Notorious (1946)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Alicia Huberman (Ingrid Bergman) är dotter till en amerikansk nazistspion som döms till 20 års fängelse för förräderi. På kvällen efter rättegången möter hon en amerikansk agent, T.R. Devlin (Cary Grant). Som botgöring för sin fars gärningar ber han henne att på uppdrag av den amerikanska regeringen bege sig till Rio de Janeiro för att spionera på sin fars nazistvänner.

Alicia är med sina kontakter den perfekta personen för uppdraget då hennes fars vänner litar på hennes sympatisering med dem. Problemen uppstår då Alicia förälskar sig i Devlin, som är hennes kontaktperson. Även han faller för den vackra amerikanskan. Plötsligt riskerar de att sätta hela uppdraget på spel. Än värre blir det när Devlins chef föreslår att Alicia skall gifta sig med en av de högt uppsatta nazisterna för att på så sätt ha ännu lättare att komma åt topphemlig information...
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: NOTORIOUS

Komplex thriller med flera nivåer
En av Hitchcocks bästa och mest spännande filmer, som fortfarande håller måttet efter nästan 70 år.
Ingrid Bergman spelar Alicia Huberman, vars tyske far just har dömts för förräderi mot USA under andra världskriget. Hon tar till alkohol och män för att dämpa sin sorg över vad fadern gjort. På en av sina spritfyllda fester får Alicia upp ögonen för en mörk främling. Han presenterar sig som T. R. Devlin. Det visar sig att Devlin, spelad av Cary Grant, jobbar för underrättelsetjänsten. Han vill att Alicia tar sig an ett spionuppdrag i Rio de Janeiro. Alicia, som inte har någonting att förlora och som vill lämna USA där hon blir förföljd av både polis och media, låter sig övertalas att följa med Devlin.

De båda inleder dessutom en romans, även om Alicia ständigt tvivlar på att Devlin verkligen älskar henne. Devlin blir än mer distanserad när Alicias uppdrag står klart – hon ska nästla sig in hos Alexander Sebastian, en gammal vän till Alicias far som dessutom en gång varit djupt förälskad i henne. Hans känslor väcks på nytt när de träffas i Rio, och snart har han friat. Samtidigt som Alicia bit för bit får reda på vilka planer Sebastian och hans kumpaner har, växer misstankarna mot henne från både Sebastian och Devlin.

Filmens handling bygger på två parallella med ändå tydligt skilda skeenden. Det ytligaste är själva spionhistorien – vad sysslar Sebastian och hans gäng med, och ska Alicia lyckas avslöja dem? Det andra är kärlekstriangeln mellan Devlin, Alicia och Sebastian – älskar Devlin Alicia, kommer Alicia någonsin att kunna ta sig ur äktenskapet med Sebastian med livet i behåll, och kommer Sebastians avundsjuka förhindra ett lyckligt slut för Devlin och Alicia?

Det är när dessa två teman kombineras som filmens särskilda spänning och stämning skapas, och ger historien och dess karaktärer en komplexitet utöver det vanliga. Huruvida filmen kan klassas som film noir eller ej kan diskuteras, och har diskuterats. Hur som helst så använder den sig av en tydlig noirestetik med skuggor och kontraster i närmast expressionistiskt manér, vilket gör att filmen får ett elegant och stiligt utseende som passar både Ingrid Bergman och Cary Grant i all deras stjärnglans. Det gör även att thrillerelementen i filmen lyfts fram. För även om filmens tempo är lugnt så finns där ständigt en spänning lurandes.

Spänningen accentueras genom karaktärernas tvetydiga motivation. Karaktärerna ges en komplexitet genom sina oklara ståndpunkter. Vilken sida står Alicia egentligen på? Vad känner Devlin egentligen för henne? Är Sebastians kärlek stark nog för att han ska tro på Alicia när hon säger att Devlin bara är en vän? Ytterligare ett element som bygger på kontraster är centralt i filmens skapande av spänning. Många scener bygger på att tittaren vet något som huvudkaraktärerna inte vet. Vi vet till exempel att Sebastian inte är långt därifrån när Devlin och Alicia bryter sig in i hans vinkällare för att undersöka några mystiska vinflaskor. Och vi vet att Alicia inte alls varken är sjuk eller bakfull som Devlin tror, utan att hon håller på att bli förgiftad. Därför blir de scenerna nästan outhärdligt spännande. Alla dessa berättartekniska kontraster balanseras snyggt och stilfullt mot varandra för att skapa en av Hitchcocks mest tilltalande och lättillgängliga thrillers.

Sist men inte minst så går det inte att skriva om ”Kvinna – spion” utan att nämna det som filmen kanske är mest känd för, nämligen kyssen. 1946, då filmen spelades in, var Hollywoods censur fortfarande stark, och det fanns hårda restriktioner för vad som fick visas på vita duken. Gifta par fick till exempel inte visas sova i samma säng, och en kyss fick inte vara längre än i tre sekunder. I ”Kvinna – spion” lyckades Hitchcock trots det att få kyssen mellan Devlin och Alicia att vara i två och en halv minut. Det gjorde han genom att avbryta kyssen var tredje sekund med några ord eller ömt kel. Så även om deras läppar aldrig rör varandra i mer än tre sekunder i taget, så pågår den faktiska kyssen betydligt längre än så. Smart, Hitch!

Emma Borneland
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Snake
Den mest överskattade Hitchcock-filmen av dem alla.
adamovitch
Härligt spännande film med en intrig som är perfekt för mästaren Hitchcock. Ingrid Bergman var ju klart bäst, hon lyste från första till sista rutan.  Jag upplevde Grant lite träaktig i början av filmen, men han  växte snabbt och hade fint samspel med Bergman.  Rains gjorde en lysande biroll också. Lustigt nog är detta den enda Hitchcok film jag sett utan våld, men en av de mest spännande. Stabil fyra.
David Brent
edit: Rains inte Reins
Visa fler (14)

Veckans populära filmer

Visa fler