Jag ska börja med att erkänna en sak.
Jag har aldrig älskat ”The Legend of Zelda: Ocarina of Time”, som många andra gör.
Kanske beror det på att jag inte hade någon Nintendo 64 när det begav sig, utan spelade det flera år senare på Gamecube – efter att jag spelat ”The Wind Waker”.
Jag missade hajpen, helt enkelt.
Nu 28 år senare spelar jag och miljontals andra i medelåldern remaken. Ett spel som hyllas minst lika högt till skyarna nu, som då.
Nu börjar jag faktiskt äntligen förstå varför ”Ocarina of Time” är så älskat som det är.
En klassisk berättelse i lyxförpackning
Historien är densamma som på 90-talet.
Den lilla pojken Link måste ge sig ut på ett äventyr i Hyrule, i jakt på tre magiska stenar. Helst innan en viss Ganondorf, som vill utnyttja dem för sina ondskefulla planer.
Längs vägen möter han olika varelser, bossar och pussel. Skillnaden är att en del scener är röstsatta den här gången, samt att manuset är lite annorlunda. Det är kul att få röster på de bekanta ansiktena, men jag kan tycka att det inte alltid fungerar. Det blir även extra märkligt att Link bara står att stirrar tillbaka. Den lilla fen Navi är dock mer pratglad än tidigare, vilket lite löser det.
Originalet har även ett nästan poetiskt och dramatiskt språk ibland, som lite faller bort i det moderna manuset.
Med petitesser åt sidan, är det här ren nostalgisk spelglädje. Hyrule med platser som Kakariko Village, Gerudo Valley och Goron City är mer levande än någonsin tidigare – mycket tack vare den helt galet vackra grafiken. Hur har Nintendo lyckats kräma ut en så grafiskt imponerande värld på sin lilla bärbara maskin?
Precis som innan spelar musiken av Koji Kondo en stor roll. Här får den verkligen lysa, med otroligt fina versioner av låtarna. Den ger väldigt mycket för stämningen i världen, vilket Nintendo verkligen har förstått.
Det här är en lyxig remake, som får mig att drömma om vad de kan göra med ett helt nytt Zelda på konsolen.
En trogen remake
Till skillnad från till exempel ”Final Fantasy VII Remake” och dess uppföljare, är det här en väldigt trogen remake.
Har du spelat ”Ocarina of Time” förut, kommer du känna igen dig. För mig som spelat originalet flera gånger tidigare blir det väldigt lätt ibland. Kanske är det för att jag spelat det flera gånger tidigare, men det känns även som att mycket har strömlinjeformats. Det är dock ofta till spelets fördel, då mycket av den frustration som jag tidigare känt är som bortblåst.
Ovanför det intakta skelettet till speldesign, är som sagt allt så vackert tolkat att det samtidigt känns som ett nytt spel. Jag ser fram emot att se nytolkningarna av varje plats, karaktär och fiende under äventyret.
Det säger rätt mycket om speldesignen, när deras första försök att ta Zelda-konceptet till tre dimensioner håller än idag.
Ett bättre mästerverk
”The Legend of Zelda: Ocarina of Time” har som sagt aldrig varit en favorit, men remaken lyckas övertyga mig om spelets storhet.
Det mesta är sig likt, men bättre på nästan alla sätt och vis – från grafiken till spelkänslan. Att ta sig runt i Hyrule, slåss och lösa pussel känns modernt, trots att ett 28 år gammalt spel döljer sig under ytan. ”Breath of the Wild” och dess frihet i all ära, men den gamla skolans Zelda kommer alltid vara bättre.
När jag inte spelar tänker jag på vart äventyret ska ta mig härnäst, lösningar på de olika pusslen och nynnar på de tidlösa melodierna.
”The Legend of Zelda: Ocarina of Time” är helt enkelt ett mästerverk – då som nu, för alltid.
”The Legend of Zelda: Ocarina of Time”
Genre: Äventyr Plattform: Switch 2. Utvecklare: Nintendo EPD. Utgivare: Nintendo
Läs också: 10 Nintendo-spel som behöver en remake efter ”Zelda”