Happy Feet (2006)

I världen råder Bondfeber, ”Casino Royale” toppar besökarlistorna världen över. Men inte i staterna. Där brädas den brittiske agenten av en dansande liten animerad pingvin.

”Happy Feet” är något så annorlunda som en musikal á la ”Moulin Rouge” som möter en dokumentär i stil med ”Pingvinresan”, blandat med inslag från ”Närkontakt av tredje graden” och med ett ekologiskt budskap som för tankarna till ”En obekväm Sanning”. Allt invävt i en till synes harmlös liten barnfilm som handlar om en dansande pingvin. How about that?   Filmen utspelar sig på ett Antarktis som är stormigt och fyllt av rovdjur men i pingvinflocken finns gott av värme i form av musik. Det som i en människas ögon kan låta som gapiga fågelskrik är i deras öron ljuva Beatles-toner och härliga Sinatra-ballader. Kejsarpingvinerna Norma Jean (Nicole Kidman) och Memphis (Hugh Jackman) möts i en duett där Memphis gör en underbar ”Heartbreak Hotel”. När deras ägg sedan kläckts går det upp för dem att nåt inte står helt rätt till. Deras son Mummel (Elijah Wood) är helt tondöv och den oundvikliga frågan är hur han någonsin ska kunna hitta sin stora kärlek då sången är pingvinernas heliga parningsritual? Trots att han är född med studs i fötterna och steppar likt Savion Glover, som med hjälp av fantastisk motion-capture ligger bakom stegen, blir han utvisad ur flocken då de religiösa ledarna tror att hans steppande är anledningen till att fisken tagit slut. Mummel ger sig då iväg på en pilgrimsfärd i hopp om att få tillbaka fisken från de främmande varelserna, människorna, en resa som visar sig bli både farlig och kul.

Det är slutspurt under den animerade filmens år och det är ofta svårt att skilja den ena filmen från den andra. Men fallet ”Happy Feet” är det inget problem, här finns en annan känsla. Det märks tydligt att det här är en ”riktig film”. ”Mad Max”-regissören George Miller bemästrar kameraarbetet och han vet när och hur man klipper i en film vilket gör ”Happy Feet” till en av de mest välregisserade animerad filmer jag sett. När man sen kombinerar motion-capture tekniken med hisnande kameraåkningar och ett ständigt rörligt foto som får Pixars motsvarigheter att kännas närmast tvådimensionella, har Miller vips skapat den vackraste barnfilmen som någonsin kommit ut ur en dator. Det finns en actionsekvens där Mummel jagas av hungriga späckhuggare, som är så fruktansvärt välkoreograferad att man tappar andan. Det är en skam att vi svenskar inte får chansen att uppleva filmen på sin verkliga hemmaplan, IMAX-duken.

Som vanligt är det originalversionen som gäller, inte bara för att slippa de taffliga krockarna mellan svenskt tal och engelsk sång utan även för att få uppleva den nu avlidne Steve Irwin som dregglande sjölejon och höra den ständigt så skicklige Robin Williams göra rösterna åt hela fyra karaktärer.

”Happy Feet” sprudlar av musikalisk glädje och är fylld med sånger från Beach Boys, Lionel Richie och Marilyn Monroe. Det är lite ”Pingvinresan: The Musical” över det hela. Att sen få uppleva Brittany Murphy sjunga Queens ”Somebody to love” och att höra Hugh Jackman och Nicole Kidman slå sina stämmor ihop i Princes ”Kiss” är hur njutbart som helst. Men speciellt medryckande känns det aldrig. Precis samma sak är det med resten av filmen, det blir aldrig riktigt spännande eller riktigt kul. När sen Mummel får bekanta sig med den ondskefulle människan tar filmen in på ett mörkare spår som borde ge hela biopubliken dåligt samvete.

På samma sätt som regissören George Millers tidigare barnfilm ”Babe – den modiga lilla grisen” gjorde en hel generation till vegetarianer kan säkert ”Happy Feet” få dagens knoddar att vägra klämma i sig fiskpinnar eller besöka Kolmården. I mina ögon bör dansande pingviner hålla sig borta från världspolitiken. Det hela känns lite väl klumpigt men Miller gör ändå publiken en stor tjänst då han inte mosar ner samarbetsglädjen i halsen på en, och det är även skönt att se en två timmar lång animerad film utan att få höra en enda prutt.