In Bruges 2008

Turismen i Belgien är mest inriktad på Bryssel, chokladen och den där lilla pissande ungen. Om fler kommer att vilja resa till Brygge efter att ha sett ”In Bruges” är oklart, speciellt eftersom temat är ond bråd död, men oj vilket kul ställe det verkar vara om man ser bortom de vackra husen som är byggda kring en flod.

Regissören Martin McDonagh har skapat en spännande intrig som ofta hoppar mellan chockerande våld och skön humor. Vi får i inledningen möta lönnmördatren Ray (Colin Farrell) som under sitt första jobb råkar mörda en ung pojke av misstag. För att hantera situationen skickas han och hans äldre och mer erfarne kollega Ken (Brendan Gleeson) till den lugna belgiska staden Brygge för invänta instruktioner från sin svärande och allmänt hyperaktiva chef Harry (Ralph Fiennes). Ken njuter av staden medan Ray drar sig tillbaka och känner stor skuld över att ha dödat pojken, men möter senare kärlen i Chloë (Clémence Poésy), en drogdealare som extraknäcker som en produktionsassistent. För att inte avslöja för mycket kan man säga att deras relation råkar sätta i gång ett händelseförlopp som hela tiden överraskar tittaren.

”In Bruges” är något så kul som en brittisk deckare som faktiskt känns riktigt fräsch. Efter att Guy Ritchie skapat något av den moderna ganstergenren och gjort den till cool på sitt eget sätt, hittar Martin McDonagh här en sällsynt ton som både kan klassas som störtskön, eftertänksam, våldsam och väldigt, väldigt rolig. Hela filmen är också ett mycket smart kärleksbrev till Nicolas Roegs ”Don’t look now” med flera blinkningar till den filmens handling.

Men det som lyfter ”In Bruges” uppåt skyarna är framför allt dess skådespelare. Brendan Gleeson är strålande som erfaren och sliten lönnmördare och Colin Farrell tonar ned sin värsta machotakter i den egentliga huvudrollen. Bäst av alla är dock ingen tvekan Ralph Fiennes som här visar hur man porträtterar en galning på bästa sätt. Hans sätt att prata, hans gester och inte minst totalt utflippade ögon är skådespel när det är som allra bäst.

Räcker det inte med att njuta av denna manliga trio kan man ägna sig åt att gissa åt vilket håll handlingen rör sig åt. Detta är nämligen en film som är väldigt oförutsägbar utan att kasta skumma lösningar i sista minuten som en viss M. Night Shyamalan. Slutet är i stället smått genialiskt i sin öppenhet och enkelhet.

Därför känns det helt rätt att rekommendera ”In Bruges” som en skön film att njuta av i vintermörkret. Och inte minst som en fantastisk reklam för Brygge, för trots att bilderna oftast är rödfärgade av blod är det en väldigt snygg gestaltning av en stad som förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet som en pissande snorunge.