Mannen som visste för mycket (1956)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Nyinspelning av filmen från 1934: Ben och Jo MacKenna är vanliga amerikaner på semester i Marocko med sonen Hank. Efter att en fransk spion dör i Bens armar på marknaden i Marrakech upptäcker paret att Hank har kidnappats och förts till England. Paret fångas i en mardröm av internationellt spionage, avrättningar och terror. Deras liv står på spel när de närmar sig sanningen och det dramatiska avgörandet i Londons Royal Albert Hall.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MANNEN SOM VISSTE FöR MYCKET

Hitchcock kan bygga spänning som ingen annan
"Mannen som visste för mycket" från 1956 är en välarbetad Hitchcockfilm där allt är genomtänkt och utstuderat för att hålla publiken i spänning.  Detta är en remake av hans egen film från 1934  -  och den är bättre. Hitchcock förklarade en gång att den första versionen var gjord av en begåvad amatör medan den andra versionen var gjord av en yrkesman.
Det är svårt att jämföra Hitchcock med andra filmskapare. På något sätt blir det alltid att man jämför Hitchcock med Hitchcock. Kanske för att han skapade sin egen stil och alltid låg i  framkant för filmskapande. 

Filmen handlar om, precis vad titeln säger, en helt vanlig, All-American man på besök i Marrakesh med sin fru och son. Han får ta del av information som han inte borde. Det leder till att hans son blir kidnappad och han vet inte vem han kan lita på. 

Manuset är välskrivet och känns underhållande och lätt att följa. Hitchcock har en förmåga att hela tiden försäkra sig om att publiken vet vad som pågår så att de kan känna spänningen och paniken när den byggs. Som vanligt tar han en undre värld och mord till intet ont anande människor som lever helt vanliga liv och är helt ovana att hantera denna typ av kriminalitet.

Hitchcock låter James Stewart spela rollen som den tystlåtne läkaren som bara vill visa Marrakesh för sin son. Stewart passar bra i rollen och spelar den bra. Doris Day spelar hans fru som varit sångerska innan hon blev hemmafru. Doris Day är charmig i sin roll men inte fullt lika intressant. Hela familjen känns ganska typisk amerikansk, sedd ur ett Europeiskt perspektiv, glada och välklädda med vita tänder. Doris Day sjunger "Que Sera Sera" i filmen och argumenterade länge med Hitchcock om sången eftersom det inte var något hon ville sjunga. Ironiskt nog blev det, minst sagt, en hit efter filmen. 

Vad man slås av mest är kanske hur väl Hitchcock kan bygga spänning. Redan efter titelscenen ser vi cymbaler i en orkester och en text lyder något i stil med: ”Hur cymbaler förändrar ödet för en amerikansk familj”. Redan från allra första början vet vi vad vi väntar på. Men innan vi återvänder till cymbalerna i London är det en hel del som måste utspela sig. I slutet av filmen, just innan ambassadören ska skjutas, sker en lång scen helt utan dialog som håller publiken på helspänn.

Antagonisten är brutal och hänsynslös men inte alla på hans sida är fullt så hänsynslösa. En kvinna finner lite empati i sitt hjärta och ser till att familjen kan återförenas igen. Det är genialiskt hur Hitchcock konstruerar en scen där hela familjen deltar i sin egen återförening. Alla gör sin del. Något som inte fungerade lika bra i den första versionen av filmen. 

På slutet kliver familjen in bland vänner som är helt oinvigda och undrar varför den lilla familjen betett sig så konstigt de senaste timmarna. Typiskt Hitchcock. 
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
evert
Delar av den var lite märkliga, men den var väldigt spännande hela filmen så jag är mycket imponerad och delar ut en femma.
grillchirre
Vilket abrupt och lustigt slut. Det var väl det som stack ut mest av allt, men  helt klart en stabil film rakt igenom. Stark 3/5.
Visa fler (3)

Relaterade filmer