Mot södern (2006)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
70-talet lider mot sitt slut och på den soldränkta ön Haiti tillbringar utländska turister sina semestrar i skuggan av palmerna vid strandhotellen. Brenda, Ellen och Sue är några av dem. De tre nordamerikanska kvinnorna har sökt sig till ön för att flirta, slappna av och ta en paus från sina färglösa arbeten och äktenskap. Kvinnorna finner vad de söker i den gåtfulle, betagande Legba, en lokalbo som upplåter sin tid och kropp till västerländska kvinnors behov. Snart fångas Brenda, Ellen och Legba i ett pågående triangeldrama, vars kärna av passion kommer att leda kvinnorna från turistens begränsade tillvaro, och öppna deras ögon för den fattigdom och det våld som präglar Haiti under Jean-Claude "Baby Doc" Duvaliers ökända regim.
Visa hela synopsis

VISA 1 ALTERNATIV

DÖLJ ALTERNATIV

Betyg
Läs recension
2.9 av 11 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MOT SöDERN

För många ingredienser

Mycket generaliserande skulle man kunna säga att det finns två typer av filmer som gör sin publik förvirrad. Dels är det filmer som leker med sina åskådare genom sina mer eller mindre abstrakta inslag, dels är det filmer som till följd av sin brist på genomarbetning upplevs som mycket röriga och svårförståeliga av sina tittare. Den förra gruppen brukar vara en fröjd för ögat och sinnet, medan den senare endast väcker irritation. Tyvärr ger stora delar av ”Mot södern” upphov till just denna känsla.  

Det är i slutet av 70-talet och den drygt fyrtioåriga Brenda (jag nämner åldern då den är viktig i detta sammanhang) återvänder till ett turistparadis på Haiti i hopp om att få träffa den unge man, Legba, som hon förälskade sig i när hon besökte platsen några år tidigare. Hon har sett fram emot detta möte och blir därför ganska sur då hon upptäcker att Legba nu istället riktar sin uppmärksamhet mot Ellen, som likt alla de övriga medelålders kvinnorna som verkar översvämma denna turistort, rest till Haiti för att ägna dagarna åt att ligga i solen och förtära drinkar och nätterna åt att ha avgiftsbelagd sex med män som förmodligen är jämngamla med deras söner.  

Jag tror att Laurent Cantets tanke har varit att skildra ett triangeldrama respektive en historia om en omöjlig kärlek mellan två människor som är så olika som de nu bara kan bli. Eller kanske att belysa sexturismen från ett annat perspektiv än vad brukligt är, genom att denna gång låta kvinnan och mannen byta plats. Eller att visa på hur västvärldens pengar och välstånd förstör resten av världen. Eller så hade regissören helt enkelt hörsammat den från flera håll riktade kritiken om att det idag finns för få kvinnliga och intressanta karaktärer på den vita duken och av denna anledning bestämt sig för att skapa ett drama med inte bara en utan tre kvinnor. Däremot vet jag inte om dessa porträtt kan kallas för intressanta, men de är mycket äldre än vad den genomsnittliga kvinnliga rollfiguren brukar vara i filmens värld och de befinner sig precis i dramats mitt och inte någonstans i periferin, som annars är vanligt.

Och det är just här som vi finner det största problemet med denna film. Närmare bestämt att Cantet inte har nöjt sig med ett av de ovan nämnda teman, vilket han borde ha gjort, utan har istället försökt att pressa in samtliga på en gång, något som endast har resulterat i en rörig film. Inte på så vis att den är svår att följa, utan för att man som åskådare aldrig får veta vad det egentligen är som regissören vill säga oss. Är det till exempel meningen att vi skall tycka synd om dessa medelålders kvinnor för att de lider en sådan brist på känslomässig närhet från jämnåriga partners att de ser sig själva tvingade att uppsöka hälften så gamla män och betala dessa för att få uppleva lite uppskattning? Eller är tanken att vi istället skall betrakta dessa som desperata snuskgummor? I och för sig måste man kanske inte alltid tycka något, men i ”Mot södern” berör regissören gång på gång viktiga ämnen, som absolut inte förtjänar att mixas ihop i en och samma film utan som borde få var sin att få utvecklas i.

För övrigt är filmen sevärd för dem som tycker om dramer med teatraliska inslag och melankolisk musik. Nej, riktigt så illa är det inte. För filmen blir intressant med jämna mellanrum, särskilt vid de tillfällen då berättandet av handlingen avbryts med att huvudkaraktärerna talar rakt in i kameran, om sig själva och om sin bakgrund. Just detta brukar vara en mycket effektiv metod om man som filmskapare vill bryta barriären mellan åskådaren och filmen för att den förra skall känna en större närhet till den senare. Så gäller även här. För det var endast vid dessa moment som jag kunde känna någon form av sympati för de inblandade. Under resten av filmen satt jag och funderade över vilka bra filmer som Cantet kunde ha gjort om han inte hade envisats med att filma efter strategin ”allt i ett”.

Katarina Michnik Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler