Thor: Love and Thunder 2022

Innan vi hade oräkneliga antal av Marvels superhjältar så var det Iron Man, Hulken (Edward Nortons kortvariga variant) och så Thor. Såväl första som andra filmen om den biffiga åskguden var hyfsade men tämligen lättglömda installationer som så småningom bleknade i jämförelse med senare filmer, inte minst Thors tredje del.

 

Till skillnad från många fans av populära film-franchises som väljer att ignorera specifika uppföljare de ogillar så är det lätt att glömma att det fanns en Thor innan Taika Waititis tredje del. ”Thor: Ragnarok” gav både superhjälten och genren i sig liv, färg, glöd, personlighet och inte minst humor. Det är tveklöst en av de bästa superhjältefilmerna, inte bara i Marvels stall, och en av få där regissörerna fått klä filmen i sina egen stil.

 

Det är bara att tacka och buga att Waititi återvänder med Thors fjärde soloäventyr för humöret är fortfarande på topp, Guns N’ Roses-musiken dånar i högtalarna och popcorn-stämningen är hög. Efter mörkret i ”The Batman” och demonerna i ”Doctor Strange 2” så är det fint med en lite gladare, mer underhållningsbetonad superhjältefilm som även fungerar fint som komedi. För kombinationen av Waititis svarta humor, Chris Hemsworths komiska tajming och den rappa dialogen bjuder på både kittlande fniss och förlösande garv.

 

Men det levereras självklart fortfarande effektiv action och adrenalin-injicerade fightscener. Här finns en del nya varelser och karaktärer, inklusive några komiskt skrikande getter! Kul musikval, både väntade och oväntade cameo-roller (missa inte den hejdlöst roliga scentolkningen av ”Ragnarok”) och en del fyndig metahumor, som diskussionen om superhjältars slagord.

 

Men här finns också allvar och en del sköra snyftmoment i form av teman som sorg, död och sjukdomar. En väsande, typiskt överspelande Christian Bale är hämndlystna skurken Gorr som vill döda alla gudar på grund av sitt döda barn. Natalie Portman är tillbaka som numera cancersjuka kärleksintresset Jane Foster (efter några filmers frånvaro) som så småningom blir Den Mäktige Thor.

 

Mycket av storyn går åt till återföreningen mellan Thor och Jane men till skillnad från många andra superhjältefilmer (inklusive de första om Thor) så får Portman här en köttigare, mer betydelsefull roll. Hon får påminna oss om sin påtagliga karisma och till och med chansen att vara rolig. Romansen är söt och rörande utan att bli sockerkladdig, och deras bakgrund skildras i ett närapå perfekt tillbakablicks-montage med Abba-musik.

 

Filmen kan bäst liknas som ett mellanting av en fest och musikvideo där tempot är högt och det händer så mycket att du är rädd att blinka för att missa något. Endast i slutet ger man vika för några av de mest oundvikliga klichéerna och Bales pretentiösa insats borde varit under mer kontroll. Detta gäller även Russell Crowes bisarra accent i hans i övrigt underhållande gästroll som Zeus. Men varför klaga? ”Love and Thunder” är fortfarande ett bevis på att Waititi är en strålande stjärna, Hemsworth en rockstjärna och att en superhjältefilm behöver inte vara tre timmar lång.