Somewhere (2010)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Johnny Marco är en skandalomsusad framgångsrik skådespelare som bor på Hollywoods legendariska Chateau Marmont Hotel och lever ett liv i överflöd. Hans dagar består av ett töcken av drinkar, tjejer, snabba bilar och fjäskande fans. I Johnnys självupptagna värld ryms bara han själv – något som ställs på ända när hans elvaåriga dotter Cleo oväntat dyker upp och får honom att börja omvärdera sitt hårda liv.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: SOMEWHERE

Vackert och småsorgligt
När Sofia Coppola släpper sin fjärde film är förväntningarna skyhöga och faktum är att filmen redan hyllats och vunnit pris i Venedig. Men synar man filmen är den lite väl lik andra indiefilmer på samma tema och lever möjligtvis på sin smått överskattade regissör. Men dålig är den absolut inte, och sevärd för de som uppskattar Coppolas stil.

Stephen Dorff (i sin första nämnvärda film på cirka tio år) spelar Johnny Marco, en Hollywoodstjärna med identitetskris som bedövar sin ångest och tristess med alkohol och sex. Vändningen kommer när han tvingas ta hand om sin 11-åriga dotter Cleo (Elle Fanning) och inser att han slösat bort sitt liv.

Ja, storyn bjuder kanske inte på några överraskningar. Temat med föräldern som tvingas ta ansvar och finner sig själv i och med en nyupptagen kontakt med sitt barn användes senast i "The Boys Are Back" och har gjorts oräkneligt antal gånger tidigare. Twisten i "Somewhere" är att den tar plats i Hollywood och blir en slags upplärning i hur man inte uppfostrar sitt barn i kombination med den filmstjärnesatir som glimtade förbi i Coppolas "Lost in Translation".

Coppola levererar en tyst, lågmäld historia där dialogen är sparsmakad och scener får tala för sig själva. Det är befriande med en film som faktiskt tillåter publiken att tänka och känna själv utan att hoppa mellan händelser i MTV-tempo men efter ett tag blir det lite torrt och saknaden av känslor växer sig större ju längre filmen går. Filmen pendlar mellan lagom och för lite.

Johnny är en sympatisk men menlös människa som glider fram i livet likt en problembefriad tonåring. Han är snäll men tanklös och det är djupt tragiskt hur det krävs en 11-åring för att få honom att inse sina brister. Det är eftertänksamt men lite väl otydligt, som om Coppola bestämt sig för att göra filmen så anti-Hollywood som möjligt. Problemet är att de förtryckta känslorna förblir förtryckta och försvinner i tomma blickar och gester, och en del övertydliga metaforer. Det blir aldrig så gripande som man vill att det ska bli.

Coppola lyckas bäst när hon skapar absurt komiska situationer och drar ut på dem så pass att man inser allvaret och det smärtsamma i dem. Som när Dorff uppvaktas av två inlevelselösa strippor med fåniga strippstångsrutiner kompletta med varierande uniformer eller när han utan klagomål överges av ett makeupteam som täckt hela hans huvud med vax. Johnny är ständigt omgiven av gapiga filmmänniskor men är ändå ensam i en ytlig, opersonlig värld.

Filmens starkaste kort är skådespelarna. Dorff kan förhoppningsvis göra en Mickey Rourke och helt ta sig ur B-filmsträsket med den här starka rollprestationen, kanske t o m knipa en Oscarnominering. Fanning visar storasyster Dakota var skåpet ska stå med en oemotståndligt charmig insats som närmast kan liknas en ung Drew Barrymore. Efter redan tio år i branschen är ett ordentligt genombrott både givet och på sin plats. Att Chris Pontius ("Jackass") gör en förvånansvärt fin och trovärdig biroll som Dorffs sidekick kan ses som kuriosa.

"Somewhere" är ingen dålig film men lite för enkel och lättglömd för att komma ifrån en så pass hyllad och hypad regissör. Folk med dåligt tålamod bör hålla sig borta men för de som är ute efter ett vackert, småsorgligt drama med fint skådespeleri och lite dialog är den absolut sevärd. Och en comeback för barnstjärnan Stephen Dorff bör absolut uppmuntras.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Anders Falun
Melankoli som får ta tid och där inledande scenen säger det mesta om vad som kan förväntas av filmen.  Dorff är underskattad och syns allt mer sällan i några intressanta roller.... ?
Ljusbus
Schysst stämning i filmen, älskar Coppolas teknik med de långa scenerna, vackert är det också. Tycker däremot filmen i sig inte griper tag i mig på något speciellt sett, så en trea får den nöja sig med.
Stoffe B
Har tänkt på denna från och till några ggr sen jag såg den för ett par veckor sedan! Får nog se om den snart, tror 3 av 5 var för lågt betyg.
Visa fler (21)

Veckans populära filmer

Visa fler