Cry-baby 1990

Med en umgängeskrets av konstnärer, noiseartister och skräckskribenter anser jag mig vara hyfsat öppen för att kreativiteten kan ta sig olika uttrycksformer. Därför är det med skammens rosade kinder jag kan räkna upp det totala antalet musikaler jag sett på tio fingrar (då inkluderar jag inte Disney). Jag förstår hur kul det är att sjunga falskt och köra jazzhands, men däri ligger mitt problem. Att det verkar som att de som medverkar i musikaler har roligare än de som tittar på dem. 

I idylliska barbershop-suburbia trängs pastell-medelklassen med wanna-be-brottslingarna – The Drapes. ”Cry-Baby” Walker, spelad av Johnny Depp, är en av dem. Han är en stentuff snubbe som på beställning kan gråta en tår, därav smeknamnet. Tåren är en markering mot samhället som berövat honom hans föräldrar genom att avrätta dem med elektriska stolen.

Han är definitionen av en badboy och det är inte bara hans mörka förflutna, hans mörka hårsvall och hans svarta skinnpaj som gör honom oemotståndlig, han sjunger också som självaste ”The King”. Han är killen som är hetare än sex. Självklart kastar pryda Allison, skolans egen Rödluva, sig rakt i vargens armar. Och till pastellborgarnas förfäran blommar den blyga violen snart ut i en blodröd ros.

Filmen kan ses som en parodi på alla historier som genom åren hämtat inspiration från ”Romeo och Julia”, ”Tristan och Isolde” eller från annan valfri kärlekstragedi. Den övertydliga dialogen och de karikatyrliknande kostymerna bidrar till tecknad film-känslan. En mycket skicklig designer har mixat 50-talsmode med moderna detaljer som dödskallar och busarna bär stereotypenligt, randiga fängelsedräkter. 

Men trots att jag älskar repliker som ”I'm so tired of being good” och ”Evil is in his blood”, passerar John Waters ibland min gräns för vad som blir överdrivet. Manuset blir en parodi på sig själv och jag vet inte om det är briljant eller tråkigt. För trots att filmen är klassad som en komedi skrattar jag inte högt en enda gång. 

Samtidigt charmas jag av hur Waters driver med de ondskefulla. Badboysen, Drapesen, blir lika skräckinjagade som nypermanentade 80-talshårdrockare. Särskilt förälskad blev jag i mormoderns hatt tillverkad av en uppstoppad anka. Och visst är det humor att Allison konstant tycks flåsa av upphetsning när hon andas, och hur hon ivrigt slickar i sig Cry-Babys enda tår.

Filmen pendlar på så vis mellan att vara djupt bisarr och på gränsen till barnslig. ”Aching” rimmas på ”Breaking” och bakgrundsmusiken för tankarna till ”Looney Tunes”. Däremot är musiknumren välproducerade och de skulle mycket väl självmant kunna bära hela filmen, vilket är ett gott betyg för en musikal. Det är klassiska 50-tals-dängor för hela köret från ”Sh-Boom” till ”Please, Mr. Jailer”.

Dansmomenten är ytterst begränsade och tack vare en filmning som känns lugnt betraktande istället för överdrivet dramatisk kan till och med jag vila i de smöriga scenerna. Kanske är det för att jag inte kunde sluta skratta åt den överdrivna misären i kritikerrosade ”Les Miserables” som jag trots allt uppskattar Waters stil. Parodin blir så övermäktig att den avdramatiserar hela musikalgenren. Samtidigt är manuset extremt översymboliskt, och till slut finner jag mig gilla det parodiska konceptet mycket mer än själva filmen.

Ni får avgöra om det är ett gott eller dåligt tecken att jag vanligtvis inte gillar musikaler, men en varning bör utfärdas: det högljudda, maxade historieberättandet är inget för den spartanske filmälskaren.