Hopp (2011)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Fred är en arbetslös slöfock som råkar köra på Påskharen och blir tvungen att ta hand om honom medan han återhämtar sig. Medan Fred kämpar med att ha världens värsta gäst boende hos sig, lär de sig båda vad som krävs för att bli vuxen.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: HOPP

Löskokt för de allra minsta
En steroidpumpad julfilm fast till påsk, standardiserade skämt och karaktärer, ett fniss här, åtta gäspningar där? Både datoranimerat och live action, säger du? Det bästa av två världar? Jaså, inte det? Önskar du istället att påsken redan var över? Aj då.

Påskharen, denna ganska bisarra och vid en första anblick minst lika ologiska motsvarighet till jultomten, har sitt ursprung i Tyskland men är stor i USA, där den i tid och otid figurerar i både populärkulturella och superkommersiella sammanhang. Hos oss inskränker sig väl dess betydelse i de flesta fall till att vid påsk ge form åt allehanda chokladprodukter; jag kan i all fall inte minnas att påskharen spelade någon viktig roll i min uppväxt, annat än som något vagt, perifert, kanske till och med lite hotande... En gigantisk hare som ger ut godis? Vad är baktanken? Men det där kan också vara en efterhandskonstruktion och en Donnie Darko-skada.

I amerikanska "Hop", kreativt översatt på svenska till "Hopp", spelar i alla fall påskharens son H. B huvudrollen. Han vill inte ta över sin pappas rörelse och axla dennes prestigefyllda, ja, mantel, utan hellre fullfölja sina drömmar att bli rock'n'roll-trummis i Hollywood. Efter att ha flytt dit hamnar han i sällskap med den arbetslöse slackern Fred O'Hare (notera efternamnet, det är så det jobbas i den här filmen) som är i desperat behov av att skaffa ett jobb och alls inte särskilt pigg på att dela bostad med den talande och ganska snusförnuftige gnagaren. Tillsammans ska nu dessa två, det blir tydligt oerhört fort, forma en vänskap mot alla odds och lära sig av varandra att bli vuxna och ansvarstagande.

Samtidigt hotar en trehövdad elitstyrka utsänd av pappa påskharen - De Rosa Baskrarna - att hitta och föra hem H. B igen, och Freds chanser att hitta ett jobb och vinna sin egen pappas respekt (snark) försvåras av alla diverse tokigheter som duon hamnar i. Och hemma i Påskönsfabriken planerar förste förman Carlos, en sociopatisk kyckling med ett sorts missriktat Oidipuskomplex, att göra revolution och ta över hela konkarongen. Han är lite rolig, men måste han som enda skurkaktige karaktär i hela filmen tala med latinamerikansk accent? Kan vi inte bara, i alla fall ibland, försöka att förskjuta de etniska stereotyperna en liten, liten tiondels centimeter? Mixa upp det lite?

Trettiosjuårige James Marsden ser fortfarande ut som om han precis har klivit ur en amerikansk High School Yearbook där han fått pris för "Best Jock", och kan därför tydligen fortfarande castas i roller som efterfrågar en tjugofemåring. Han gör väl här sitt bästa med att agera mot tennisbollar och annat ("Hop" blandar alltså live action-skådespeleri med datoranimationer) men blir med sina tokroliga gester och stendumma uppsyn ganska omgående uttröttande. Nu hör det till saken att pressvisningen var dubbad till svenska; jag kan utan problem föreställa mig att originalversionen - där till exempel superkomikern Russel Brand gör H.B:s röst - skulle kunna tjäna in ett något högre betyg. Jag menar, Hugh Laurie eller Tommy Körberg, liksom?

Det är ju svårt att göra antaganden om vad ett barn skulle tycka om denna grälla och sockersöta soppa - jag kan i så fall bara uttala mig domen hos ett abnormt brådmoget och patologiskt cyniskt barn - men att döma av reaktionerna hos de ungefär fyrahundratusen ungar som jag delade biosalongen med så uppfattades "Hopp" som smårolig; det var inte precis så att de låg dubbelvikta av skratt. Oftare hände det att de medföljande vuxna fnissade och utbytte menande blickar med varandra apropå någon lättköpt referens som filmskaparna känt sig nödgade att slänga in för föräldrarnas skull. Man skojar till exempel vid ett tillfälle till det apropå kopplingen mellan Playboy och kaniner. HA-HA-HA!!!...Aeee.

"Hopp" har ett par roliga repliker och kommer säkerligen inte vad gäller påsktemat att övertrumfas av någon annan film i år - det är påsk i varenda bildruta, ägg och godis och harar och kycklingar och pastellfärger, en sjundedel kunde vara nog - men lär också snabbt falla i glömska när nästa animerade barnmålgruppsfilm går upp på biograferna.

Är man över sju år gammal och ändå har svåra cravings efter en skildring av hur en tröttsam tecknad kanin kommer överens med en människa av hankön så får man istället hyra om "Who Framed Roger Rabbit?" Där är heller inte Tommy Körberg med på något hörn.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
PerH
3/5: Bra familjefilm som är en av dom bättre filmerna där dom blandar animerat och live action och inte som skräckexemplet Yogi Björn. Bra humor och småputtrig mysig och Russell Brand funkar bra som H.P. men den bästa karaktären är helt klart Carlos den lömska kycklingen som vill ta över jobbet som påskhare. En liten fråga har jag dock, vet inte producenterna vad låten I Want Candy handlar om, den brukar dyka upp i barnvänliga sammanhang och låten är helt klart inte barnvänlig om man vet vad den egentligen handlar om..
9106-0
Bättre än jag förväntade mig!
8507
Omotiverad Diss av Tommy Körberg.
Jag väljer honom framför House varje dag
Visa fler (2)

Veckans populära filmer

Visa fler