Sommarnattens leende (1955)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Advokat Fredrik Egerman är en kvinnojägare av stora mått men lever i ett platoniskt äktenskap med ungmön Anne. När hans gamla älskarinna, skådespelerskan Désirée, dyker upp på ett gästspel i den lilla staden, börjar svartsjukan jäsa. Nya älskare dyker upp på scenen, fruar och pigor kurtiseras till höger och vänster, och Fredrik får det hett om öronen och utmanas på duell!
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: SOMMARNATTENS LEENDE

Underhållande Bergmanbuskis
Den kanske inte leder till några attacker av gapflabb men nog myser jag leende i min soffa medan de många av kärlek och lust födda komplikationerna vecklar ut sig. Miljöerna och kostymerna är fantastiska och i hantverket saknas inget.

Ett komiskt relationsdrama är kanske inte det första man förknippar med Ingmar Bergman, men faktum är att hans "Sommarnattens leende" inget annat är, åtminstone på ytan, än en buskis-light. Och det handlar som sig bör i sådana fall om lust, kärlek och förvecklingar. Filmen utspelar sig kring förra sekelskiftet och vi får i första hand följa advokat Egerman, hans unga hustru Anne och den vuxne sonen Henrik, från ett tidigare äktenskap. 
Vi får också nöjet att bekanta oss med husan Petra (Harriet Andersson) som jobbar för familjen och inget hellre vill än att gifta sig uppåt.

Allting ställs på sin spets när advokaten avlägger ett nattligt besök hos sin före detta, en skådespelerska vid namn Desireé som redan har en sanslöst svartsjuk och gift greve som älskare. Grevens fru råkar vara väninna med den förstnämndes unga dito vilket ställer till det. Inte minst då båda sällskapen plötsligt av den bedårande skådespelerskans mor blir bjudna ut till Herrgården en helg.

Det påminner som sagt om en buskis, fast långt ifrån nutida Stefan och Krister-fars. Filmen innehåller kanske inga direkta slapstick-lustigheter eller försöker vara sådär hysteriskt rolig, som ändå mycket underhållande och det lyckas den med. Dessutom döljer sig ett antal vassa poänger och antydningar om rejält starka känslor bakom de överdådiga kostymerna och under den hårt av elegant humor polerade ytan och skrapar man på den, hittar man en hel del mer än bara Harriet Andersons svängande rumpa.

Överhuvudtaget framställs till en början kvinnorna, vilka för övrigt alla spelar sina roller väldigt väl, som kurviga förförerskor alternativt naiva och oskyldiga flickor, vilket inte var helt unikt i 50-talsfilmen, men med den stora skillnaden här att hon snabbt övergår från att vara bara objektet till att bli den kloka och intrigerande figuren medan mannen får bära fåfängans liksom våpets ok.

Det är med ett brett leende jag till exempel hör Jarl Kulles greve Malcolm tjattra på om alla dueller han har varit med i, med en hel massa möjliga och omöjliga vapen, samtidigt som min blick dröjer sig kvar på hans extremt välansade tangorabatt som slagit rot på överläppen. Det är humor det.

Denna på vissa sätt rätt slätstrukna, men mysiga och mycket skickligt utförda sommarnattsfars har förutom visst djup i berättelsen även väldigt snygga kameraåkningar (av Gunnar Fischer) som bör nämnas. Bergman kunde film och skulle senare komma att visa prov på hur väl han behärskade ångest, men även detta -att bringa må-braig trivsel till publik och åskådare var han sannerligen också en mästare på.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Pseudosum
Sommarnatten vann i Cannes 1955, och gjorde både sin upphovsman och SF rika och glada. Priset gav Bergman möjligheten att göra Det sjunde inseglet - och skriva filmhistoria. 
Men Sommarnattens leende är sevärd i sin egen rätt. En karusell i pastell, med parasoller, mamelucker, speldosor, mustascher, lusthus och dueller. Shakespeare flirtar med Glada änkan i det svenska 1800-talet. Filmen är sexig och rolig, tack vare den exakta tonträffen hos Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand, Naima Wifstrand och Jarl "Bajs" Kulle: 
- Rör någon min älskarinna blir jag en tiger!
Anders Falun
Men det som hindrar den ifrån att vara en Femina är som Danne skriver : den tappar fart MOt slutet
Anders Falun
En av svensk films absoluta höjdpunkter och början på Bergmans framgångar som internationell filmskapare. 
Dialogen och skådespeleriet är knivskarpt och mycket underhållande . Filmen är en kompott av kammarspel och fars något som ger den en form av unik berättelse inom svensk filmhistoria .  
Skådespelarna är riktigt bra och triangelscenen mellan Kulle, Björnstrand och Dahalbeck är välskriven och skarp. 
Björnstrand briljerar i en av sina större roller för Bergman
Visa fler (3)

Veckans populära filmer

Visa fler