Ingrid Bergman spelar Alicia Huberman, vars tyske far just har dömts för
förräderi mot USA under andra världskriget. Hon tar till alkohol och
män för att dämpa sin sorg över vad fadern gjort. På en av sina
spritfyllda fester får Alicia upp ögonen för en mörk främling. Han
presenterar sig som T. R. Devlin. Det visar sig att Devlin, spelad av
Cary Grant, jobbar för underrättelsetjänsten. Han vill att Alicia tar
sig an ett spionuppdrag i Rio de Janeiro. Alicia, som inte har någonting
att förlora och som vill lämna USA där hon blir förföljd av både polis
och media, låter sig övertalas att följa med Devlin.
De båda
inleder dessutom en romans, även om Alicia ständigt tvivlar på att
Devlin verkligen älskar henne. Devlin blir än mer distanserad när
Alicias uppdrag står klart – hon ska nästla sig in hos Alexander
Sebastian, en gammal vän till Alicias far som dessutom en gång varit
djupt förälskad i henne. Hans känslor väcks på nytt när de träffas i
Rio, och snart har han friat. Samtidigt som Alicia bit för bit får reda
på vilka planer Sebastian och hans kumpaner har, växer misstankarna mot
henne från både Sebastian och Devlin.
Filmens handling bygger på
två parallella med ändå tydligt skilda skeenden. Det ytligaste är själva
spionhistorien – vad sysslar Sebastian och hans gäng med, och ska
Alicia lyckas avslöja dem? Det andra är kärlekstriangeln mellan Devlin,
Alicia och Sebastian – älskar Devlin Alicia, kommer Alicia någonsin att
kunna ta sig ur äktenskapet med Sebastian med livet i behåll, och kommer
Sebastians avundsjuka förhindra ett lyckligt slut för Devlin och
Alicia?
Det är när dessa två teman kombineras som filmens
särskilda spänning och stämning skapas, och ger historien och dess
karaktärer en komplexitet utöver det vanliga. Huruvida filmen kan
klassas som film noir eller ej kan diskuteras, och har diskuterats. Hur
som helst så använder den sig av en tydlig noirestetik med skuggor och
kontraster i närmast expressionistiskt manér, vilket gör att filmen får
ett elegant och stiligt utseende som passar både Ingrid Bergman och Cary
Grant i all deras stjärnglans. Det gör även att thrillerelementen i
filmen lyfts fram. För även om filmens tempo är lugnt så finns där
ständigt en spänning lurandes.
Spänningen accentueras genom
karaktärernas tvetydiga motivation. Karaktärerna ges en komplexitet
genom sina oklara ståndpunkter. Vilken sida står Alicia egentligen på?
Vad känner Devlin egentligen för henne? Är Sebastians kärlek stark nog
för att han ska tro på Alicia när hon säger att Devlin bara är en vän?
Ytterligare ett element som bygger på kontraster är centralt i filmens
skapande av spänning. Många scener bygger på att tittaren vet något som
huvudkaraktärerna inte vet. Vi vet till exempel att Sebastian inte är
långt därifrån när Devlin och Alicia bryter sig in i hans vinkällare för
att undersöka några mystiska vinflaskor. Och vi vet att Alicia inte
alls varken är sjuk eller bakfull som Devlin tror, utan att hon håller
på att bli förgiftad. Därför blir de scenerna nästan outhärdligt
spännande. Alla dessa berättartekniska kontraster balanseras snyggt och
stilfullt mot varandra för att skapa en av Hitchcocks mest tilltalande
och lättillgängliga thrillers.
Sist men inte minst så går det
inte att skriva om ”Kvinna – spion” utan att nämna det som filmen kanske
är mest känd för, nämligen kyssen. 1946, då filmen spelades in, var
Hollywoods censur fortfarande stark, och det fanns hårda restriktioner
för vad som fick visas på vita duken. Gifta par fick till exempel inte
visas sova i samma säng, och en kyss fick inte vara längre än i tre
sekunder. I ”Kvinna – spion” lyckades Hitchcock trots det att få kyssen
mellan Devlin och Alicia att vara i två och en halv minut. Det gjorde
han genom att avbryta kyssen var tredje sekund med några ord eller ömt
kel. Så även om deras läppar aldrig rör varandra i mer än tre sekunder i
taget, så pågår den faktiska kyssen betydligt längre än så. Smart,
Hitch!
Emma Borneland