Noomi Rapace karriär har varit lika spännande som överraskande. Efter genombrottet med rollen som Lisbeth Salander i ”Millennium”-trilogin bar det av raka vägen till Hollywood och roller i blockbusters som ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows” och ”Prometheus”.
Men de senaste åren har inneburit ytterligare en ny riktning för skådespelerskan. Alltmer har hon lämnat de stora flådiga Hollywoodproduktionerna bakom sig, och istället fokuserat på mindre europeiska filmer.
Bland dessa ser vi filmer som isländska ”Lamm” – och inte minst ”Mother” som nyss har fått svensk premiär på Göteborgs filmfestival. I den ser vi skådespelerskan i en lika oväntad som självklar roll – som Moder Teresa.
Noomi Rapace besöker filmfestivalen för att premiärvisa den nya filmen, men också för att motta hederspriset Nordic Honorary Dragon Award. När jag träffar henne högst upp i hotell Draken är hon tacksam för utmärkelsen.
– Lite overkligt nästan, beskriver Noomi Rapace sina känslor. Otroligt stort. Det är nog det finaste priset jag någonsin fått.
Vad betyder det för dig?
– Det betyder att folk har sett mig. De har sett mig, de har följt mig, de har tagit in vad jag har gjort och vad jag försöker göra. För ibland kan man känna sig som att man går i en liten grotta någonstans. Filmning är ju långa dagar som är otroligt oglamorösa. Och jag jobbar liksom 17-18 timmar ibland.
Rapace beskriver sitt jobb som stundtals brutalt och ensamt och långt ifrån filmfestivalernas glamour.
– Man gör alla de här filmerna och rör sig hela tiden framåt. Men det blev liksom att jag stannade till när jag fick reda på att jag skulle få det här priset. Och jag reflekterade lite över allt som har hänt och mig själv och min resa. Det känns väldigt fint och jag det gjorde mig väldigt lycklig.
Tackade nej till Amy Winehouse
Att se den före detta Lisbeth Salander i rollen som ett katolskt helgon är kanske otippat för publiken, men också för skådespelerskan själv. Hon berättar att hon innan projektet inte visste mycket om Moder Teresa som person – och att hon aldrig varit intresserad av att spela kändisar.
– Det är väldigt läskigt att göra kända personer, säger hon. Det kan bli sådana magplask. Och hyllningsfilmer är inget kul heller. Och biopics, de funkar inte oftast känns det som.
– Jag blev tillfrågad att spela Amy Winehouse, berättar hon. Jag blev tillfrågad att göra Maria Callas. Chrissie Hynde från Pretenders. Många kända kvinnor. Mest musiker. Och jag har sagt nej alla gånger för manuset har inte varit tillräckligt bra.
Det som övertalade henne att ta sig an filmen var regissören Teona Strugar Mitevskas vision – och hennes ”take” på Teresa.
– Hon bara: She’s radical. She’s a rebel, you know, berättar Rapace på sin bästa nordmakedonska brytning. Och hon bara: She’s a CEO. She created a world company.
Därefter började ett intensivt arbete med att lära sig förstå Moder Teresa. Noomi Rapace berättar att hon lärde sig allra mest av att läsa hennes dagböcker – och att de förvånade henne.
– Hon pratar om ett själsligt mörker mycket. Och en ensamhet och en smärta. ”This pain, this pain, this pain.” Och det blev jag förvånad över. Jag trodde liksom att hon var ett helgon som svävar på moln. Där allting var enkelt. Och så märker jag att hon är lite som oss alla. Kämpar på. Och har dagar, år, månader av tvivel. Och ångest.
– Hon sa en gång: ”If I will ever become a saint, it will surely be one of darkness”. Jag ville att filmen skulle heta ”Saint of Darkness”.
Det hade varit en bra titel.
– Eller hur? Jag pushade för det, men jag vann inte.
”Jag grät varje dag”
”Mother” spelades in i fattiga delar av Calcutta i östra Indien. Upplevelsen av staden hjälpte Noomi Rapace att sätta sig in i karaktären – samtidigt som den skakade om henne rejält.
– Vissa områden har inte ändrats så mycket sedan 40-talet, menar hon. Och att komma dit, bara lukten på stan. Den stanken. Det luktar liksom fränt. Död, kiss, bajs. Det är så intensivt. Det är som att alla ens sinnen blir penetrerade.
Det i kombination med luftförorening, trängsel, blickar och fattigdom fick det till slut att brista för skådespelerskan.
– Sista veckan grät jag varje dag. Det var som att jag inte hade något skydd kvar. Jag grät för att jag kände mig trasig, slut, ledsen, ensam, övergiven. Jag kände mig utsatt.
– Jag grät för att världen är brutal. För att det är så jävla orättvist. Chansen att ta sig ur är om man föds där är… Jag vet inte om den ens finns.
I slutändan är Noomi Rapace tacksam för tiden i Calcutta och arbetet med ”Mother”.
– En fantastisk upplevelse, säger hon. Med vissa filmer och roller man gör så finns det ett tydligt före och efter. Att man liksom går sönder på något sätt och återuppstår. En nyfödelse. Att man ömsar skinn. Och det gjorde jag. Under inspelningen och efter. När jag kom hem kändes det som att jag var tvungen att dra av ett plåster från mig själv. Ett själsligt plåster.
”Amerikanska filmindustrin är ängslig”
”Mother” är den senaste i en rad filmer Noomi Rapace har gjort med europeiska filmskapare i mindre skala än många av henens tidigare projekt. Att hon har rört sig bort från stora Hollywoodproduktioner har varit ett medvetet val.
– Jag kände en stor längtan, det var kanske fem år sen, att komma tillbaka till ”European Art House Cinema”, berättar hon. Och att jobba med folk som har mer radikalitet och ett mod. Där man inte behöver ”hit the big numbers”. När det inte står lika mycket pengar på spel. Där det finns mer konstnärlig frihet.
Rapace berättar att skiftet har känts belönande. Särskilt då hon upplever att klimatet i Hollywood har genomgått en förändring.
– Det är som att USA och framförallt amerikanska filmindustrin är väldigt ängslig, menar hon. Och har varit det i några år. Det känns inte kreativt, det är inte så mycket kreativ frihet. Det är liksom en rädsla som ligger över staden. En ängslighet, en rädsla, en ångest.
– Det känns mer kreativt, spännande och utmanande att vara på konstnärernas sida, tycker Noomi Rapace. Snarare än fabrikernas sida.
”Längtar efter att spela på svenska igen”
När det kommer till den svenska filmindustrin säger Rapace att hon har stor respekt för våra regissörer, skådespelare, manusförfattare och producenter – men mindre respekt för filmpolitiken.
– Jag känner att det behöver ske ett uppvaknande, säger hon. Och också ett erkännande av vilka fantastiska talanger vi har. Att de borde få stöd och hjälp och bli lyfta. Det borde inte vara en sådan kamp.
Hon pekar på norska och danska filmindustrin som positiva exempel, där filmskapare får mer pengar och stöd. Våra talanger är på samma höga nivå, men får inte samma resurser, menar hon.
– Jag satt i Guldbaggejuryn det här året, och det var ett dåligt filmår förra året, säger Rapace. Tungt, tunt. Svårt liksom. Och det är mycket en konsekvens av filmklimatet. Låt oss ändra det tillsammans. Låt oss vara stolta bärare av svensk film ute i världen. Supporta, promota.
– Kulturministern och allihopa, gå samman och skapa svensk film ute i världen. Det är ju typ den bästa reklamen för vårt land. Och det är för mig musikexport, filmexport, fashionexport, konstnärer, allt det där. Det är ju rösterna vi har ute i världen. Och vi borde ta vara på det mer.
Är du själv sugen på att ta fler svenska roller?
– Ja. Det beror helt på vilken situation, vem det är med, men absolut. Jag längtar efter att spela på svenska igen.
Noomi Rapace ser du härnäst i ”Mother” som får svensk biopremiär den 13 februari. Se en trailer nedan:
Läs också: Noomi Rapace har ett råd till nästa Lisbeth Salander
Läs också: Rafael Edholm och Marcus Schenkenberg om galna komedin: ”Vad fan har vi gjort?”