The Doors 1991

Drama Biografi Musik
USA
135 MIN
Engelska
The Doors poster

Synopsis

Oliver Stones spektakulära film om Jim Morrisons liv, en av de mest sensuella och spännande figurerna i Rock´n roll-historien. Detta är historien om rockbandet The Doors uppgång och fall, fylld av musik.
Ditt betyg
3.2 av 180 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
The Doors
Biopremiär
1 januari 1991
DVD-premiär
27 februari 2004
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Universal Pictures
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Mattias Blomberg

11 juli 2021 | 10:00

En rått frustande och spirituell rockbiografi

Regissören Oliver Stones film om bandet The Doors är en skildring av dekadens, musik och själasökande. I centrum står sångaren Jim Morrison.
"Hade du en bra värld när du dog? Nog för att basera en film på?" är ett par strofer ur poemet "The Movie" av ikoniska rocksångaren Jim Morrison. Filmen om bandet "The Doors" börjar med uppläsning av dikten och nämnda rader används briljant för att sätta tonen. Jim hade sannerligen ett liv värt att basera en film på och i år fyller Oliver Stones drama 30 år.

Här radas inte sakligt upp händelser som det är sed att göra i biografifilmer. Faktum är att faktahanteringen blivit kraftigt ifrågasatt vilket förstås inte är förvånande med tanke på att Stone gjort den och är medförfattare till manuset. Han har varit i blåsväder för samma sak så ofta att det är ett av hans signum som filmskapare. Framför allt har den riktat allt rampljus på sångaren och väldigt lite på övriga medlemmar i bandet. Filmen blir en del av personkulten kring Jim Morrison. Här finns ändå en minnesvärd scen som visar skapandet av en låt från text på papper till färdigkomponerat verk. Där skildras samspelet mellan bandmedlemmarna som grupp perfekt.

Det är tydligt redan från början att regissören var ute efter att göra en film om legenden Morrison och inte om människan bakom myten. Det är lika tydligt att filmen inte kommer att handla om hela gruppen. Det mänskliga drama som finns tjänar som grund till skildringen av den store poeten Jim och var tankarna bakom hans ord kom ifrån. Mest handlar det om hans sökande i sin egen själ efter svar på frågor kring livet och ännu mer kring döden. Stone vill förmedla en känsla av otämjd naturkraft och djurisk energi som råkar bo i en mänsklig kropp men som är mer andlig än fysisk. Det handlar inte om Jim. Det handlar om The Lizzard King som Morrison utnämnde sig själv till och fansen omfamnade med kärleksfull famn. Det är en enormt kraftfull och vacker hyllning till en stor konstnär.

Val Kilmer spelar inte Morrison. Han blir sin roll så till den grad att det känns som om han är besatt av Jims ande. Ännu mer imponerade är att han faktiskt sjöng i konsertscenerna och även röstmässigt var identisk med sin förlaga. Mer total än så här blir inte en psykisk och fysisk förvandling till en annan person. Stone får ut maximalt även ur övriga skådespelare och ser till att deras prestationer inte överskuggas helt av Kilmers insats utan kompletterar dramat istället. Meg Ryan har aldrig varit bättre än i rollen som Jims fru Pamela Courson. Samspelet mellan de båda känns fullständigt äkta.

Känslan av rått frustande rock'n'roll och enorm poetisk suggestion möts i konsertscener som av Stone skildras som spirituella seanser med Jim som objekt för tillbedjan. För att understryka detta visualiserar Stone Jims trance och kontakt med andarna under de scenerna på ett enormt snyggt sätt. Han blandar kameratekniker vilt och med briljant fingertoppskänsla. Atmosfären är så elekriskt laddad att den känns utanför bioduken eller tv -skärmen. Framför allt låter han framträdandena ta mycket speltid och hamna i fokus. Mest sticker scenen när bandet framför "Not to Touch the Earth" ut med sin ödesmättade föraning om det som vi som känner till historien vet komma skall. Den scenen hör till det mest imponerande som Stone någonsin skapat.

Manusets fokus på kontroversiella händelser och dekadens kunde känts påfrestande ytligt och tröttande om inte regissören varit den rätta för att ge materialet liv. Den som är bekant med Stones stil vet att han är mästare på att skapa drogad och hallucinatorisk stämning på mest intensiva vis med hjälp av klippning, färger och foto. När den tonen blandas med bildpoesi som i den här filmen så är resultatet totalt hypnotiserande. Scenen med den syratrippade utflykten i öknen är med rätta en klassiker. Även när droger inte står i centrum så briljerar foto och scenografi med sin till synes gränslösa kreativitet.

"The Doors" är inte en film. Det är en själslig upplevelse. Den förför med en storslagen romantisering av sex, droger och rock 'n'roll. Den förhöjer en man till en schaman med kraftfulla grepp i berättarteknik och visuella uttryck. Det är omöjligt att värja sig mot den nerviga energin som filmen har och inte bländas av det magnifika filmskapandet. Det är brännande nära mästerverk och ännu tre decennium efter sin premiär är den en av de starkaste biografier som någonsin gjorts på film.
| 11 juli 2021 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
1
Huamig sånt flummande och seg film.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu