Någonstans på den värmländska glesbygden uppstår en fejd mellan en före detta statsminister och traktens byfåne. Den utlösande faktorn är ett stinkande utedass.
Det låter som en skruvad premiss för en svensk komedi av Ulf Malmros. Vilket också är precis vad det är. Det är också inspirerat av en sann historia.
Statsministern i fråga heter Stefan Carlsson, spelad av – vem annars? – Kjell Bergqvist. Om du undrar vem han är baserad på kan en kommentar om ”kopiösa mängder smör” och en ny karriär som ledamot i en bankstyrelse vara lagom hjälp på traven.
Tillsammans med sin fru flyttar han in i en gammal herrgård där han ser fram emot ett liv i tysthet och enkelhet. Det dyker såklart upp ett problem, och det problemet heter Harry Flodman.
Allmänt betraktad som en idiot bor denne Flodman i ett torp på statsministerns mark som saknar dusch och toalett. Han är omgiven av elaka rykten och skratt såväl som skrot i trädgården. Och så det där utedasset vars stank sprider sig in i herrgårdens kök.
Det går statsministerparet på nerverna och snart gör de allt i sin makt för att bli av med sin egensinniga granne.
Känner igen Robert Gustafsson
I rollen som denne Harry Flodman ser vi Robert Gustafsson – som gör en av karriärens bästa roller.
Det är svårt att inte känna med och heja på den lika utstötta som godtrogna karaktären som vart han än går möts av blickar och hån. Småpojkar skjuter på honom med luftgevär samtidigt som deras pappor utnyttjar honom för att köpa hembränt eller som billig arbetskraft. Flodman bara tackar och tar emot. Han vet ju inte bättre, säger man.
Det är Gustafsson som bär filmen på sina axlar. Som ger den sin personlighet. Vi har alla känt eller stött på någon Harry Flodman någonstans, och när jag ser Robert Gustafsson på bioduken känner jag genast igen honom. Inte som skådespelaren eller komikern Robert Gustafsson – utan som Harry Flodman.
Och ”Grannfejden” är framför allt ett varmt kärleksbrev till personer som honom. Som får ta så mycket och som ingen förstår sig på, men som har ett hjärta av guld. Han är ingen idiot. De riktiga idioterna är omgivningen med sina fördomar och sin hänsynslöshet.
Hade kunnat släppas 2008
Trots att Gustafsson står i rampljuset får de övriga i ensemblen gott om tid att skina. Kjell Bergqvist är rejält underhållande i rollen som förbittrad ex-statsminister. Han har spelat liknande roller förut, men han spelar dem ju så bra.
Bland huvudrollerna ser vi också influencern Hanna och hennes syster Emma som jobbar på kommunen, spelade av Malmros-favoriterna Ida Hallquist och Tuva Novotny. Båda är charmiga och spelar bra, men deras karaktärer bleknar tyvärr något bredvid Gustafsson och Bergqvist.
Det finns en hel sidohistoria om Hannas influencerkarriär som sluttar nedåt, men den biter aldrig på samma sätt. Det är också något med snacket om sociala medier och andra moderniteter som avslöjar att det är skrivet av en man som närmar sig sextio. Kanske beror det på att resten av filmen känns som något som hade premiär på juldagen 2008.
Ulf Malmros motsvarighet till Lady Macbeth
”Grannfejden” är rolig och ofta tillskruvad, men framför allt är det en varm och empatisk historia om en man som måste upptäcka sitt eget värde. Det är smärtsamt att se hur illa Harry Flodman blir behandlad av sin omgivning, men framför allt är det hjärtevärmande att se hur framför allt Hanna står upp för honom. Och hur han så småningom börjar stå upp för sig själv.
Empatin sträcker sig även till de moraliskt tveksamma karaktärerna. Vi förstår att statsministern inte vill bete sig illa egentligen. Precis som vi förstår kommunarbetarna som försöker inställa sig hos det nyinflyttade paret för bygdens skull.
Enda undantaget är statsministerfrun Agneta, spelad av Ia Langhammer. Där finns ingen empati. Det är hon som hela tiden spär på sin mans dåliga impulser, och hon får rollen som någon slags Ulf Malmros-motsvarighet till Lady Macbeth. Hon är en karikatyr, men Langhammer har så kul med rollen att det är svårt att inte bli underhållen.
Rock n’roll-regissören har mjuknat
Ulf Malmros var en gång i tiden en punkig rock n’roll-regissör som gav oss frisinnade klassiker som ”Smala Sussie” och ”Tjenare kungen”. Nu, tio år efter sin senaste film, tar han inte längre ut svängarna på samma sätt med foto och klipp. Han har mjuknat.
”Grannfejden” är mer slätstruken. Överraskar inte. Vi vet ungefär vilka vändningar historien kommer ta, precis som vi vet ungefär hur den kommer sluta redan när vi sätter oss i salongen. Men vad den saknar i coolhet tar den igen i känslor och värme.
Istället för att injicera mig med adrenalin känns ”Grannfejden” som en kram. Det är en publikfriande och charmig historia med ett fint budskap. Om inte annat förtjänar den att bli nästa stora svenska publiksuccé.
”Grannfejden” får svensk biopremiär den 20 februari.
