The Trip to Italy (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Premissen är bekant: två män, sex måltider på sex platser, denna gång runtom i Italien. De två lagom goda vännerna äter, snackar och imiterar sig genom Ligurien, Toscana, Rom, Amalfi och Capri i uppföljaren till hyllade "The Trip".
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THE TRIP TO ITALY

Charmig matresa fortsätter till Italien
Brittiska radarparet Steve Coogan och Rob Brydon återförenas för ännu en matglad bilresa, denna gång i Italien, och återigen är det gott om träffsäkra, improviserade dialoger. Men även för en ovanligt sevärd uppföljare så blir det aningen utdraget och med i-landsproblem svåra att engagera sig i.
Bland alla uppföljare så sticker ”The Trip to Italy” ut då den känns mer som en fortsättning. Mer relevant är också att den liksom originalet ursprungligen är en TV-serie som klippts ihop till en långfilm.

Det brittiska radarparet från "The Trip" – komikerna/skådespelarna Steve Coogan och Rob Brydon – är alltså tillbaka och tar denna gång en road trip genom Italien, till skillnad från första filmens kallblåsiga England, och äter sig igenom diverse gourmetrestauranger. Det blir turistattraktioner, en hel del snack och flirtande med vackra damer.

Trion Coogan, Brydon (som båda spelar sig själva i extrema versioner) och regissören Michael Winterbottom har förutom ”The Trip” även gjort "Tristram Shandy" tillsammans och är vid det här laget ett välfungerande maskineri. Improviserad dialog där aktörerna får utlopp för sina imponerande komiska talanger varvas med mer insiktsfulla, djupa iakttagelser.

Det finns många likheter med fjolårets utsökta "Before Midnight", Richard Linklaters sista del i trilogin med Ethan Hawke och Julie Delpy. Främst hur karaktärerna tre år sedan förra gången vi såg dem utvecklats åt olika håll. Det är något av ombytta roller när den tidigare självcentrerade Steve fokuserar på tonårssonen medan uppmärksamhetsberoende Rob suktar efter ragg och jobb som tröst för sitt döende äktenskap.

Inte oväntat finns här mycket drabbande humor i de träffsäkra dialogerna och huvudrollsinnehavarnas färgstarka personligheter. Det blir många imitationer (särskilt kul för dem med "The Dark Knight Rises" i färskt minne) men även härlig tragikkomik, som Coogans svartsjuka när Brydon får provfilma för en Michael Mann-rulle och Brydons oförmåga att agera utan förställd röst under sin audition.

Men nästan lika ofta som det är tänkvärt och underhållande så blir det aningen utdraget och vattentrampande. Vi vet sedan förra filmen att Brydon har svårt att avsluta sitt dravel i tid men utan Coogans frustration som motpol så blir det denna gång stundtals svåruthärdligt. Deras i-landsproblem i form av vita heteromäns gnäll är dessutom mer påtagliga och svåra att engagera sig i här.

Man saknar udden hos originalet även om detta ändå är en sevärd film som är klart bättre än vad många andra, typiska uppföljare ofta är. Det finns en klar charm i två brittiska komiker som kommenterar Alanis Morisette-låtar på en landsväg i Italien – behovet av ännu en bilresa är dock ganska svalt.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!

Veckans populära filmer

Visa fler