Döda poeters sällskap (1989)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
1959: I en privatskola med tryckt atmosfär inspirerar den passionerade professorn i engelska, John Keating, sina studenter till att leva livet fullt ut, med mottot "Carpe Diem" (fånga dagen). Keating gör ett starkt intryck på sina äventyrstörstande elever, och de starka känslor som skolan och familjerna tryckt börjar komma upp till ytan. Uppmaningen från läraren kommer att ändra deras liv för alltid, men motkrafter verkar i bakgrunden.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DöDA POETERS SäLLSKAP

Ett rent mästerverk
Pampig och fläskig pianomusik ackompanjerat av sköra fiolstråkar, uppumpade tonårspojkar och förutsägbar klippning med många närbilder. Fast just det, det slipper vi faktiskt här. ”Döda Poeters Sällskap” är en fantastiskt vacker och inspirerande berättelse, och den klarar sig alldeles galant utan klichéartad dramamusik, häftiga trickfilmningar och utstuderade kurvor. Istället bjuds det på berörande skådespeleri, livet i det stora fångat genom ett nålsöga och hyfsat hiskliga säckpipor.
Inredningstidningar är fulla av dem, skyltar med trevliga budskap som ska pryda hemmet. Ett av de kanske mest uttjatade är ”Carpe Diem”. Jag själv ryser vid åsynen av de snirkliga bokstäverna placerade ovanför den myyysiga soffan. Men när Robin Williams ohämmat slänger sig med uttrycket i denna odödliga klassiker så fylls jag istället av fina minnen. Minnen från ens egen skoltid, och de lärare som inspirerade en. Tyvärr var de inte mer än ett par stycken. Trots att ”Döda poeters sällskap” utspelar sig på 50-talet så är den tidlös. Korridorerna är fortfarande kissgula, bänkarna bruna och skolledningen grå. ”Tradition, honor, discipline and excellence.” Och de ska uppfostra fritänkande individer.

Filmen är delvis baserad på manusförfattaren Tom Schulmans egna upplevelser från sin tid som elev på en internatskola. Och det verkar vara ren synkronicitet att filmen blev så grym. Jag tycker detta är en av Weirs absolut bästa verk, och Schulman har inte gjort mycket minnesvärt vare sig före eller efter. Flertalet andra skådisar, som Mel Gibson och Dustin Hoffman var först tilltänkta till rollen som läraren och frihetskämpen John Keating. Nu i efterhand är det nästan omöjligt att föreställa sig den utan Robin Williams. Det är också mycket tack vare hans initiativförmåga och lekfullhet som filmen briljerar. Närmre 15% av dialogen är signerad honom.

På den minst sagt stela skolan i Vermont får vi följa ett gäng studenter. I rollerna ser vi bland annat unga Ethan Hawke, Robert Sean Leonard och Josh Charles. Precis som alla tonårspojkar bubblar de över av hormoner och längtar efter någonting mer än den fyrkantiga världsbild de trista lärarna och deras föräldrar målar upp. Visslande tågar Keating in i deras klassrum, deras nya engelska- och poesilärare. En romantiker och fritänkare. På hans lektioner river de ut instruktionsbladen i poesiböckerna som demonstrerar hur man med hjälp av diagram kan räkna ut om en dikt är bra.  De får träna på att gå i sin egen takt och ställer sig upp på skolbänkarna för att lära sig att se livet ur olika perspektiv. De diskuterar de stora frågorna, och precis som på riktigt är det bara en handfull elever som lockas med, medan resten hellre ansluter sig till den gråa fårskocken.

Även om jag ska vara objektiv, så är det svårt när en berättelse på det här visat direkt tilltalar mitt hjärta, när jag kan känna igen mig i hur det är att vara udda och vilja följa sin egna drömmar. Det är väldigt behagligt att se ett drama som inte är emotionellt överdrivet, ingen är dödligt sjuk, de tas inte livet av gulliga djur och inget pampigt livsöde gestaltas. I det lilla har de fångat allt det stora och det med ett långsamt tempo. Tonårspojkarna är fjuniga och taniga och de mjölkar inte Robin Williams skådespeleri med tusentals närbilder. Alla ställer sig inte upp i slutet och klappar händerna, den är trovärdig. Den får mig att tänka på filmen ”Freedom Writers” och hur en enda människa kan göra skillnad, utan att vara i en så kallad högre maktposition.

Det var säkerligen femte gången jag såg den, och jag gråter varje gång, men det är inte så mycket av nostalgi som av det sköna i att se något som gör en glad, trots det tragiska, och som påminner en om varför man inte alltid vill göra som alla andra. Nutida high-school filmer bleknar totalt i jämförelse med denna som faktiskt tar upp annat än sex. Förvisso är där en charmig scen där en av killarna skrivit en dikt på baksidan av en pinupbild, men i övrigt fokuserar den på sådan som konflikter med föräldrar, rädsla inför att stå upp för sig själv och ovissheten om framtiden. Filmer förtjänar bara en femma om den som denna påverkar en och följer med en lång tid efter att man sett den. Ett rent mästerverk i mina ögon.
En poetisk bild om livet
Det finns få filmer i skolmiljö som lyckas engagera och ge liv till studentlivet som Döda Poeters Sällskap gör. Den starkaste kandidaten är kanske The Breakfast Club, som styckar de typiska high school-stereotyperna i småbitar för att kunna analysera deras beteenden. Vad som däremot gör den här filmen mycket mer intressant är de filosofiska diskussionerna om att våga tänka själv och skapa sin egen väg i livet. Detta kan man knappast säga tillåts på internatskolan Welton som står för tradtion och ära. På utsidan är det en skola med disciplinerade och studiemotiverade elever som alla når toppresultat. En skola som är närmast perfekt i alla avseenden där studenterna som väljer att studera vidare på college är fortsatt framgångsrika. Men på insidan har Welton fått öknamnet Hellton och eleverna är allt annat än glada över att behöva släpa sig själva till lektioner för att handskas med matematiska formler som de flesta med största sannolikhet aldrig kommer att ha någon nytta av i livet. Allt är dock på väg att förändras när skolan under sommarlovet har anställt en ny engelskalärare, nämligen den tidigare Welton-studenten John Keating (utmärkt framförd av den Oscarsnominerade Robin Williams). Med ett bokstavligt talat annorlunda sätt att undervisa lär han sina nya elever den riktiga innebörden av det latinska uttrycket carpe diem. Som redan bekant för många betyder dessa ord "fånga dagen", vilket kräver en inbiten tittare för att kunna räkna det antal gånger som de nämns och upprepas under filmens gång. Det krävs inget geni för att man snabbt ska förstå att det är kring dessa ord som regissören Peter Weir vill att Döda Poeters Sällskap och dess budskap ska handla om. För alla har vi väl under skolgången flera gånger tänkt att det vi precis har lärt oss är helt meningslöst och att vi ändå kommer ha glömt bort det när det kommande provet eller uppsatsskrivandet är överstökat? Det finns så mycket mer som man kan göra med sitt liv, men istället slösar man bort all sin tid på att sitta framför skolbänken och lyssna på en tråkig lärare. Det finns inget utrymme att börja tänka själv, vilket John Keating ändrar på när han sätter krydda på lektionerna genom att både vara humoristisk och kliva utanför ramarna för hur en lärare ska vara. Han inspirerar Weltons elever till att upptäcka och våga vara sig själva. När allt kommer omkring är det även det som carpe diem försöker säga. Ska man satsa på att fånga dagen innebär det inte att man ska vara dumdristig och göra våghalsiga saker, en vanlig missuppfattning som behandlas med finess här när konsekvenserna av diverse handlingar blir uppenbara för ungdomarna. Det gäller att gå sin egen väg i livet och utveckla en talang i vad man finner är sitt nöje för att man ska känna att man faktiskt har levat. Medan vi redan har insett att Keating och hans minnesvärda dialoger är en lärare att älska, är han inte den ende av filmens karaktärer som man faller för. Även de elever man får lära känna blir levande på skärmen. Precis som i vilken vanlig skolklass har alla helt olika personligheter: där finns den blyge, den övermodige och den som har sin framtid utstakad på förhand av föräldrarna. Ingen av dem är perfekt, men det är de små detaljerna i deras beteenden som gör att man ändå fastnar för och bryr sig om varenda en, till och med personerna vars värde på moral kanske inte är den bästa. De finns alla där och är som tagna direkt ur verkligheten. Trots att dalarna och gångarna för karaktärerna finns där hade Peter Weir kunnat arbeta lite extra med karaktärsutvecklingen i slutet. Även om det är en fullt fungerande dramaturgi känns det däremot lite påskyndat och hade gärna kunnat få några minuters extra speltid. I slutändan är det ändå en fin skildring om hur ungdomar både då och nu kämpar med att upptäcka vilka de egentligen är.
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler