Barbarella (1968)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Lättklädd Fonda som Jean-Claude Forests seriehjältinna på bisarra interstellära äventyr i pälsklätt rymdskepp.
Visa hela synopsis
Regissör
Huvudrollsinnehavare
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BARBARELLA

Hon är inte pretty-pretty - hon är Barbarella!
Glöm moderna superhjältar och science fiction-rullar. Ibland är allt du behöver ett pälsbeklätt rymdskepp, liter skön dialog, en orgel som ger folk dödsorgasmer, ett antikrigsbudskap och en lättklädd Jane Fonda i den kitschigaste, LSD-trippigaste 60-talsfilm du inte visste att du drömt om.
Glöm Black Widow och Wonder Woman - Barbarella är den ultimata, kvinnliga superhjälten! Tuff, smart, sexig, förvånansvärt rolig och självfallet utrustad med en handfull vapen och olika outfits. Okej, hon sparkar inte så mycket röv egentligen och blir vid fler än ett tillfälle räddad av en blind, deffad ängel. Men strunt samma, välkommen till det psykadeliska 1960-talet som svänger så mycket att Austin Powers skulle bli grön av avund.

Tonen sätts i den berömda inledningen. En tyngdlös Jane Fonda strippar till tonerna av sväninga 60-talstoner medan hon skakar förtexterna ur sitt perfekta svall till hår. Snart injicerar man ett tidstypiskt antikrigsbudskap - Barbarella måste hitta försvunna vetenskapsmannen Duran Duran (!) innan hans vapen förintar Universum! Men först ska Barbarella sova sin hypersömn - hon väcks av en sjungande, HAL-liknande rymddator och dricker lila gegga till frukost.

“Barbarella” kan vara en av historiens kitschigaste filmer. Allt är kitsch! Dekoren (kolla in pälsväggarna i rymdskeppet!), scenografin, kostymerna, ljud- och specialeffekterna, storyn, dialogen. Tanken svindlar om hur mycket LSD som förbrukades för att göra filmen men det krävs absolut ingen för att avnjutna den. Det är science fiction, men varken så-dålig-att-den-blir bra av typen “Plan 9 from Outer Space” men inte heller “Star Wars”/”Star Trek”-nördig.

Baserad på en serietidning och det känns. Allt är läckert, färgglatt och lagom absurt för att det ska vara omöjligt att slita blicken från detta fenomen till film. Varje scen är som galna bildrutor ur en serietidning med alla möjliga knäppa detaljer. Blå kaniner, mardrömsliknande mördardockor med huggtänder, en zombielabyrint täckt i spindelväv och inte minst avrättningsorgeln där man dör... av njutning! Och som om Fondas uppenbarelse inte var nog - John Phillip Laws älskvärda ängel Pygor liknar en filosofisk kusin till Rocky i “Rocky Horror Picture Show”.

Okej, det kanske är stor filmkonst rent berättelsemässigt. Och definitivt inget stycke feministhistoria. Barbarella är relativt våpig, hon är mer avklädd än påklädd och mycket handlar om sex. Men det gör inte så mycket. Det är härligt opretentiös underhållning och Fondas komiska tajming hjälper lång väg. Filmens humor är trots alla knasigheter som sker i bild filmens största tillgång. Som kultskådisen David Hemmings inhopp som revolutionsledaren Dildano (!) - hans platoniska sexscen med Fonda är rent guld (och uppenbarligen inspirationen till Sylvester Stallone och Sandra Bullocks dito i “Demolition Man”).

“Barbarella” må kanske inte passa alla men det är en fantastisk kultfilm för de på rätt humör. Och det är alltid värt att se en respekterad, politisk aktiv kvinna som Fonda tidigt i sin karriär yttra orden “My name isn’t Pretty-Pretty - it’s Barbarella!”
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Ruben
Så jäkla rutten.

Veckans populära filmer

Visa fler