The Greatest Beer Run Ever 2022

Drama Krig
USA
126 MIN
Engelska
The Greatest Beer Run Ever poster

Synopsis

Baserad på den sanna historien om John "Chickie" Donohue, som 1968 lämnade New York för ta ett par öl med sina barndomskompisar – som är i armén och strider i Vietnam.
Ditt betyg
3.0 av 2 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Alexander Kardelo

20 september 2022 | 15:45

Vietnamkriget som collegekomedi

Vissa män gör vad som helst för att dela en bärs med sina barndomsvänner. Chickie Donohue är det levande beviset - här kommer filmen om hur en man från New York drog iväg till Vietnamkriget med lasten full av öl. En fascinerande sann historia om världens kanske mest idiotiska AW.
”Där det finns bira, finns det hopp” lyder ett gammalt ordspråk som jag precis har hittat på.
 
Det var ett tag sen som Peter Farrellys namn enbart var förknippat med lågintelligenta (men rätt härliga ändå) kultkomedier som ”Dum & dummare” och ”Den där Mary”, gjorda tillsammans med brorsan Bobby. Med dramat ”Green Book” visade han sig högst kapabel till att hantera även seriösa ämnen, vilket tog honom hela vägen till en Oscarsvinst för Bästa film.
 
Några Oscars lär det däremot inte bli för ”The Greatest Beer Run Ever”, en film som landar någonstans i ingenmansland mellan krigsdrama och tonårskomedi. Inte riktigt ”Beerfest” och absolut inte ”Apocalypse Now” men på något vis lyckas den ändå påminna om båda. En underhållande skröna med bitter eftersmak, ett budskap som är lika aktuellt så länge krig pågår och ”fake news” sprids.
 
Historien tar sin början på Manhattan under 1960-talet, på en pub där alla känner till ditt namn. Stammishaket för John "Chickie" Donohue och hans vänner, som för övrigt styrs av Bill Murray i en liten gästroll.
 
Nu är vännerna förstås färre än vanligt. Tv-nyheterna kablar ut nyheter om Vietnamkriget - president Lyndon B. Johnson påstår att det hela går ganska bra faktiskt. I parkerna samlas demonstranter som hävdar motsatsen. De har fått nog av lögner och kräver ett slut på kriget, så att amerikanska grabbar ska få komma hem. Chickie Donohue har flera bekanta i kriget. Någon har precis dött. Han litar ändå på presidentens ord, och ser soldaternas insats som viktigt för freden, men våndas samtidigt över att han själv inte gör mer än att hänga på puben.
 
Så kläcks en briljant (eller ursinnig) idé. Kan grabbarna inte komma ut på en ölrunda, får väl ölen komma till dem!
 
Ett sätt att säga tack. Eller lindra det dåliga samvetet. Kanske ge familjerna där hemma och grabbarna där borta en känsla av tröst. Att ingenting är kört så länge det finns bira.
 
Det är naturligtvis en jättekorkad impuls att bege sig in i krigsområden av fri vilja. Men som någon kommenterar i filmen, ”han är för dum för att bli dödad”. Chickie, glad och naiv som en collegegrabb på en blöt fest, lyckas ändå att ta sig fram kors och tvärs över landet med lasten full av alkohol, och ducka kulor på sitt uppdrag. Det hjälper att ingen väntar sig att en civilperson skulle vara galen nog att frivilligt åka in i en krigszon - så han misstas för att vara CIA-agent på hemligt uppdrag. Och väljer att spela med.
 
Under ett tag går mycket av humorn ut på just förvecklingarna, och krocken mellan hans fratboy-fantasier och den krassa verkligheten. När Chickie själv hamnar i en skyttegrav bland soldater som undrar ”menar du att du faktiskt inte behöver vara här?” börjar krigets allvar så småningom att sjunka in.
 
Zac Efron går emot vad vi är vana att se. Hunken från ”Baywatch” är utbytt mot ett snille med för många promille. Han spelar Chickie lite som en förvuxen tonåring, ute efter att återförenas med polarna över en bira. Det får mig att undra om Seth Rogen var upptagen? En ful mustasch är en lekfull detalj som låter oss se en mindre fåfäng sida av Efron.
 
Det är överlag en ganska sanslös och helt sann historia som berättas. Chickie finns på riktigt och lever än, som bilder i slutet av filmen visar. Men det stora problemet med filmen är att den aldrig blir rolig, trots att den egentligen skildrar en del absurda situationer.
 
Det är inte heller meningen att krig ska vara roligt (om du inte gör ”Tropic Thunder”), och någonstans i andra halvan kommer regissör Farrelly närmare att hitta filmens rätta ton. Det är en svår balansgång när man vill locka till skratt men ändå vara respektfull mot Vietnamkrigets offer.
 
När Chickie till slut får ett uppvaknande, och själv inser hur USA:s befolkning matas med lögner om Vietnam, börjar det äntligen bli intressant.
 
På ett hotell i Saigon möter han en grupp amerikanska journalister med Coates (Russell Crowe) i spetsen. Deras cyniska inställning till makthavarnas mörkläggning av sanningen får Chickie att så sakta omvärdera sin ståndpunkt. Snart når kulspruteeld och stridsvagnar även Saigon, och han får med egna ögon bevittna fasansfulla saker. Russell Crowes roll växer mot slutet av filmen - här möter vi en luttrad krigsreporter och fotograf som med kameran som vapen vill ge det amerikanska folket en ärligare bild av Vietnam. Samma sanning som Vita huset försöker att dölja.
 
”Här utspelar sig många strider och PR-kriget är ett av dem”, säger Coates. Peter Farrellys film lockar in publiken med en galen sann historia, men visar till slut att inget är galnare än krig.
 
Streamingpremiär på Apple TV+ den 30 september. 
| 20 september 2022 15:45 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera The Greatest Beer Run Ever
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu