Fem barn och ett sandtroll 2004

Äventyr Familj Fantasy
Frankrike
85 MIN
Engelska
Fem barn och ett sandtroll poster

Synopsis

Fem barn från London skickas ut till landet för att tillbringa sin sommar hos en släkting. De är helt inställda på att detta ska bli den tråkigaste sommaren någonsin - tills de råkar gräva upp ett 8,000 år gammalt sandtroll på stranden. Sandtrollet ger dem en önskan per dag som håller tills solen går ner. Barnen upptäcker snart att det är svårt att hitta på bra önskningar utan att hamna i trubbel, särskilt när sandtrollet tolkar deras önskningar fel med flit
Ditt betyg
2.0 av 30 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Five Children and It
Biopremiär
28 oktober 2005
DVD-premiär
8 februari 2006
Språk
Engelska
Land
Frankrike
Distributör
Scanbox Entertainment
Ålder
Barntillåten
Längd

Recensent

Katarina Michnik

1 januari 2008 | 00:00

Ointressant och moraliserande

Året är 1917, första världskriget pågår och fem syskon skickas ut till sin morbror på den engelska landsbygden, för att undgå bomberna som man befarar skall falla över London. När syskonskaran kommit fram, visar det sig att morbrodern ägnar det mesta av sin tid åt att sitta på sin kammare där han författar en lärobok i avancerad matematik för barn och absolut inte vill bli störd av någon. Barnen tillåts sträva fritt överallt i morbrorns stora, slottsliknande stenhus med undantag av växthuset som är förbjudet område (lustigt nog är detta inte beläget utomhus utan i ett av husets rum). Föga förvånande är det hit barnen hittar ganska omgående. Väl inne i växthuset upptäcker de en hemlig dörr, som de inte kan låta bli att öppna, och som leder dem till en annan värld (känns historien igen?), bestående av en strand på vilken de hittar ett sandtroll. Sandtrollet har en speciell förmåga, han kan uppfylla alla önskningar och barnen är inte sena med att utnyttja detta. Önskningarna slår in, men inte med den effekt som syskonen hoppats på. Och barnen får därmed lära sig den hårda vägen att man inte bara kan önska att saker och ting skall ske, utan att man måste uträtta något själv och främst tänka på andra, inte på sig själv.

Ja, man skulle kunna säga att detta är en blek och starkt nerbantad version av historien om Narnia. Men så förhåller det sig inte, för denna film bygger på boken ”Five children and It”, skriven av Edith Nesbit som var verksam innan C.S. Lewis (författaren till Narnia-serien) hunnit längre än till småbarnsåldern. Men för att citera en känd människa ur minnet ”vad spelar det för roll vilket som var först, huvudsaken är att det är bra”. Problemet är att jag upplever att detta inte alls är bra, vilket i och för sig kan bero på att jag inte tillhör rätt målgrupp (något filmen själv säger genom att upprepade gånger påpeka att man tappar sin fantasiförmåga när man växer upp, och därmed skulle man kunna tolka detta som att filmmakarna indirekt menar att om en vuxen inte uppskattar filmen, så beror det inte på att de själva gjort ett dåligt jobb utan på att man inte har sitt barnsinne kvar).

Oavsett vilket, jag har svårt att tänka mig att även den person som lyckats bevara sin barndoms fantasiförmåga intakt, skulle kunna bortse från att historien är tråkig. Eller rättare sagt, historien blir ointressant genom filmmakarnas försök att blanda in lite pedagogik och moraliserande uppmaningar (som att man skall tänka på andra, att man skall hjälpas åt samt att man skall vara snäll för att bli lycklig), samtidigt som de i högsta grad håller liv i den tråkiga uppfattningen att vissa egenskaper är kopplade till en särskild kroppstyp genom att låta det ensamma, förlästa och ocharmigt framställda barnet vara överviktigt, medan de barn som klassas som normala och sympatiska är smala.

Även om man inte bör generalisera, måste jag säga att vuxna skådespelarna brukar spela över när de är med i barnfilmer (det hade varit intressant att få veta varför). Så även här, med Branagh i spetsen. Enda ljuspunkten är barnens skådespelarprestationer. Men jag blev illa berörd då jag såg att huvudrollen innehades av Freddie Highmore, den lilla killen som varit med i både ”Finding Neverland” och ”Kalle och Chokladfabriken” tidigare i år. Mina negativa tankar hade inget att göra med hans prestation, utan med hans intensiva framträdanden på bioduken under senaste tiden då det får mig att tänka på de så kallade barnstjärnornas situation. I filmens värld behandlas kända barnskådespelare som kattungar eller hundvalpar. Så länge som de är små och upplevs av den breda majoriteten vara charmiga, öser man lovord över dem om hur talangfulla de är och de dyker upp i roll efter roll. Men när de kommer upp i tonåren, släcks Hollywoods strålkastare och de glöms bort. Highmore är tretton år gammal, och har förmodligen inte många år kvar innan han kommer att tvingas följa efter sina föregångare.

Till råga på allt detta är filmen uselt dubbad. Så om du nu skulle tvingas till att se denna film, tillsammans med något småsyskon eller yngre kusin, rekommenderar jag starkt att endast ta versionen med originalspråk under beaktning. Något annat är slöseri med tid.

| 1 januari 2008 00:00 |