Indiana Jones och det sista korståget 1989

Efter ett mindre lyckat andra äventyr med Indiana Jones (”De fördömdas tempel”) så insåg Steven Spielberg lyckligtvis att han var tvungen att återgå till stämningen och matinétonen i ”Jakten på den försvunna skatten”. Han hade även den utmärkta smaken att casta självaste James Bond – Sean Connery – som Indys pappa. En detalj som lyfter ”Det sista korståget” ett snäpp över andra uppföljare och treor.

Inledningen ger oss en ung Indy (River Phoenix) som under ett scoutäventyr finner både sin ikoniska hatt och piska samt utvecklar sin fobi för ormar. Klipp till Jones i Harrison Fords uppenbarelse, då han måste söka efter sin far som försvunnit i sökandet efter Den Heliga Graalen. Ett nytt äventyr med zeppelinare, nazister och arméer av råttor kan börja!

Det är ett ganska typiskt matinéäventyr med ledtrådssökande på bibliotek, utforskande av skelettfyllda grottor och undergångar samt dråplig humor av typen Indy kastar ut en skurk från en zeppelinare och ger förklaringen ”No ticket” till chockade medpassagerare. Vad som utmärker den är den förträffliga Connery och dennes klockrena kemi med Ford.

Skotten med pondus stjäl inte oväntat varje bild han är med i och förvandlar Jones Senior till något mer än en vimsig gubbe, speciellt i de mer dramatiskt betonade scenerna där man utforskar deras son-och-far-relation. Men han har framför allt aldrig varit roligare och filmen börjar leva på riktigt när han gör entré. Det är få som kan jaga duvor med paraply och ändå behålla all värdighet.

Själva filmen undviker tacksamt nog föregående installations många misstag. Här finns en ordentlig story mellan de välgjorda och underhållande jaktscenerna, som utnyttjar allt från båtar till pansarvagnar. Det är stundtals utdraget och filmen är några minuter för lång men tempot är tillräckligt högt för att man aldrig ska bli uttråkad.

Vi slipper också en hysterisk kvinna i sammanhanget även om Alison Doodys tyska konstprofessor (med en twist) förblir aningen anonym i sammanhanget. Hon har den perfekta looken för en elegant femme fatale från valfri film noir men hennes rätt onödiga kärleksaffär med titelhjälten ger känslan av en James Bond-wannabe.

Men för att vara det vanligtvis omöjliga nummer tre i filmserien så är den utmärkt underhållning och troligen så nära originalfilmens fullträff man kan komma. Hade vi bara sluppit ”Kristalldödsskallens rike” så hade detta kunnat vara en värdig avslutning på en episk filmtrilogi.