Rafael Edholm har regisserat mockumentären ”A-Men to That” där han, Marcus Schenkenberg och Knut Berggren – alla gamla fotomodeller – spelar skruvade versioner av sig själva.
Handlingen följer trion när de på Edholms uppmaning startar ett pojkband för vuxna kvinnor – ett så kallat ”man band” – och försöker nå framgång, med popstjärnan Anne Sahlene som manager.
Det är en vild, galen och framför allt rolig film där trion driver med både sig själva, maskulinitet, manlig fåfänga, medelålderskriser och den eviga pojkbandsdrömmen.
MovieZine träffade trion på Göteborgs filmfestival, där filmen hade världspremiär, för att prata om filmen, konsten att bjuda på sig själv, hur en Bond-låt blev startskottet och udda möten med ikoniska kändisar under karriären.
Rafael, hur kom du fram till den här idén?
Rafael: Det gror ju ur någon sorts sanning. Det här jag säger om att jag gick på gatan i Stockholm och såg en kö som ringlade runt ett kvarter – det stämmer faktiskt. Jag stannade och gick fram till en av mammorna och frågade vad hon gjorde där, varför det var en kö.
Svaret var att dottern skulle få autograf av ett pojkband, något som satte igång en tankekedja hos Edholm.
Rafael: Jag tänkte: ”fan, men musik – vem använder man? Where is the man band?” Jag hade redan gått och funderat på att göra något med musik. 2015 fick jag en stroke i hjärnan och tappade talet. På nätterna hade jag sån ångest, trodde jag skulle dö och aldrig vakna igen. Jag kunde inte prata, men jag kunde nynna.
För att få ro i kroppen nynnade han på en låt som hans pappa – den chilenska sångaren Enrique Vergara Fontana – brukade sjunga.
Rafael: Jag lovade mig själv att om jag vaknar på morgonen ska jag ta sånglektioner – något jag aldrig gjort och hållit mig borta från hela mitt liv: att sjunga.
Pappans musikaliska arv blev något av en motivation.
Rafael: Jag ville möta honom på något vis genom musiken. Han kom till mig där på natten när jag låg inför döden. Jag hade redan varit död en gång, 2012 – hjärtstopp i tio minuter. Så jag tänkte: hur många gånger ska man behöva dö?
Knut: Det hade ju avstamp i ett jävla allvar. Det tycker jag man kan känna lite här och där i filmen. Det är ingen lek.
Edholm tog sånglektioner med den legendariska sångcoachen Zannah Hultén. Tillsammans med producenten Lars ”Dille” Diedricson uppmuntrade hon till mer sång och skrev även låtar till Edholm. Dessvärre avled båda med kort mellanrum.
Rafael: De har investerat massa tid och kärlek i mig. Vad ska jag göra med det här?
Musik och sång lockade allt mer, han började sjunga professionellt och medverkade i musikalen ”Jersey Boys”.
Rafael: Och sen såg jag den här kön. Där kom jag på att jag måste göra det här man-bandet. Jag började tänka: ”vad fan ska jag göra? Hur ska det gå till? Jag måste göra det här med dem som på något vis har gestaltat mannen hela sitt liv men aldrig fått ge sin röst.”
Knut: Var det då du kom till mig?.
Rafael: Ja, precis. Manliga modeller. Ett ”man band”. Då satte ekvationerna igång: ”nej, nej, nej – don’t go there. Det här är en jävligt dålig idé. Det måste jag göra.”
Knut: Jag satt ganska mycket i studion då, precis strax innan pandemin. Det här har jag hållit på med ett tag. Så kom Raffe och vi gjorde provinspelningar i studion.
Marcus: (sjunger) ”For your eyes only”..
Alla skrattar.
Knut: Ja, vi laddade ner en karaoke-låt som alla kunde. ”For Your Eyes Only”, Sheena Eastons Bond-låt från ”Ur dödlig synvinkel”. Det var så kul. Jag visste att Rafael kunde sjunga innan, en jättefin röst. Och det gäller ju Mackan också. Han har världens varmaste bas.
Marcus: Aaaaw.
Knut: Första gången jag tänkte på det var när jag såg dig i tyska ”Masked Singer”. Du sjöng ”House of the Rising Sun” i ekorredräkt. Det är ju lite förnedrings-TV. Men det hördes tydligt: grabben kan ju fan sjunga.
De poängterar att är viktigt att det finns en sanningshalt och kännas trovärdigt.
Rafael: Vi balanserar hela tiden mellan dikt och sanning. Mockumentär i all ära – jag älskar ”Borat”, Sacha Baron Cohen, Ricky Gervais, ”Curb Your Enthusiasm”. Men mockumentärer gör ofta humor på andras bekostnad.
De valde att vända på perspektivet – och göra humor på sin egen bekostnad.
Rafael: Jag tänker ibland: ”vad fan har vi gjort?” Jag har hittat på någon sorts real fiction-manifest.
Knut: Det är antitesen till den ironiska generationen- brutal ironi, elakhet, von oben-attityd. Det här är motsatsen. Det är kreativt självmord. Släng dig själv i slåttermaskinen. Väldigt befriande, garden är nere på hundra procent.
Marcus, hur kom du med i projektet?
Marcus: Jag flyttade hem till Sverige för typ sju år sen. Rafael hörde av sig och frågade om vi skulle ta en fika. Han nämnde det med sjunga i band, lät kul. Jag hade nyligen gjort ”Masked Singer” och fått smak för det där.
Han jobbade med en coach, hade tidigare släppt låten ”La Chica Marita” år 2000 och testat på lite skådespeleri men valde att satsa på modellkarriären.
Marcus: Rafael sa att vi kan göra en film där vi mockar oss själva. Det har jag egentligen aldrig varit sugen på. Men jag tänkte: ”fan, det låter kul”. Det är ju kul med folk som vågar driva med sig själva.
Hur svårt är det att hitta balansen mellan verklighet och satir? Vad är skillnaden mellan er själva och karaktärerna i filmen?
Marcus: That’s for us to know and for you to find out…
Knut: Det kom förfärande lätt.
Rafael: Det krävs mod. Det kan aldrig bli fel.
Knut: Du har varit jävligt bra på att plocka fram våra akilleshälar.
Rafael: Det måste kosta stjärt att göra det här.
Knut: Du har varit snabb på att hitta våra defekter.
Marcus: Vissa grejer behövde man inte ens välja. Som att jag skulle vara förälskad i Pamela Anderson ett kvarts sekel senare. Det är så pinsamt.
Knut: Och så kul. Det är ju kärlek som aldrig dör, något som vi alla drömmer om.
Marcus: Den har dött. Jag är inte kär i henne så här många år senare.
Knut: Det trodde jag! Fan också.
Ni skämtar ju mycket om erfarenheter från era karriärer. Som Rafaels medverkan i George Michael-videon ”Freedom”, som regisserades av David Fincher.
Rafael: Vi spelade in på Pinewood Studios i London. Jag hade brutit tre revben efter jiu-jitsu-träning i Paris, där jag bodde. Två dagar senare hängde jag upp och ner i sele hela dagen. Det var så jävla smärtsamt. Men jag kommer ihåg när jag satt i trailern med David som frågade om jag kunde sjunga med i låten. Så jag nynnade med och han sa bara ”Great, thanks”. Sedan är han ju kungen av många tagningar. Jag hängde ju där som en fladdermus hela dagen, med brutna revben.
Videon blev ju ikonisk, och var ett ovanligt fall av att en artist undviker att medverka i videon själv. Men det var nära att Schenkenberg tog Edholms roll i videon.
Marcus: Fan, jag skulle gå på den castingen men så kom det jobb emellan. Jag var ju värsta George Michael-fanet! ”Åh nej, jag missade den!”
Rafael: You can touch me.
Knut: It could have been you!
Marcus: Jag sade det senare. ”I would love to be in your video! Next one, ey?”. Men det blev inte av. Men jag träffade honom på nån jävla fest i London och vi satt och snackade. Men hade ju en väldigt svår accent så jag fattade inte vad han sa. Men jag ville inte vara pinsam så jag sa bara ”yeah, yeah, yeah”. Men han verkade trevlig.
Rafael: Han var supertrevlig. Han var med på inspelningen. Sen var jag ute på nån bar några dagar senare och skulle köpa en öl. Då kommer bartendern och säger ”no, no, the gentleman over there is paying”. Då stod George där och vinkade. Så han är superskön.
Marcus: Men han försökte inget?
Rafael: Absolut inte!
Marcus: Inte med mig heller!
Rafael: Vi pissade och gick in på toaletten tillsammans. Han kom inte fram och kollade läget, ingenting. Han var en cool snubbe.
I slutet finns en tydlig känga mot Hollywood.
Rafael: Ja, precis. The American Dream men i Stockholm. Svenskar med stora pretentioner. Det svenskaste sedan ”Änglagård”, svenskar som pratar engelska. Det är det fulaste man kan göra. Det blir större fallhöjd, det är pinsamt och cringe. Jag har haft en Jim Jarmusch/”Down by Law”-känsla, blandat med Mel Brooks.
Knut: Sedan är det genant hur naturligt det kändes att prata engelska med varandra. Här går vi och pratar engelska, som om det vore det enda rimliga.
Vad är er egen erfarenhet av Hollywood?
Knut: För min del aldrig. Jag har ju varit där och jobbat men i helt andra sammanhang. Men det är ju de här grabbarna som rest mest.
Rafael: Jag har ju varit där och doppat min fot några gånger. Men jag har ju familj, jag kan inte hänga där. Det har varit nära många gånger. Jag har ju gjort egna TV-serier, det var en remake på gång. Det är ju som med hockeyspelare – såklart det är kul.
Han nämner också filmreferenserna som exempel.
Rafael: De kanske ligger lite utanför det perspektivet, iallfall vad som gjorts i Sverige de sista åren. Jag har bott i New York, Paris, Los Angeles i tio års tid ungefär. Men att åka dit och hänga har jag absolut inget behov av. Men det är kul att jobba där.
Men samtidigt har han helt andra filmidéer – som en film om en bussstation på Ekerö.
Rafael: Hollywood är ju också på väg att falla ihop nu. Det är som ett korthus, på väg att bara luckras upp. Jag tror att en sån här film som vi har gjort är så fantastiskt kul för det är kreativiteten som ligger i första rummet. Och det behöver man inte ha så jävla mycket Hollywood-muskler för.
Knut: Det är ganska mycket tack vare i Stockholm som filmen är som är. Det tror jag stenhårt. Vi gräver där vi står och ingen annanstans. Det är egna locations, egna gamla kläder, egna fordon, det är hemma på kebaben. Det är löjligt lokalt.
Rafael: Hollywood är precis antitesen till det. ”There is always a greater, better party. There’s always a better deal. There’s always someone better for you to be with, a better agent, better this, better that.” Jag har alltid tänkt: Fuck dem. ”Jag gillar dig. Träffar dig. Det är du och jag. Det här är nu som gäller.
Uttalandet speglar hur de jobbat med filmen, bland annat med casting då de rollsatt människor de träffat medan de filmat. Bland andra de som spelar reklamfilmsteamet i en del av filmen som utspelas i Indien.
Knut: Det var Foodora-arbetare. Han står castar på deras huvudkontor.
Rafael: Jag stod utanför och väntade. ”Jag måste fan filma nästa vecka. Jag måste ha ett indiskt fashion team. Så jag bara plockade folk.