Ennio: The Maestro 2021

Dokumentär Biografi Musik
Italien
150 MIN
Engelska
Italienska
Ennio: The Maestro poster

Synopsis

Ennio Morricone är mästaren bakom några av världens mest välkända och älskade filmsountrack. Filmer som Sergio Leones "Den gode, den onde, den fule" och "För en handfull av dollar" har uppnått sin ikonstatus delvis tack vare Ennio Morricones musik. Ett år efter hans bortgång kommer dokumentären om hans musikaliska karriär, och är en resa genom några av filmhistoriens milstolpar.
Ditt betyg
5.0 av 1 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
ENNIO (The Glance of Music)
Biopremiär
4 mars 2022
Digitalpremiär
4 juli 2022
Språk
Engelska, Italienska
Land
Italien
Distributör
NonStop Entertainment
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Emil Pettersson

6 mars 2022 | 16:00

Ett färglöst porträtt som saknar djup

“Ennio: The Maestro” visar ett tystlåtet geni som vägrade att kompromissa med sin musik. En extremt envis person som alltid gjorde som han själv ville och satte sitt arbete först. I denna dokumentär får vi följa den legendariske kompositörens 70 år långa karriär.
Ennio Morricone föddes den 10 november 1928 i Rom. Hans far bestämde tidigt att det var musik Ennio skulle hålla på med och satte honom i ett konservatorium. Där fick han lära sig att spela trumpet som första instrument. Själv ville han bli läkare. Åren går och Morricone blir bättre och bättre. Varvar studierna med sena kvällar på nattklubbar, teatrar, och krogar där han sitter i orkestern. Han börjar sen få ett rykte i branschen och sakta men säkert växer hans popularitet. När han sedan börjar göra filmmusik på 60-talet tar det fart på riktigt och resten är historia.
 
Dokumentären om Ennio Morricone är rätt segstartad. Speciellt när uppväxten i Italien ska skildras och hans första stapplande steg som musiker och kompositör. Det pratas också otroligt mycket musikteori redan från början (och genom hela filmen) som är väldigt svårt att förstå om man inte kan ämnet. Mycket refererande till gamla italienska kompositörer, sångare, skådespelare också som jag aldrig hört namnet på. Är man ett fan av italiensk populärkultur från 40- och 50-talet är den här delen rena guldgruvan. Men för oss andra är det bara svårt att hänga med och känna igen alla personer som namedroppas. Man zonar lätt ut efter ett tag.
 
Däremot när vi kommer till åren då han började göra filmmusik får dokumentären genast mer fart. Är extra spännande såklart att få se hans spaghettivästern-period. Stort gåshuds-moment när Morricone nynnar ledmotivet till “The good, the bad and the ugly” (1966) och berättar hur han kom på den klassiska melodin. Allt varvat med välkända scener från filmen där en smutsig Clint Eastwood står och stirrar med sina ikoniska kisande ögonen. Apropå nynnande är det också otroligt gulligt att se den äldre Ennio sitta och engagerat humma, tralla och falskt sjunga sina mest kända arrangemang genom hela filmen.
 
Det stora problemet med “Ennio: The Maestro” är att den varken har särskilt mycket djup, mörker eller konflikt. Det närmaste vi kommer någon slags svärta är hans relation med sin stränga pappa. Den är mest i fokus i början men rinner sen ut i sanden. En rörande scen är dock när Morricone berättar om att hans pappa vid 55 års ålder (som också var trumpetare) började bli dålig på att spela. Därför slutade Ennio ha trumpeter i sina arrangemang för att inte såra sin pappa. Han anställde inte heller sin pappa trots sin mammas tjat. Eller någon av hans pappas kollegor. Allt för att inte göra honom ledsen. När pappan sen dog använde han trumpeter igen.
 
Men hur rörande det än var så väcker det bara fler frågor. Var han stolt över sin sons framgångar? Hur reagerade Ennio när han dog? Hur var deras relation i vuxen ålder? Frågor vi tyvärr inte får något svar på. Man vill också veta mer om hans privatliv. Relationen till frun nämns i ett lite längre parti, men de hade gärna fått gå in lite mer på djupet. Deras barn nämns inte överhuvudtaget. Det hade varit intressant att få se hur Morricone fick ihop vardagspusslet och familjelivet samtidigt som han gjorde musik till 21 filmer på ett år.
 
Det är i det stora hela mycket fokus på hans arbete (vilket såklart är förståeligt) men det blir rätt tjatigt i längden. Till slut känns det mer som ett uppradande av hans CV än en dokumentär.
| 6 mars 2022 16:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Ennio: The Maestro
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu