The Trip to Spain 2017

Drama Komedi
Storbritannien
108 MIN
Engelska
The Trip to Spain poster

Synopsis

Steve Coogan och Rob Brydons tredje roadtrip går till Spanien och bjuder på en mat-, prat- och imitationsodyssé i Don Quijotes fotspår. Konceptet är välbekant: som fiktionaliseringar av sig själva tar de sig mellan idylliska byar som står i skarp kontrast mot deras övertaggade showbiz-fixerade egon. Samtalsämnen som avhandlas sträcker sig från Mick Jaggers föräldraskap till morerna och Coogans Philomena-succé.
Ditt betyg
3.1 av 14 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
The Trip to Spain
Biopremiär
11 augusti 2017
DVD-premiär
11 december 2017
Digitalpremiär
18 december 2017
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
Atlantic Film
Ålder
Barntillåten
Längd

Recensent

Andreas Samuelson

9 augusti 2017 | 10:00

Roande uppföljare med absurt avslut

Regissören Michael Winterbottom gör en tredje (och sista?) bilresa med brittiska komikerna Steve Coogan och Rob Brydon. Härliga miljöer och matbilder samt roande partier - men vi har sett det mesta förut. Och slutet är en katastrof.
Har du sett och älskade ”The Trip” och ”The Trip to Italy” så är den här filmen ett måste. Om inte så finns nog inte så mycket att hämta. Så enkelt är det, inte helt olikt andra uppföljare. Filmtrilogin (som även sänts som TV-serie) har följt brittiska komikerna Steve Coogan och Rob Brydon i rollerna som sig själva när de reser Europa runt för att äta god mat och snacka strunt.

Det är nu över sex år sedan första äventyret och våra hjältar är lite äldre, lite tröttare men fortfarande ivriga på att försöka besegra varandra i dueller av kändisimitationer. Coogan är den flirtiga ungkarlen som desperat försöker hålla karriären vid liv efter lyftet med Oscarsnominerade ”Philomena”. Brydon är etablerad familjekarl som inleder varje morgon med en joggingrunda.

Inte alltför mycket har hänt sedan sist och det blir lite samma sak, till skillnad från exempelvis Richard Linklaters ”Before…”-trilogi. Huvudrollsinnehavarna är dock fortfarande underhållande och tempot puttrar på förvånansvärt bra trots en lite väl ambitiös speltid på nästan två timmar. Karaktärerna är tydliga, både i sina likheter och skillnader. Spelet, speciellt i de verbala credd-fighterna, är underbart subtilt och nedtonat.

Det är därför så synd att det egentligen inte finns så mycket att berätta. Vi har redan tagit igenom det sårbara manliga egot och vita heteromäns i-landsproblem i de två första filmerna. Längtan efter familj kontra önskan att fly förortstillvaron har vi sett oräkneligt antal gånger förut. Däremellan blir det mycket improvisationsteater-liknande tjafs och imitationer. Massor av imitationer.

Vissa av dem, inte minst av framlidna John Hurt och David Bowie, är lysande. Vissa andra är upprepningar från tidigare filmer eller helt enkelt inte särskilt imponerande. Det blir lite tjatigt. Lyckligtvis finns det tillräckligt med roande partier samt frestande bilder på både spanska miljöer och mat som ögongodis. Och huvudrollsinnehavarna bevisar återigen att de galant kan pendla mellan dråplig brittisk humor och samtidigt ta ut de dramatiska svängarna.

Vad som nästan sabbar hela filmen är slutet. Utan att avslöja för mycket så känns det både onödigt, absurt och till och med lite smaklöst. Tanken svindlar kring vad i övrigt begåvade Michael Winterbottom tänkte. För även om filmen inte är på samma nivå som åtminstone första filmen så hade det varit en fin, sevärd avslutning på denna filmserie om det inte vore för slutscenen. Synd är ordet.
| 9 augusti 2017 10:00 |