Tristan & Isolde 2006

Sagan om Tristan och Isolde är ett långlivat fenomen som funnits med sedan medeltiden och versionerna har varierat mellan århundradena. Nu har man fräschat till myten och tagit bort den grekiska mytologin men i fokus ligger den olyckliga kärleken, precis som den gjort i alla århundraden. Givetvis är det kryddat med en hel del svärd, pilbågar, slagsmål och Hollywoods unga stjärnor. Det sägs att självaste Shakespeare inspirerats så av Tristan och Isoldes kärlekssaga att han påbörjade ”Romeo & Julia”.

Tristan (James Franco) blir tidigt föräldralös efter att Irlands trupper kommit till Storbritannien och verkligen gått loss på inredning och invånare. Nio år senare har Tristan växt upp till en skicklig fighter och invånarna börjar sakta hitta tillbaka till ett normalt liv efter attacken. Men en dag kommer irländarna över igen för att såra uppbyggnaden av nya soldater och i kampen omkommer Tristan, det är i alla fall vad alla tror. Han får en snabb men ärofylld begravning där han läggs på en båt och sänds ut på havet. Men han kommer inte långt utan båten strandar strax intill, på Irland. Där hittar kungens dotter Isolde honom och gömmer honom i ett skjul där hon plåstrar om honom tills han återhämtat sig. Den förbjudna kärleken är omedelbar och snart har dom startat en relation som kan sätta spänningarna länderna emellan på prov som skulle kunna leda till ett rejält blodbad.

Här har man fått med starka influenser av ”Gladiator”, inte så konstigt då Ridley Scott är med som producent. Det är välgjort, välspelat men alltför avslaget. Största problemet är kärleksparet, nog är Tristan och Isolde söta att titta på och en viss känsla finns paret emellan. Men den där avgörande gnistan som behövs, den som övertygar sin publik att det här kärleksparet är som gjorda för varandra trots att omgivningen förbjuder det, infinner sig aldrig.

Orsaken är att när paret först träffas så är det första som sker en av filmhistoriens mest omotiverade nakenscener. Tristan är nerkyld och måste snabbt värmas upp, istället för att ta av karln kläderna och på med varma hoppar Isolde ur sin klädsel och trycker sina ömma bröst mot honom för att få upp värmen. Jag skulle visserligen inte klaga om jag själv låg där, men just i det kritiska ögonblicket när man ska bygga upp deras kärleksrelation så känns den scenen lite för malplacerad och passar inte in så tidigt. Sen skyndas det på, hon läser högt för honom vid en öppen eld, en snabb sexscen och sen måste Tristan resa hem till Storbritannien för att inte bli upptäckt. Fort går det, och även om vi förstår deras kärlek så känner man den aldrig. Men det blir snart bättre.

James Franco gestaltar Tristan med pondus i slagsmålen och skörhet i kärleksskildringen. Han är så jäkla duktig men jag fattar inte vad regissören Kevin Reynolds sysslar med längre fram i filmen. Under filmens andra halva så ser det ut som man proppat Franco full med valium och låter han mest gå runt och se ledsen ut. Det är otroligt synd att man låter sin ledande skådespelare få så lite utrymme i sitt agerande som Franco faktiskt får.

Den för mig okända Sophia Myles som spelar Isolde gör även hon ett bra jobb att förmedla hopplösheten och viljan att få välja sin egen väg i livet. Hon har utan tvekan den mest intressanta rollen, men den som sticker ut mest är Rufus Sewell som Marke, den som står Tristan närmast. Han spelar ut ett brett register med allt från kärleksbekymmer till gruppens ledare i krig. Imponerande.

Även om kärlekshistorien inte berör lika mycket som man önskar så är ”Tristan & Isolde” en fungerande film, som med imponerande scenbygge, vackert foto och välkoreograferad action borde locka både killar och tjejer till biografen. Den har ett intressant material och stundtals berättas det väl, men alltför många gånger känns det som om man inte förvaltat historien till sin fulla potential.