Hitchcock (2013)

Året är 1959, "I sista minuten" har precis haft premiär på biograferna och Hitchcock får frågan av pressen; "Du är filmhistoriens största regissör men du är 60 år gammal, borde du inte sluta nu medan du fortfarande är på topp?". Publiken och producenterna inväntar nästa James Stewart-thriller men spänningens mästare hade något helt annat i pipen. Av längtan tillbaka till risktagandet från hans tidiga karriär förälskar han sig i boken "Psycho" om den ökände seriemördaren Ed Gein och belånar hus och hem då Paramount inte vill finansiera en rysare om en crossdresser till seriemördare. Snart börjar till och med mästaren tvivla; Tänk om det blir ännu en "Vertigo"?.

Sacha Gervasi, mannen bakom dokumentären "Anvil!" tar ett intressant karriärkliv från att ha skildrat bortglömda rockstjärnor till att blanda fiktion med fakta i försök att forma bilden av en av Hollywoodhistoriens allra största visionärer. Löst baserat på boken "Alfred Hitchcock and the Making of Psycho" tar filmen ut svängarna, särskilt i porträttet av den excentriske spännings-mästarens äktenskap. Ett berättargrepp som illustrerar utmaningarna i att både leva med, och att vara, en skräckfilmspionjär i dåtidens moralistiska Hollywood.

Rollsättningen är klanderfri. Anthony Hopkins myser märkbart i sin fat-suit, svassandes omkring på nätta tår levererar han varje replik med samma sträva brittiska underfundighet som gjort regissörens persona nästan lika ikonisk som hans filmer. Helen Mirren breder ut sig rejält som mästarens kämpande maka Alma och Scarlett Johansson återfår välförtjänt sin värdighet efter Avengers i stjärnrollen som Hitchcockblondinen Janet Leigh. Hennes närvaro är en av få tidsmarkörer som faktiskt förflyttar oss till 50-talet i en annars halvdan, stundtals teatral epokskildring.

Att man fantiserat fram ett Hitchcockst svartsjukedrama kring Alma och den charmante manusförfattaren Whitfield Cook för att utforska den store regissörens voyeuristiska drag och låta Alma ikläs rollen för alla tappra kvinnor som stått i skuggan bakom historiens stora genier känns rimligt. Det jag däremot inte köper är hur stor del av "Psychos" framgångar som tillskrivs Alma samtidigt som det största kontrollfreaket som suttit i en registol ofta framställs som en fåne, en seriefigur i en besvärlig verklighet. All historieskrivning, speciellt i fiktionens värld kräver givetvis en dos fantasi men när spekulationerna blir för vilda tappar biografin bäring och blir saga.

Hitchcocks mångbottnade verk har likt Ingmar Bergmans filmer eggat mången författare att spekulera vilt i vad som pågick bakom dessa mästares privata fasader och allt för ofta är det de mest kittlande fantasierna som överlever, de som finner direkta korrelationer mellan skaparens privatliv och dess mörka verk. Må så vara att både Bergman och Hitchcock var besvärliga att leva med och delade en stundtals problematisk relation till sina skådespelerskor. Men att låta dessa drag utgöra basen för biografin med stort B är i min mening att tappa fokus.

För det finns ju onekligen en hyperintressant historia att berätta här och det är inte den uppdiktade historien om Hitchcocks äktenskap. Utan den mer sanna historien om den hyllade filmskaparen som på ålderns höst gjorde tvärtemot vad som förväntades av honom och utmanade allt vad dåtidens tabun, studiosystem och produktionskoden hette för att besvara sin egen frågeställning om vad som händer om en begåvad regissör gör en skräckfilm. Ett vågat drag som återlivade en bespottad genre, vände blad i filmhistorien och lyfte Hitchcocks redan så stilbildande oeuvre till oanade höjder. En process som filmen som håller en anmärkningsvärd distans till med tanke på titeln på boken den är sprungen ur.

Om inte "Hitchcock" vore så förbannat charmig hade jag antagligen lämnat biografen med en axelryckning, men där sanningshalten sviktar tar skratten vid och sett som lättsmält söndagsunderhållning lär såväl nostalgiker som triviamästare få sitt lystmäte. I kontrast till Toby Jones märkbart mörkare och torrare tolkning av Hitchcock i HBO:s tv-film "The Girl" som fokuserar på regissörens försök att forma och kontrollera sina blondiner så framstår Hopkins version mer som en skojig Beppe Wolgersfigur. Min gissning är att sanningen antagligen fanns någonstans mittemellan.

Oavsett vilket kommer jag inte ta ifrån filmen dess crowd pleaser-funktion som charmigt spelar på den karakteristiska mediepersona vi fått från Alfred Hitchcock presenterar och stundtals är resultatet närmast briljant. Men bilden som målas av en av historiens allra största filmskapare blir aldrig mer än en karikatyr i en biografi som inte klarar att leva upp till namnet, och geniet förblir en silhuett.