Året jag slutade prestera och började onanera 2022

Drama Komedi
Sverige
100 MIN
Svenska
Året jag slutade prestera och började onanera poster

Synopsis

Hanna är mitt uppe i livet och karriären och vill skaffa ett andra barn med Morten, men istället gör han slut. Plötsligt står hon utan jobb, lägenhet och bästa vännen Carro, som tröttnat på Hannas stressande. Hanna gör vad hon kan för att rädda sig ur sin sits och få sitt liv tillbaka, vilket resulterar i pinsamheter och smärre katastrofer. Men så blir Hanna vän med Liv, som ger henne mod att börja lyssna på sig själv, njuta av allt livet bjuder på och sluta ställa upp på omöjliga premisser.
Ditt betyg
2.8 av 8 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Året jag slutade prestera och började onanera
Biopremiär
21 oktober 2022
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
Scanbox Entertainment
Ålder
Barntillåten
Längd

Recensent

Alexander Kardelo

13 oktober 2022 | 12:30

Pinsamt kul om dildos och livskriser

RECENSION. Bra vibrationer hela vägen när Katia Winter ålderskrisar i ännu en svensk romcom. En rolig ensemble ser till att humorn sitter som ett smäck, även när manus haltar.
Kan en vibrator bli svaret på livets alla problem? Kanske inte, men nog fan blir det roligare med än utan. Inte för att jag talar av egen erfarenhet - men det är iallafall budskapet i dramakomedin med decenniets skönaste titel, ”Året jag slutade prestera och började onanera”.
 
Det handlar om livspusslet och kraven som ställs på en samtida storstadsvuxen, något som många av oss kan känna igen sig i. Man ska hinna med barn, karriär och gulligull med partnern utan att bli galen. Men för Hanna, snart 40, kraschar allting under den ständiga pressen att alltid räcka till och vara till lags. Plötsligt står hon utan jobb, utan pengar, hemlös och dumpad av både sin sambo och sin bästa vän.
 
Hanna är på botten när en ny bekantskap kommer in som en frisk fläkt i hennes tillvaro. Liv en ung fri själ med rådet om att se efter sig själv först och främst. Ta lyckan i egna händer, eller som hon formulerar det: ”släpp fittan fri!”
 
Utöver en härligt sexpositiv uppmaning till (den kvinnliga) publiken om att onanera mera, finns här en bred och charmig romantisk komedi som följer en rätt klassisk mall.
 
Den stora frågan är dock kanske inte om Hanna ska gå tillbaka till sitt ex Morten, nappa på den nye killen Adam som tar med henne på spännande dejter, eller njuta av singellivet med engångsligg och spännande dejter - utan hur man hittar ett sätt att ge sig själv kärlek och uppmärksamhet mitt i vardagshetsen.
 
Inte mycket här känns direkt nyskapande. Men det är en feelgood-film man blir glad av. Främst tack vare Katia Winter som känns som klippt och skuren för romcom-genren. Hollywoodsvenskan har börjat synas allt mer på hemmaplan, och i början av 2022 dök hon upp i en snarlik roll i dramakomedin ”Ur spår”. Här spelar hon än en gång en vilsen donna som försöker styra upp lite ordning i sin kaotiska tillvaro. Då var lösningen att ställa upp i Vasaloppet - nu handlar det om något avsevärt enklare och trevligare.
 
Winter balanserar äkta känslor med tokiga situationer utan att det någonsin blir cringe. Hennes Hanna är en karaktär man hejar på i med- och motvind, även när hon på ett sånt där filmiskt vis dansar runt på gatan till skön musik i lurarna - för att senare snubbla runt i lånade skyhöga klackar i en scen som ger walk of shame en helt ny definition.
 
Bland roliga biroller utmärker sig filmdebutanten Vera Carlbom som nyfunna kompisen Liv och Bahar Pars (också delaktig i filmidén) som Leila, gammal klasskamrat. Hannes Fohlin och Jesper Zuschlag har de lite mer sansade rollerna som männen i Hannas liv.
 
Ett roligt manus - men det har sina brister. Jag förstår inte helt varför kompisen Carolin (Nour el Refai) väljer att ta avstånd från sin bästa vän, eller varför hon kryper tillbaks och ber om ursäkt just när det passar storyn. Vissa scener har något awkward klippning, och halvvägs genom filmen börjar tempot att svaja. Ett tag känns det som att förspelet har tappat sin tjusning och vi kommer liksom inte vidare till nästa nivå.
 
Det räddas dock upp av en raktigenom skön vibe. Att regissören Erika Wasserman är debutant märks aldrig, jag skulle säga att det här är någon som vet hur man gör en härlig och publikfriande komedi.
| 13 oktober 2022 12:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
3
Årets svenska film med den längsta och mest kontroversiella titeln är här. Nämligen den romantiska komedin “Året jag slutade prestera och började onanera”. Om man blir tillfredsställd på samma sätt som en kvinna blir med en vibrator kan inte jag svara på. Men om jag blev tillfredsställd på andra plan ska jag nu berätta med denna filmrecension. Men först lite om handlingen. Hanna (Katia Winter) är mitt uppe i livet och karriären och vill skaffa ett andra barn med Morten (Jesper Zuschlag), men istället gör han slut. Plötsligt står hon utan jobb, lägenhet och bästa vännen Carro (Nour El-Refai), som olägligt nog också tröttnat på Hannas konstanta stressande. Hanna gör vad hon kan för att rädda sig ur sin sits och få sitt liv tillbaka, vilket resulterar i pinsamma situationer och smärre katastrofer. En dimmig natt träffar hon Liv (Vera Carlbom), som inte låter sig styras av vare sig självupptagna killar eller stressiga jobb. Liv ger Hanna mod att börja lyssna på sig själv, njuta av allt livet bjuder på och sluta ställa upp på omöjliga premisser. En klockren och publikfriande titel kan man lugnt säga att “Året jag slutade prestera och började onanera” är. Förövrigt lär det nog bli den längsta filmtiteln vi svenskar lyckas med att lägga på minnet. För snusk säljer. Men är det så snuskigt egentligen? Onani kan också var en metafor för frihet. Att göra något för sig själv någon gång. Att inte vara alla till lags hela tiden. Överprestera på jobbet för att få en framgångsrik karriär. Det är det som många verkar lägga mer tid på istället för att ägna den åt familjeliv. Det är där vi möter filmens huvudkaraktär Hanna. I filmens inledning dansar hon runt på Stockholms gator och är lycklig över att hon har ägglossning den dagen. Hon ska möta upp sin danska pojkvän Morten för att gå på restaurang. De har ett barn tillsammans och hennes plan är att de ska skaffa ett andra innan hon fyller 40 inom ca en vecka. Pojkvännen vill inte. Han tycker att glöden är slut i deras relation. Så fortsätter filmen. Allt rasar samman. Trots att hon får mer avancerade och välbetalda arbetsuppgifter på jobbet så säger hon upp sig för att rädda sin relation som tar slut. På sin inre resa möter hon den nya tjejkompisen Liv. Den nya tjejkompisen uppmanar henne att “släppa det kvinnliga underlivet fritt”. Vara mer öppen för njutning. Den kvinnliga orgasmen anser Liv att är kärnan till att man ska bli lycklig. Om hon har rätt tänker inte jag avslöja. Men det är utgångpunkten för filmen oss dess långa titel. Tänk inte så mycket på att prestera för andra. Njut själv. Var fri. Ger du inte dig själv lycka och kärlek så kan du inte heller ge andra det. Sammanfattningsvis så är detta ett intressant upplägg för en komedi. En romantisk komedi innebär många klyschor och traditionella spår att befinna sig och så är det även med filmen “Året jag slutade prestera och började onanera”. Hollywoodsvenskan Katia Winter har kommit hem till Sverige allt mer och gjort lite komedier i hemlandet. Det gör hon med bravur denna gång. Hon är som klippt och skuren för rollen som den levnadsglada Hanna som möter motgångar på vägen. Henrik Dorsin och Nour El-Refai dyker också upp i viktiga men lite mindre roller. Men den starkast lysande stjärnan är Katia Winter även om filmdebutanten Vera Carlbom själ showen många gånger i sina scener som karaktären Liv. Om filmen “Året jag slutade prestera och började onanera” ger samma tillfredsställande effekt som en kvinnlig vibrator kan inte jag svara på. Jag är inte en kvinna. Men som filmrecensent så ger jag filmen godkänt. Den har sina förutsägbara egenskaper som kännetecknar en romantisk komedi och mycket av storyn får anpassas för att allt ska sluta på ett lyckligt vis för alla parter. Men i slutänden är filmen charmig och sextemat är påtagligt utan att ta överhanden. En trea av fem möjliga i betyg har denna charmiga komedi helt klart gjort sig förtjänt av.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu