Glass 2019
Synopsis
Uppföljaren till ”Unbreakable” och ”Split”. David Dunn jagar Crumbs övermänskliga skepnad, och den mystiske Price håller hemligheter som kommer få konsekvenser för båda männen.
Info
Originaltitel
Glass
Biopremiär
18 januari 2019
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Walt Disney Pictures
Ålder
15 år
Längd
Sömnigt om inlåsta superhjältar
En superstark hjälte, en oberäknelig skurk och en kalkylerande mastermind. Eller tre helt vanliga snubbar som fått hela grejen om bakfoten? M. Night Shyamalans oväntade uppföljare till "Unbreakable" och "Split" är ännu en jordnära flört med serietidningsgenren. Men säg den superhjältetrilogi som avslutas på topp? Att stänga in tre fascinerande karaktärer ger tyvärr inte mycket utrymme för spänning.
När vi återser Bruce Willis som David Dunn, har säkerhetsvakten blivit med en egen butik. Bakom fasaden finns dock en motvillig hjälte, en man som funnit sig i sin roll som samhällets beskyddare, och smyger runt i regnponcho för att spöa busar.
I en annan del av stan gömmer sig Kevin (James McAvoy), eller någon annan av hans 23 personligheter, med fyra kidnappade tonårstjejer. När som helst kan han släppa fram The Beast, sin monstruösa sida som käkar cheerleaders till frukost.
Karaktärerna känns igen från övernaturliga dramat "Unbreakable" (2000) och lågbudgetrysaren "Split" (2016). Regissören M. Night Shyamalan har äntligen fullföljt sin dröm om en trilogi (inofficiellt kallad Eastrail 177-trilogin) om supermänniskor, och låter "Glass" binda samman de två populära, fristående filmerna. Man behöver inte ha sett de tidigare, men det rekommenderas, om du nu mot förmodan sovit under en sten och missat två vassa thrillers. Och alla tillbakablickar i denna kommer bli lite mer logiska.
Den första halvtimmen är vass och lovar gott. Men tempot börjar halta redan när både David och Kevin fångas av polisen. De förs till dårhuset, naturligtvis, eftersom båda påstår sig ha övermänskliga alter egon. Där väntar redan en gammal bekant - rullstorsburne serietidningstoken Mr. Glass - samt psykiatern Ellie Staple. Hennes roll är att försöka prata vett med den udda trion, och övertyga dem att de bara är vanliga människor med storhetsvansinne.
Det är här, på tidernas sämst bevakade mentalsjukhus, som större delen av dramat utspelar sig. Shyamalan har varnat publiken för att det ska bli mer "Gökboet" än "Avengers". Något karaktärsdrivet och intellektuellt, som ett psykologiskt laddat kammarspel? Nej, så roligt ska vi inte ha det. Snarare är det pratigt och utan något tydligt mål.
Här ligger filmens stora problem. När hjälten låses in, när skurken berövas sina krafter, och när de sen tvingas sitta i gruppterapi tillsammans - då finns det liksom ingen konflikt, ingenting som för handlingen vidare eller håller intresset uppe. Förutom kanske hoppet om en stor showdown i slutet (det är ju ändå en serietidningsfilm) och någon oväntat twist (det är ju ändå Shyamalan).
Räddningen skulle vara om Shyamalan var en mästare på dialog, men några sådana superkrafter har han ännu inte visat upp.
Sedan "Unbreakable" kom år 2000 - verkligen en film före sin tid - har superhjältegenren exploderat på oanade sätt. Diverse färgstarka eller nattsvarta varianter på kampen mellan gott och ont, laddade med stora CGI-strider och enormt stora förväntningar hos fansen. I den sammanhanget ska Shyamalan ha kredd för att våga göra något annorlunda, en mer jordnära och nedtonad historia, som fortfarande är starkt förankrad i serietidningarnas bekanta värld.
Han har också gjort tre tematiskt och visuellt skilda filmer, och älskar uppenbarligen den här världen och mytologin. Men han har svårt att väcka samma passion i mig som tittar. Och då gillar jag skarpt både "Unbreakable" och "Split" (och antagligen fler Shyamalan-filmer än vad jag borde erkänna).
Ibland hyllad, lika ofta hånad. Det är en ojämn regissör. Han kan uppenbarligen hålla publiken på helspänn som få andra kan, det har vi sett i några mästerliga filmscener genom åren. Men utan att man riktigt förstår vad som är hans kryptonit, växlar Shyamalan mellan riktigt spännande och rejält stinkande filmer.
Med "Glass" lyckas han inte bygga upp någon spänning, eller ge publiken någon intellektuell utmaning. Istället kryssar filmen mellan pratiga scener, faller ner i stora plotholes, och knyts ihop av lösa och långsökta sammanträffanden. Det är inte mycket som är logiskt i "Glass". Mystiken är som bortblåst. Trovärdigheten haltar till en nästan skrattretande gräns. Vad vill han säga? Ska man känna något?
Det är iallafall alltid trevligt att se Bruce Willis i stora roller igen, det har blivit lite väl många bortglömda dvd-titlar på sistone. Samuel L. Jackson borde ha blivit filmens stora behållning, men hans få repliker är begränsade till att dra ständiga paralleller till serietidningar. Synd på en fängslande karaktär.
Istället är det James McAvoy som stjäl showen, och gör imponerande byten mellan vitt skilda personligheter. Han växlar både dialekt och kläder på nolltid, ibland flera gånger i samma scen. Skådespelarens mångsidighet är häftig att se: hur han med nya ansiktsuttryck eller en minimal ändring i sin hållning blir en helt annan person. Tyvärr blir de mest platta karikatyrer, och man bryr sig inte riktigt om vem som är vem i "The Horde".
I en annan del av stan gömmer sig Kevin (James McAvoy), eller någon annan av hans 23 personligheter, med fyra kidnappade tonårstjejer. När som helst kan han släppa fram The Beast, sin monstruösa sida som käkar cheerleaders till frukost.
Karaktärerna känns igen från övernaturliga dramat "Unbreakable" (2000) och lågbudgetrysaren "Split" (2016). Regissören M. Night Shyamalan har äntligen fullföljt sin dröm om en trilogi (inofficiellt kallad Eastrail 177-trilogin) om supermänniskor, och låter "Glass" binda samman de två populära, fristående filmerna. Man behöver inte ha sett de tidigare, men det rekommenderas, om du nu mot förmodan sovit under en sten och missat två vassa thrillers. Och alla tillbakablickar i denna kommer bli lite mer logiska.
Den första halvtimmen är vass och lovar gott. Men tempot börjar halta redan när både David och Kevin fångas av polisen. De förs till dårhuset, naturligtvis, eftersom båda påstår sig ha övermänskliga alter egon. Där väntar redan en gammal bekant - rullstorsburne serietidningstoken Mr. Glass - samt psykiatern Ellie Staple. Hennes roll är att försöka prata vett med den udda trion, och övertyga dem att de bara är vanliga människor med storhetsvansinne.
Det är här, på tidernas sämst bevakade mentalsjukhus, som större delen av dramat utspelar sig. Shyamalan har varnat publiken för att det ska bli mer "Gökboet" än "Avengers". Något karaktärsdrivet och intellektuellt, som ett psykologiskt laddat kammarspel? Nej, så roligt ska vi inte ha det. Snarare är det pratigt och utan något tydligt mål.
Här ligger filmens stora problem. När hjälten låses in, när skurken berövas sina krafter, och när de sen tvingas sitta i gruppterapi tillsammans - då finns det liksom ingen konflikt, ingenting som för handlingen vidare eller håller intresset uppe. Förutom kanske hoppet om en stor showdown i slutet (det är ju ändå en serietidningsfilm) och någon oväntat twist (det är ju ändå Shyamalan).
Räddningen skulle vara om Shyamalan var en mästare på dialog, men några sådana superkrafter har han ännu inte visat upp.
Sedan "Unbreakable" kom år 2000 - verkligen en film före sin tid - har superhjältegenren exploderat på oanade sätt. Diverse färgstarka eller nattsvarta varianter på kampen mellan gott och ont, laddade med stora CGI-strider och enormt stora förväntningar hos fansen. I den sammanhanget ska Shyamalan ha kredd för att våga göra något annorlunda, en mer jordnära och nedtonad historia, som fortfarande är starkt förankrad i serietidningarnas bekanta värld.
Han har också gjort tre tematiskt och visuellt skilda filmer, och älskar uppenbarligen den här världen och mytologin. Men han har svårt att väcka samma passion i mig som tittar. Och då gillar jag skarpt både "Unbreakable" och "Split" (och antagligen fler Shyamalan-filmer än vad jag borde erkänna).
Ibland hyllad, lika ofta hånad. Det är en ojämn regissör. Han kan uppenbarligen hålla publiken på helspänn som få andra kan, det har vi sett i några mästerliga filmscener genom åren. Men utan att man riktigt förstår vad som är hans kryptonit, växlar Shyamalan mellan riktigt spännande och rejält stinkande filmer.
Med "Glass" lyckas han inte bygga upp någon spänning, eller ge publiken någon intellektuell utmaning. Istället kryssar filmen mellan pratiga scener, faller ner i stora plotholes, och knyts ihop av lösa och långsökta sammanträffanden. Det är inte mycket som är logiskt i "Glass". Mystiken är som bortblåst. Trovärdigheten haltar till en nästan skrattretande gräns. Vad vill han säga? Ska man känna något?
Det är iallafall alltid trevligt att se Bruce Willis i stora roller igen, det har blivit lite väl många bortglömda dvd-titlar på sistone. Samuel L. Jackson borde ha blivit filmens stora behållning, men hans få repliker är begränsade till att dra ständiga paralleller till serietidningar. Synd på en fängslande karaktär.
Istället är det James McAvoy som stjäl showen, och gör imponerande byten mellan vitt skilda personligheter. Han växlar både dialekt och kläder på nolltid, ibland flera gånger i samma scen. Skådespelarens mångsidighet är häftig att se: hur han med nya ansiktsuttryck eller en minimal ändring i sin hållning blir en helt annan person. Tyvärr blir de mest platta karikatyrer, och man bryr sig inte riktigt om vem som är vem i "The Horde".
Jag kan klart förstå att fans av de tidigare filmerna inte vill missa "Glass", och det finns som sagt godbitar att hitta här och var. Men säg den trilogi som avslutas på topp? Shyamalan har prickat in några underbara thrillers i sin karriär, men även han är ju bara människa.
| 14 januari 2019 22:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (3)
En oerhörd välgjord och intressant film. Den binder samman de tre filmerna på ett mycket snyggt sätt. Skådespelarpresentationerna är fullständigt magiska. Varje del i filmen var behövliga och rimliga.. Snuddar på en femma för mig faktiskt.
Läs mer
M. Night Shyamalan är en regissör som slog igenom med skräckfilmen "The Sixth Sense" och efter det har många ansett att han inte lyckats leverera någon lika bra film. Det enda som genomgående har funnits i hans filmer är en twist i slutet som har förändrat hela filmens handling. Men några likadana mästerverk anser inte den breda skaran av biopubliken att M. Night Shyamalan har lyckats leverera. Jag delar inte riktigt deras uppfattning. Men regissörens förra film "Split" blev en succé och när det gick upp för biopubliken att den var en uppföljare på regissörens andra film "Unbreakable" så blev hypen stor då det sedan avslöjades att en tredje avslutande trilogifilm skulle göras.Den filmen fick sedan namnet "Glass" och jag har nu varit och sett just den filmen. Så nu ska jag med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.
"Glass" tar vid där "Split" slutade och David Dunn (Bruce Willis) jagar nu Kevin Wendell Crumbs (James McAvoy) övernaturliga alter ego The Beast i en allt intensivare jakt. I skuggorna väntar Elijah Price (Samuel L. Jackson), som sitter inne med avgörande hemligheter rörande de bägge männen.
M. Night Shyamalan är en något missförstådd regissör. Enligt egen utsago så ser han film som ett konstverk. En tavla anpassar man efter betraktarens öga. Så ser han även på¨film. Han känner sig inte bekväm med att göra kommersiella filmer som söker vinning genom spektakulära effekter och mycket action. Det visar sig i ett ganska långsamt karaktärsdrivet filmberättande som är hans unika stil. Sedan brukar han även krydda med en oväntad twist i slutet. Många har ansett hans filmer som enformiga och för lika varandra. Jag personligen gillar hans unika stil. M. Night Shyamalan blev ett känt namn med filmen "The Sixth Sense" med Bruce Willis i huvudrollen. Succén följdes sedan upp med filmen "Unbreakable" som fick ett blandat mottagande. Själv förstod jag inte filmens fulla potential då, Men efter att ha sett "Split" och nåtts av nyheten att den filmen var en fortsättning som byggde vidare på en trilogi så såg jag om "Unbreakable" och tycke att den var jättebra och före sin tid. Innan Marvel drog igång sin kassako med de filmatiseringar av de superhjälte filmer som finns idag så granskade M. Night Shyamalan den världen ur ett annat perspektiv där de vanliga människor som inspirerat till superhjältar i serietidningarnas värld utforskas. Det gjorde han med den motvillige hjälten David Dunn och hans nemesis Elijah Price som led av benskörhet och ville finna sin plats i världen genom att hoppas på att även han hade någon form av krafter.
Elijah får rätt i "Unbrekable" men spärras in på mentalsjukhus. Medan David Dunn får leva med de kunskaper han fått. I "Split" får vi följa Kevin Wendell Crumbs som har 23 olika personligheter plus en med oövervinnerliga superkrafter. Den sistnämnda personligheten kallas för The Beast och släpps lös. Precis därefter tar storyn i filmen "Glass" vid. Efter en strid infångas både David Dunn och Kevin Wendell Crumbs för att placeras på samma mentalsjukhus som Elijah Price. En plats som riktar in sig på patienter som tror sig vara superhjältar.
Jag tycker att M. Night Shyamalan väver ihop historien mycket bra.detta gör han med återblickar ifrån de båda föregående filmerna kombinerat med nutidens händelser.Summan blir en blandning av filmen "Gökboet" och superhjältefilm. Det finns en twist kring hur karaktärernas öden sammanflätas.Och filmen blir lite av en mörk satir över de superhjältefilmer som kommit på senare år. Skådespelarna är så begåvade och samspelta.Inte minst James McAvoy som får utmaningen att spela en massa personligheter i en och samma karaktär vilket är väldigt underhållande att bevittna. Och att se Samuel L. Jacksons och Bruce Willis karaktärer integrera med med McAvoys karaktär blir spännande. Kul är det dessutom att få se "American Horror Story" stjärnan Sarah Paulson som deras psykolog på mentalsjukhuset och Anya Taylor-Joy som återkommer i sin roll ifrån "Split" är också en underbar beståndsdel av filmen.
Jag kan starkt rekommendera filmen "Glass" till de som gillade filmerna "Unbreakable" och "Split". Filmen har nämligen samma ton och levererar en värdig avslutning på trilogin. Att det är karaktärerna som är viktiga för en historia visar M. Night Shyamalan verkligen att han tycker eftersom karaktärerna gör den här filmen. Så vill du se en annorlunda och mörk superhjälteliknande film med långsamt berättande i kontrats till andra filmer i samma genre så tycker jag du ska bege dig till närmsta biosalong. En stark fyra av fem möjliga får filmen "Glass" av mig i betyg.
Läs mer
Andra kritiker (3)
"Den ofrivilliga gruppterapin landar aldrig i några intressanta insikter."
"Men som så mycket av Shyamalans senare produktion känns ”Glass” som en film som vill bli något väldigt, men ger upp halvvägs."
"This is weaker than either film but still has plenty of entertaining sequences."