Open Windows 2014

Om det är något regissören Nacho Vigalando ogillar så är det att göra det lätt för sig. Hans långfilmsdebut ”Timecrimes” tog sig an science fiction och tidsresor på ett helt nytt sätt och ”Extraterrestrial” skildrade utomjordiska invasioner som aldrig tidigare. Hans första engelskspråkiga film är en mer jordnära men inte mindre extraordinär, Hitchcock-doftande high tech-thriller.

Banbrytande är den redan i sitt format då den uteslutit vanliga filmkameror utan helt skildras ur huvudpersonens dator där diverse internetfönster, webbkameror och övervakningsvideos skildrar händelseförloppet. Det kan låta störande och inledningsvis är det aningen frustrerande men så snart berättelsen vrider upp tempot så köper man konceptet.

Elijah Wood spelar en nörden Nick som vunnit en middag med sin favoritskådespelerska, omtalade stjärnan Jill (Sasha Grey). Väntande på sitt hotellrum får Nick ett samtal från en främling som först utger sig för att jobba för Jill men snart snärjer in Nick i ett farligt spel som involverar såväl misshandel, kidnappning, utpressning och mord.

Det lönar sig att inte se trailern till denna då den avslöjar lite för mycket. Men även med denna information lagrad så är det en ordentlig åktur med fler vändningar och twistar du kan räkna. Det är stundtals nagelbitarspänning på hög nivå och även för den mest luttrade filmveteranen så är det inte helt självklart att klura ut upplösningen.

Men liksom många filmer av denna typ (”Phone Booth”, ”Eagle Eye”, ”ATM”, etc.) så offras mycket av trovärdigheten för spänningens skull. Den är som bäst när den endast vagt andas den mystik som uppkommer till den okände rösten på andra sidan. Men nästan lika ofta trasslar den in sig i en handfull sidointriger och det blir nästan lika rörigt som med alla fönster som trängs på datorskärmen.

Mitt i det rasande tempot blir det även en överfylld bägare av diverse datortekniska detaljer som datoranvändare på amatörnivå lär ha svårt att hänga med (undertecknad inkluderad). Det blir från och till distraherande och, ja, lite för nördigt. Ambitionsnivån är hög men det blir en ojämn dragkamp mellan mer traditionell Hitchcock-thriller och modern high tech-rulle, där förstnämnda är klart överlägsen.

Wood (som med denna och den i formatet liknande ”Maniac” tagit några rejäla hobbitkliv från Frodo) fungera utmärkt som den här typen av fjant-i-fara och Grey (som även hon gått långt, fast från porr) är hyfsad som livstrött kändis. Tyvärr hamnar även deras karaktärsutvecklingar långt i skuggan till förmån för effektsökeri, trots en någorlunda genuin ansats att runda av med en rar punchline.

Vigalondo får gärna utmana industrin med nya, inspirerade sätt att skapa film på. Och om något är detta adrenalininjicerad underhållning med ett tempo som heter duga. Men nästa gång önskar jag mer fokus substans och mindre på format.