet tillskott som faktiskt känns som att han har något nytt att bidra med.
Ett Midgård som äntligen börjar kännas sammanhängande
En av mina största invändningar mot de tidigare säsongerna har varit hur splittrad berättelsen stundtals känts. Vi har kastats mellan olika platser och karaktärer, där vissa historier varit betydligt mer engagerande än andra. Det är förstås en del av utmaningen med att skildra Tolkiens enorma värld. Men bara för att en berättelse är stor behöver den inte kännas spretig.
Den tredje säsongen har åtminstone ett bättre utgångsläge. Efter två säsongers uppbyggnad börjar de olika konflikterna på allvar närma sig varandra. Saurons framfart ger dessutom våra hjältar en tydligare gemensam fiende, vilket förhoppningsvis kan skapa ett större sammanhang.
Samtidigt är det svårt att inte imponeras av själva hantverket. ”Maktens ringar” har alltid varit en av tv-världens snyggaste produktioner, och ambitionerna verkar knappast ha minskat. De storslagna miljöerna, de detaljrika kostymerna och känslan av en levande fantasyvärld är fortfarande några av seriens främsta styrkor.
Men snygga bilder räcker förstås inte hela vägen. Det som verkligen kommer att avgöra säsongens kvalitet är om skaparna lyckas kombinera det visuella spektaklet med karaktärer och konflikter som engagerar på djupet.
Läs också: ”Sagan om ringen” firar 25 år med nypremiär på svenska biodukar
Fortfarande en bit kvar till fullträff?
Det är lätt att ryckas med när ”Maktens ringar” visar upp sina allra mäktigaste sidor. Samtidigt finns en risk att serien fortsätter att förlita sig lite för mycket på sin egen storslagenhet. Dialogen har tidigare kunnat bli väl högtidlig, och alla karaktärer har inte fått lika mycket utrymme att utvecklas. Det är svagheter som jag hoppas att den tredje säsongen kan komma till rätta med.
För även om det är roligt med stora slag, magiska ringar och välbekanta namn från Tolkiens mytologi, är det trots allt de mindre, mänskliga ögonblicken som brukar göra störst avtryck. Det var något Peter Jacksons älskade filmtrilogi förstod väldigt väl.
Ändå är känslan inför fortsättningen mer positiv än på länge. Serien har nu kommit till en punkt där de stora konflikterna verkligen börjar ta form, samtidigt som flera av karaktärerna befinner sig på betydligt mer intressanta platser än tidigare.
Om ”Maktens ringar” lyckas hålla ihop sina många berättartrådar och samtidigt ge sina karaktärer utrymme att andas, kan det här mycket väl bli seriens bästa säsong hittills. Jag kommer definitivt att fortsätta titta.
Den tredje säsongen av ”Sagan om ringen: Maktens ringar” har premiär på Prime Video den 11 november, då de fyra första avsnitten släpps.
